Julbord… or Yule bored?

Another Christmas week has crept up on me, my cards are still not written or posted and I’m frantically trying to seek out a last-minute gift for my mum that doesn’t reveal my last-minute desperation. However, I have been relieved of one less worry this year – Christmas dinner. Living with a foodie means that the kitchen is out of bounds to me this season.

While out sharing a glass or two of Christmas spirit with an American friend, we discussed our yuletide plans. She revealed that this year she would be hosting a dinner for the season’s orphans, i.e. those that who won’t be spending the holiday with their own families. Being a Christmas orphan isn’t as sad as it seems, in fact it’s really good fun. No listening to elderly family members telling the same stories that they tell every year, just before falling asleep in front of the TV, no trudging through snow storms, only to find yourself stranded for days in a town that you can’t wait to leave and of course, the obligatory Christmas food that we are forced to eat that we wouldn’t dream of eating on any other day.

I admit that although my mother is a woman of many talents, cooking is not one of them, so I am spared the traditional yule menu. Instead, it has become a ritual to rush into the food department of Marks & Spencer (a UK institution) to pick up my favourite ready meals. My dinner of choice is usually curry. I’ve been doing it for years.

As my friend would be hosting a fellow American and a Swede, I asked which traditional menu she would be following? “None” she responded. “We decided that I would serve our favourite dishes.” Why do we subject ourselves to foods that we don’t enjoy during the most indulgent season of the year? Does the bible state that god wishes to eat turkey or roast ham? Does eating brussel sprouts signify the suffering and hardship that the Virgin Mary endured for mankind? Throughout the month Titti and Igi have been serving Christmas revellers during countless office Christmas parties. Although you can be guaranteed that a Christmas meal at Bloom is far from conventional, Titti does include some ingredients traditional to the season. As Igi explains “It's a shame to depart from tradition, but one gets fed up of Christmas after a month or so. One of the reasons may be because all the shops start peddling their Christmas stuff so early, so by the time the holiday arrives, it’s an anti climax! However, I love a roast... any kind of roast at Christmas, followed by cold ham the next day! Titti is a typical Swede, she likes Herrings, prins korv and liver paste.” Whatever meal we choose, the most important things are surely the company that we share it with and that whatever we are fortunate to be served, we should receive it with gratitude.

Check the news section for opening times during Christmas and the New Year.

Picture This

This week the creative team of Sweden’s top kitchen manufacturer, Ballingslöv, headed into Bloom’s kitchen to photograph Titti and the team at work, capturing mouth watering, atmospheric cooking shots for its forthcoming kitchen catalogue. Like six degrees of separation, there’s a link between Bloom in The Park and Ballingslöv and that is the celebrated architect and furniture designer Jonas Lindvall. Credited for designing Bloom’s highly acclaimed interior, Jonas is also the star designer behind some of Ballingslöv’s most popular kitchen collections and features in the manufacturer’s current advertising campaign. The Ballingslöv team could not have chosen a more inspiring setting.

Picking on Redzepi

Since my first visit to Bloom almost 18 months ago, and also perhaps as a reflection of the current zeitgeist for an interest in provenance, I’ve become increasingly interested in discovering new flavours. Whenever I dine at Bloom, the arrival of each dish is like receiving a well-wrapped Christmas gift. Part of the fun is guessing the ingredients in each mouthful, poking, prodding and dissecting each component for clues. Next comes the joy of discovery as Igi reveals the origin of each flavour and colour. From woodland berries, to flowers picked by the shore, it’s amazing how unaware we can be of the bounty to be found in the nature that surrounds us.

I read an article in The Daily Telegraph newspaper about René Redzepi’s recent trip to London for the launch of the new Noma book. As a PR exercise, the chef was joined by fellow chefs Ben Greeno, Valentine Warner, and author Miles Irving to go foraging on London’s Hampstead Heath. Now, chances are that you if you’ve heard of the north London heath, you’ll know that it is more familiar as a gay cruising spot, frequented by celebrities such as George Michael. So it came as quite a surprise that the celebrity chose this spot for plucking cooking ingredients fresh from the ground. Personally, I don’t fancy the idea of eating anything from an area that is constantly littered with used condoms, but hey, I guess it’s one way of getting press. However, for once, the latest scandal involving a celebrity and Hampstead Heath was not of the sexual kind. The problem was that locals expressed concern that the chef’s foraging spree would inspire profiteer’s from selling the heath’s mushroom’s onto expensive restaurants for a profit, wiping out many varieties of fungi that grow upon the heath, or that the uninformed would mistakenly pick deadly species. Maybe Mr Redzepi should stick to collecting closer to home, as it seems that the residents of Hampstead are not such fun-gis after all!

http://www.telegraph.co.uk/foodanddrink/8154563/Noma-head-chef-accused-of-illegal-mushroom-picking.html

A Recipe for Success?

Four - sometimes glorious, sometimes exasperating - years in Paris led me to the conclusion that, ironically, were it not for the pig-headed obstinacy of a bunch of wistful old bureaucrats, Paris or indeed France, would not be the spectacular, magical place that it is. I’m mainly referring to the haute couture industry. How many of us can boast the funds or the lifestyle to justify flying off to Paris for a week twice yearly, to pick out a wardrobe, consisting mainly of floor-length party frocks? And how many times can such an opulent gown be worn before it becomes tiresome? These factors may be part of the reason that France’s illustrious couture industry is, if you’ll pardon the pun, hanging by a thread, fortunately there are many that see beyond the pragmatism, including ministry officials and the country’s revered haute gastronomy industry.

For the great fashion houses, such as Christian Dior and Chanel, the couture tradition continues mainly for tradition and publicity purposes. While we may dream of sashaying around in such creations, it is the ready-to-wear collections, accessories and fragrances that end up in our possession and thus bring in the houses’ profits. Secreted away on Paris’ most fashionable shopping street, rue St Honoré is the Fédération Française de la Couture, the governing body of the French fashion industry. Determined to preserve the craftsmanship, quality and of course, the magic of haute couture, over recent years this strange bureau of fashion bureaucracy has rolled up its shirt sleeves in an effort to save this exotic creature from extinction.

Following the lead of the fine jewellery houses of the city’s finest square, Place Vêndome, who began participating in the Paris Couture Week presentations just a few years ago, Jean-Baptiste and Bérangère Langlais of Brother & Sister Events recently announced a new haute marriage, this time between couture and cuisine. Next July the sibling team will present the debut edition of HAUTE CUISINE PARIS(c). In celebration of the recent Unesco listing of French gastronomy within its heritage list and the “savoir faire” principles of both artforms, from 7th-10th July, the Gardens of the Palais Royale will pay homage to couture and cuisine.

The programme of events or participants is to be announced next March, but with the Ministry of Culture and Communication behind it, I have no doubt that it will offer further evidence of why, despite its flaws, there is nowhere in the world like France. Its respect for heritage and long-held traditions are an important lesson for us all, now more than ever.

Distilled to Perfection

I’m a sucker for nice package design. I can’t resist a pretty tin of tea that I’ll never drink and limited edition boxes of absolutely anything. It was my penchant for packaging that led me to the stand of the Chase Distillery at this year’s Ludlow Food Festival. Rows of beautiful tall bottles embellished with decorative branches led me to the discovery of England’s first potato vodka distillery and, according to San Francisco World Spirits Competition, the world’s best vodka. I confess that after one too many bad experiences with an ‘inferior’ brand during my youth, I’ve steered well clear of vodka, but I was pleasantly surprised by its clear, crisp, subtle taste. Produced in Hereford, in the south west of England, each batch is distilled three times in a handcrafted copper pot, then twice through a 70ft copper rectifying column.

For more than 20 years William Chase has farmed potatoes. Disillusioned with supplying potatoes to supermarket chains, in 2002 he founded the successful gourmet potato crisp brand, Tyrells. Two years later the entrepreneur hit upon the idea to further utilise his crop by creating his own vodka distillery. In June 2008 the first batch was ready.

Following the success of Chase vodka, the distillery has expanded into producing liqueurs and gin, produced from the farm’s own crop of organic apples. Boasting the same lovely packaging and produced in accordance with Chase’s high standards, it only a matter of time before Chase gin joins its acclaimed counterpart at the top of the drinks tables.

www.chasedistillery.co.uk

The art of dining

Linnéa tipped me off about an interesting article in the New York Times. Journalist Sam Sifton discusses an article written by colleague Oliver Strand, and a subsequent reader response http://dinersjournal.blogs.nytimes.com/2010/09/16/when-food-is-exciting-and-you-are-bored-to-death/. the article discusses how New York restaurant Eleven Madison has reduced its seating and how the chefs serve food directly to the restaurant’s diners, in an attempt to encourage a more interactive dining experience. The article concludes with the reader’s (Brian) response to the article, in which he opines that some fine dining restaurants have such a reverential attitude to the cuisine, that the surroundings – and even the diner – seem secondary.

Although I’ve never experienced fine dining destinations stateside, I’ve tried a few Michelin star establishments in my time and, of course, I am fortunate enough to have Malmö’s finest restaurant almost on my doorstep. I must confess that I am no foodie, but my fine dining experiences couldn’t have been further away from the scenes that Brian refers to, In fact, I would argue that they have piqued my interest in food.

A good restaurant is not about an expensive meal, it’s about sharing someone’s passion. Just as a pair of bespoke shoes are incomparable to a pair of high street shoes in terms of quality, comfort, personal style and even service, so is a good meal. A restaurateur is only as good as his chef and vice-versa, and this is where fine dining establishments such as Bloom excel. For me, the relationship between Titti and Igi is like one of an artist and curator. The way in which Igi explains the provenance of ingredients, composition of flavours and ideas behind each dish is like taking a guided tour. Each course is like a journey of discovery. While of course, the surrounding plays a large role in the Bloom experience, its cosy glow only adds to the nourishing aspect of food and the warmth of the restaurant’s jovial atmosphere, which is due in no small part to Igi’s gregarious character. When I feel the strange yolky sensation of Titti’s chocolate amuse bouche pop on my tongue, or marvel at the tastiness of an unexpected flavour combination I am in awe, but never intimidated. This, to me, is the sign of a fantastic meal, but more importantly, a fabulous evening.

On The Trail of Green Gold

Next week Titti and Vickan will be off to Andalucia in search of olive oil, just in time for harvesting! They’re off to the desert of Tabernas in search of pure, freshly pressed extra virgin oil and other goodies that they may find along the way. While the Moors sang the praises of Valencia’s juicy oranges harvested from the “naranjo” (orange tree), my money is that our intrepid explorers will also sniff out some fantastic iberico pig during their trip. The ladies will be back in the kitchen on October 14th, so book a table now to try out some of Titti’s new finds.

Tasting Notes

I’ve never really been much of a hobbyist or collector. Although my now dwindling collection of high heels were once a contender for Imelda Marcos and, budget permitting, I enjoy staking out new additions to my collection of Diane von Furstenberg dresses, I confess to being a bit of an under achiever in the hoarding stakes. However, the beauty of living with a collector is that you can partake in the pleasure, without feeling the guilt that comes with accumulation of too many posessions.

I’ve chosen to collect cookbooks vicariously. As the kitchen is out-of-bounds (my “My macaron moment” post may give clues to why I’ve been relegated to washing up duties) cook books are of absolutely no use to me, but like a cleptomaniac, I no longer seem able to leave a restaurant without a copy (preferably signed) of its cookbook in my hand as a gift for my foodie sambo.

I used to glance bemusedly at those who chronicled their every gastronomic experience via their Nikons, but as I have tapped into this savvy marketing ploy employed by restaurateurs, I understand that the recording of a beautifully prepared starter is like capturing the image of an exotic sunset. Each visual souvenir holds special memories. Take Mark Hix’s British Regional Food, a lavish pictorial guide to the the best British fayre and its producers. Ravishing images of Welsh onion cake, or Norfolk treacle cake topped with an indulgent dollop of extra thick clotted cream conjure up memories of the chef’s wonderful summer vegetable salad with runner beans and girolles enjoyed in the company of my family, rather than the bland, non-descript cuisine of my youth.

However, I’m not content with the images, I want to know the secret behind the magic. My latest purchase is Yes Chef!, prompted by a fabulous lunch at Alan Murchisan’s La Becasse in Ludlow. Featuring 100 recipes submitted by 20 of the UK’s most exciting chefs, including La Becasse’s Will Holland. Like a watercolour brought home from a loved holiday, you cannot recapture all the unique elements that attracted you when first experienced in its natural surroundings, but it can inspire the memories of a special moment in time. I am fortunate enough to be able to experience the pleasure of Bloom on a regular basis, but for the sake of the many diners who make a special excursion to experience the sights, smells and extraodinary taste of Bloom, I sincerely hope that Igi and Titti will too publish their own culinary tome soon.

Ludlow Knows Best

As I began to write this post, I looked out over the verdant pastures of Ludlow in Shropshire, the place where I was born and where Igi ran the restaurant, Overton Grange, prior to his emigration to Malmö. However, my return (for the first time in 39 years) was not so much a sentimental journey, but one of curiosity. We visited the Ludlow Food Festival to discover why a region that boasts more four-legged residents than two-legged has become a foodie capital and the birthplace of the UK’s slowfood movement. As we wound our way through the many stalls, through the throngs of gourmands and other curious visitors, trying freshly cooked local sausages, liquers made from fruits from nearby orchards and hearty vegetable stews, it’s easy to understand why the food is rated so highly, but why, historically has this quiet unspoilt region, been a favourite of the Michelin guide? Ludlow and nearby villages boast no fewer than three Michelin star restaurants: La Bécasse, Mr Underhill’s and the nearby Stag Inn. As the French manager of La Bécasse explained “Everything is produced locally here, so nothing travels very far. This is still very much an agricultural area.”

Farming is not an industry in the region, it is a way of life. As we walked around St Laurence’s church in the town centre, I saw boxes of produce laid at the alter, like the boxes that I once delivered to the elderly during the harvest festival as a schoolgirl. The food that is grown, bred and harvested locally is as integral to the community as religion. This is why restaurants such as La Becasse and indeed, Bloom excel, not just for the culinary skill of master (or mistress) chefs Will Holland and Titti, respectively, but for tapping into local resources, following the way of our ancestors.

The Carnival Came to Town

So the Malmö carnival came and went, heralding the end of the holiday season. The week-long carnival has become a popular event, celebrating the diversity of this growing cosmopolitan city. In a city in which almost half the population (including myself and, of course, Igi) are not of Swedish origin, a walk around the food stalls of Gustav Adolf’s Torg offers clues to the many cultures of Malmö’s inhabitants. The korv wagons, falafel vans and noodle stands that pitch up for the week may reflect the cultural influences and changing tastes of Sweden’s youths (after all, Malmö does boast more falafel stands per capita than any other city in Sweden), but local restaurateurs like Igi believe that there was one vital element missing within the main area during the festivities – healthy, locally produced cuisine. Where were the cloudberries, or locally farmed organic meats?

In addition to the local producers, “Why the absence of the city’s fine dining restaurants?” I asked. “Fine dining is all about the experience” responded Igi, and it’s true. Why does a simple club sandwich at Le Ritz in Paris leave such an indelible memory, while an outstanding meal can be tainted by its presentation and surroundings? Food is more than mere energy, it’s a sensorial experience, one of the greatest pleasures in life. If our body is a temple, then each meal is a veritable sacrifice that should be offered with passion.

Igi’s second argument was that Malmö Karnevalen is a celebration of a city, so why should it be segregated to one small area, when there are so many outstanding sights to see throughout the city, Pildammsparken being a prime example “Why should visitors be subjected to the chaos of one small area, when this is a celebration of the city? Why can’t the organizers offer tours, including culinary tours, taking the visitor beyond the stigma of Sweden’s falafel capital.” Is Mr Vidal possibly laying down the gauntlet for next year?

Linnéa: New life, much like the old one

Jag har på sista tiden ägnat mig åt att lära mig skriva om fakta på det strikt objektiva sätt som förväntas i vetenskapliga artiklar. Detta inlägget kommer att vara helt subjetivt.
Nu är jag alltså gift, med Mon Cher som jag fann på bord 5. Bord 5 är i övrigt restaurangens bästa bord, så de man hittar där är generellt lite bättre än alla andra. Nä, skämt åsido. Egentligen så hittade jag honom i korridoren, och därefter fick sällskapet slå sig ned på bord 5. Men det var passande iallafall att vi sa "I do" på terrassen på Bloom.

Titti och Igi hade verkligen "pulled out all the stops" och serverade en fantabulös 5-rätters middag med mina viner, och sen kanapéer och Margarita från en slushmaskin. Jag har serverat på fler bröllop och mottagningar än jag kan räkna, och jag kan helt subjektivt säga att detta var det bästa bröllopet någonsin. Akiro, vårt lilla bus till Jindo, satt med och underhöll serveringspersonalen ungefär som i Grevinnan och Betjänten; han höll också med att det var ett bra bröllop. Han fick nämligen en massa kycklingleverparfait av en hundvänlig kock... Restaurangvänner var så klart på plats, representerade när serveringen avslutat på den egna krogen.

Nu väntar en mycket stökig höst med artikelpublicering, flytt och tillökning i hundskaran. Jag vet inte när jag serverar nästa gång, men jag kan lova att när vi får en ledig stund över kommer vi att vara på Bloom. Restaurangen och personalen har under lång tid varit så stor del av mitt liv att det i det närmaste är att se som ett hem och en familj. Sådant försvinner inte i första taget. Jag hoppas att jag snart får se Titti och hennes team får de stjärnor de vill ha, för jag känner inga som förtjänar dem mer.

Linnéa's two cents - the last supper, and new beginnings

Jag sitter här med min bästa vän och Mon Cher och äter vår sista måltid som ogifta - det blev take-out sushi. Imorgon kommer vi, under Igi's vakande öga, säga "I do". Och just därför, att det är på Bloom och med människorna där jag känner och älskar, kommer det att bli underbart. Även om det skulle regna. För om det är något som kan göra en dag speciell, så är det Bloom.

Gourmet to the Highest Degree

Science has always played a fundamental role in the kitchen, but its breakthrough moment came at the end of the 20th century when Hungarian physicist Nicholas Kurti and French physical chemist Hervé This opened a discussion between the two disciplines. Even today This is regarded by many as the founding father of molecular gastronomy and France’s multiple star chef, Pierre Gagnaire, who collaborated with This, is hailed as a leading exponent of molecular gastronomy. However, it seems that France, once regarded as the centre of the culinary universe, has rested on its laurels for just a little too long. Spanish chef Ferran Adrià is not only undisputedly the most celebrated chef of the 21st century to date, he has led Spain to victory in the culinary revolution, particularly when news broke earlier this year that the world’s first “gastronomic university” is to open, not in Paris, but in the small Spanish town of San Sebastian.

From September 2011 wannabe chefs from all over the world will sign up to a range of academic programs at the Basque Culinary Centre. According to the Daily Telegraph (UK) the centre will offer a range of course for every level, from a four-year undergraduate degree in culinary art and one-year master’s degree in both English and Spanish for serious chefs, to short courses for “cooking enthusiasts” as well as a research and innovation centre. With Adrià and Heston Blumenthal already signed up as lecturers, if there was any doubt before, there can be none now that Spain does, indeed, rule the gourmet world.

www.bculinary.com

Too Many Chefs

Last week we were excited to welcome Per Bengtsson of PM & Vänner in Växjö and his special guest, chef Lennox Hastie of Spain’s illustrious Etxebarri restaurant, a gourmet destination famed for its unique cooking technique. As it was the chef’s first visit to Sweden, it was only fitting that his first meal should be prepared by Titti, this year’s White Guide ‘Rising Star’ winner.

The Anglo-Australian chef worked in some of the UK’s best kitchens, including Raymond Blanc’s two-star Michelin star restaurant Le Manoir au Quat’Saisons in Oxford and Mayfair’s Le Gavroche before heading to France and finally Spain, where he settled in the Basque hills to join head chef and proprietor of Asador Etxebarri, Victor Arguinzoniz. Since opening in 1989, Etxebarri has attracted gourmets from across the globe to the small Basque village of Axpe, eager to taste the finest local produce, prepared on a wood grill. Etxebarri’s success as one of the world’s top restaurants lies in its unique cooking technique. As a former lumberjack Chef Arguinzoniz uses different woods to create different flavours. The burning embers of each species infuses the food with a particular taste.

Titti prepared fabulous mullet, followed by delicious cuvette of veal for the chefs while Lennox and Igi discussed Spain, bringing back memories of Igi’s childhood holidays in his father’s hometown of Galicia. We certainly hope this won’t be Lennox Hastie’s last visit to Sweden… somehow I suspect it won’t be.

Linnéa's two cents - the checklist

Mon Cher's svensexa är nu avklarad. Det blev en kidnappning till Hamburg och utgång på diverse barer, och sen bakfylla och lämmeltåg till Malmö. Nu börjar även vi bli lite nervösa, man inser helt plötsligt att den lilla sammankomsten vi tänkte gifta oss på består av tusen detaljer som kan - och säkert kommer att - gå fel. Därför har vi en checklista. Överst på min står möhippan - jag vägrade bli kidnappad och förnedrad så jag vet faktiskt dag och tid, och tur är ju det för fröken Kontrollfreak. Sen står disputation, för den är det nog praktiskt att ha ur vägen innan vi säger "I do". Om Mon Cher trodde att han hade sett mig hysterisk så får han nog tänka om när den dagen närmar sig...
Mon Cher har "komma i form" på sin lista (jag antar att det är efter svensexan) och deppade därför lite över att all god mat och dryck försvann ut genom dietfönstret. Sen berättade jag om LCHF och whisky, och då blev det genast bra igen. Vi upptäckte också att Ida och Niklas släpper lite bubbel till systemet i samma veva här, och tänkte direkt att non-dosé måste funkar för alla dieter. De släpper lite andra roligheter också, passa på att beställa innan det tar slut. Goda viner kan ju göra det. Ta slut alltså.

Vi berättar alla våra funderingar om allt som kan gå fel och hur vi vill ha det egentligen för Igi. Han är kolugn i stormen. Det är skönt. Då blir det kanske något bra av allt detta ändå. Eller, det är ju klart det gör. Hela denna historien började på bord 5, och det är ju vårt bästa bord. Säkrare kort än så finns ju inte.

Wild Flower

As a child my father worked the land. Growing up in England’s small rural villages, I spent my days playing in the surrounding pastures. Sometimes I would lie on our lawn, sucking the sweet nectar from little red clovers, other times I would wander through the meadows alone, picking cowslips, dog roses and other wild flowers for my mother. Often she would join me on my excursions, as we walked she would point out the most beautiful weeds, round headed rampion, mallow and foxgloves, or warn me against the danger of deadly nightshade and yew berries.

Moving to Sweden has brought back many childhood memories, the security that one feels within such small communities and an inherent closeness to nature. As developments destroy the British countryside, I feel privileged to, once again, be surrounded by such beautiful landscapes. As I look out from the terrace over Pildammarna and its verdant backdrop, or taste the sweet leaves that Titti has plucked from the wilderness - as I once did - I am transported back in time to the bright sunny days of my childhood.

Linnéa's two cents - how to kidnap a head chef

Stackaren som tänkte sig anordna min möhippa har det verkligen svårt just nu. Alla tjejerna ska ju vara med. Med det sagt inleddes operation ringa-runt-till-hela-telefonboken, och lyckligtvis verkade alla vara tillgängliga på den utsatta dagen. Alla utom en viss kökschef. Det är ju paramount att Titti är med. Kidnappningstips mottages tacksamt, för jag har aldrig hört talas om en kökschef som utan ett års förvarning får ledigt.

Linnéa's two cents - the wonderful English

Nu börjar det verkligen dra ihop sig mot "I do" och nervositeten börjar ge sig tillkänna. Inte för mig eller Mon Cher, utan för vänner, släktingar och brudtärnor. Framförallt börjar det märkas på de stackare som givit sig på att försöka samordna möhippan och svensexan. Jag tycker att deras röster gått upp en oktav varje gång vi talas vid. Det som ligger allra närmast till hands är ett litet strategimöte med våra föräldrar. Man måste tydligen koordinera sig med kläder och tal och sittplatser och sådant. På inbjudningskorten skrev vi nämligen "Klädsel: ja tack!", och detta har orsakat stor förvirring. Alla ringer och vill veta vad de ska ha på sig, men igen vågar riktigt fråga. Man får lite presumtiva spekulationer, typ: "Hawaii-skjorta skulle nog bara sticka ut", och sedan en ängslig tystnad där personen i andra änden väntar på att få detta bekräftat. Men iallafall. Föräldrarna ska träffas och prata och detta över frukost hemma hos oss. Jag blev så inspirerad av frukosten på Bloom's terrass att jag tänkte ge mig på något liknande själv. Jag sa till Mon Cher "Jag tänkte "tea and crumpets" direkt". "Trumpets?", "Nej, CRumpets!". Och så fick jag förklara att jag inte alls hade tänkt odla trumpetsvamp till på lördag, utan istället göra de små muffinspannkakorna som är så essentially English. Och det är ju all well and good, men man bör nog ha något lite matigt också, tänkte jag. Någonting "savoury". Och sen försökte jag förklara för Mon Cher vad savoury är. Merriam-Webster förklarade det så bra så jag skickade helt enkelt bara över deras definition:

Main Entry: 1sa·vory
Variant(s): also sa·voury \ˈsā-və-rē, ˈsāv-rē\
Function: adjective
Date: 13th century
: having savor: as a : piquantly pleasant to the mind "a savory triumph" b : morally exemplary : edifying c : pleasing to the sense of taste especially by reason of effective seasoning d : pungently flavorful without sweetness

Jag blir lika glad varje gång jag hittar ett ord som verkligen slår huvudet på spiken med vad jag menar: "pungently flavorful without sweetness" - och då blir det alltså lite rökt lax till frukosten också. Då känns det som att man har "covered all bases" - sött, salt, savoury. Det är väl diplomatiskt så det räcker till en föräldraträff? På den stora dagen litar jag nämligen på att Igi grejar diplomatin.

Veggie Rights

I’ve been a vegetarian for around 30 years, that’s three-quarters of my life if you were wondering. Inspired by a school friend and the horrifying flyers thrust in my hand by animal rights protestors, as a country girl by birth, it wasn’t difficult for me to give up meat. Although my vegan period was curtailed for love and today I am struggling with the re-introduction of fish into my diet for the same reason, I still have no desire to return to meat. Luckily, when awkward questions, such as “Will you eat it if I just take the meat bits out?” or “But you eat fish, right?” arise, my sambo always steps in and negotiates a vegetable option, as he knows that I will succumb to fish rather than appear difficult or 'special'.

The first Scandinavian Vegetarian Society was founded in Stockholm in 1895 and a survey carried out by UK Food Standards Agency in 2009 found that out of 3,219 respondents in Britain, 3% were completely vegetarian, with a further 5% refusing either fish or certain meats. If there are so many of us, why doesn’t every restaurant in countries such as Sweden and the UK have a vegetarian option, or why not just do as Igi does and ask if anyone has any ‘dietary requirements’? We’re not asking for special treatment, because, after all, as the figures prove, there’s nothing special about being a vegetarian.

Linnéa's two cents - the "mancession".

Jag läste nyligen "The Gastronomy of Marriage: A Memoir of Food and Love". Med den stora dagen hägrande i slutet av sommaren känns det skönt att få bekräftat att det finns fler som konstaterat att den största frågan i deras förhållande är vad de ska äta ikväll. När två matglada blir ihop kan det bli katastrof eller en fantastisk resa. Mon Cher och jag tillhör lyckligtvis den senare kategorin, då jag inte har någon konkurrens vid spisen och Mon Cher får mycket lite konkurrens vid ätandet.

Nyligen frågade en vän om Mon Cher och jag inte var ett sådant där "omvänt par". Då menade hon den typen av par som nämns i NYT, där kvinnan tjänar mer än sin man och där ombytta könsroller blir ett faktum. Till del förstår jag hur hon tänker, jag är den som är färdig först när vi ska ut, jag är den som skäller ut folk när det behövs, jag är den som beställer mat och vin när vi är ute, Mon Cher städar, diskar och tvättar. Å andra sidan är det jag som lagar mat, handlar och ställer doftljus i badrummen, har smink och smycken liggande lite varstans och Mon Cher den som sätter upp hyllor och fixar min cykel när den är trasig. Mon Cher tjänar såklart mer som heltidsanställd än jag gör som student. Jag fattar faktiskt inte hela grejen med termen "mancession". Kvinnorörelsen har kämpat hur länge som helst för att vi ska kunna göra vad vi vill och att vi ska ha lika villkor, och då när det är verklighet i vissa delar av världen blir man förvånad när kvinnor gör samma val som män i alla tider kunnat göra. Fånigt.

Mon Cher och jag tillämpar principen att den som kan och vill ska göra det. Jag kan städa och diska. Om jag tycker att det behövs så gör jag det, men oftast hinner Mon Cher före eftersom jag lagar mat eller handlar. Mon Cher kan fixa kvällsmat om jag inte skulle orka.

Jag vet att tiden innan Titti dök upp på Bloom frågade folk hur det skulle bli med en kvinnlig kökschef. "Hon kan ju inte skrika", typ. Jag vet inte hur det är med er, men skrikande för min del hör hemma hos manliga kökschefer som är "lacking in other areas".

Titti är by far den bästa kökschefen jag jobbat med. Det behövs inget skrikande, helt enkelt därför att kvalitetskontrollen är så bra. Jag vet inte hur det är med er, men för mig säger det mer om Titti som person än om könstillhörigheten. Så, kan vi lägga ned det här med "women rising" och "mancession" nu? Det är såå 90-tal.

Going Soft

During a recent dinner at Bloom with some British friends, we were puzzled by a small green jelly placed on our dinner plate. Made with basil essence and filled with a small chunk of mozzarella Titti had audaciously transformed our beloved fruity delicacy into a unique, tasty savoury cube.

I’ve always had a soft spot for jelly, if you’ll excuse the pun. For generations the wobbly mass has been a favourite at Children’s parties throughout Britain. At the risk of sounding ancient, I still remember eating jelly and ice cream with the local kids at a long table that flanked our street during Queen Elizabeth’s Silver Jubilee. While aesthetes lean towards a towering multi-domed mould, nostalgists favour the custard and cream combination, topped with a decorative sprinkling of hundreds and thousands (better known as strössels in this part of the world).

With a mix of curiosity and wistfulness I’ve recently been following the success of London-based jellymongers Bompas & Parr, part of the UK’s burgeoning group of experimental gourmets. Since launching their own jelly making business in 2007, would be politician Sam Bompas and former architect Harry Parr have not only taken the city’s social scene by storm, they are responsible for a renaissance and the reinvention of the quivering dish. Like medieval nobles and Tudor royal Henry VIII – who, according to the duo, favoured plum and mulled wine flavoured Hippocrass - Bompas & Parr create culinary works of art from the gelatinous dish. Quinine filled glow-in-the-dark gin and tonic jellies that give off an eerie glow are a favourite among clubbers, while bespoke moulded renditions of London’s landmarks were the highlight of the city’s Festival of Architecture in 2008. Like Titti and, indeed, our Medieval ancestors, Bompas & Parr also experiment with savoury flavours, such as the outlandish bacon cola jelly, proving that you can’t judge a jelly by its colour.

Linnéa's two cents - the ultimate wedding breakfast

Jag minns en gång när vi höll på att organisera ett bröllop på Bloom. Igi var eld och lågor över blomarrangemang och mat, och brudparet var mest eld och lågor över maten. Igi, jag och en kock satte oss ned för att skriva ett menyförslag. Jag och Igi som båda har våra rötter i The Empire tänkte inte alls till när vi skrev "This is our suggestion for your wedding breakfast". Vi fick ett oroligt mail tillbaka - det var ju en middag de hade beställt, inget annat! Vi fick skriva tillbaka: "Don't worry, "wedding breakfast" is just what we pommies call the first meal of your married life!"
Och på tal om frukost för nygifta har jag varit på frukost på Bloom igår. Den civiliserade versionen av "a full English", dvs. Man får en rostad bagel med scrambled eggs, och antingen rökt lax eller rostbiff och lyxskinka. Kycklingleverpaté (Kiro gick direkt fram till Igi när vi kom, satte sig framför honom och naglade honom med blicken "var är min mat?") och hemlagad hjortronsylt med toast, en liten sallad samt färska jordgubbar och aprikoser med ett glas bubbel. I bastuhettan var juice välkommet, fast jag kände mig tvungen att intaga lite koffein i form av kaffe också. Mon Cher tyckte att det var en perfekt avslutning på en hektisk vecka, och visst hade han rätt. Vi kanske kan tjata till os Breakfast at Bloom dagen efter vårt bröllop? Som en perfekt start till livet som gifta? #reallybroadhinttoIgi

Linnéa's two cents - Australian Wine Club

Jag har rätt länge vetat om Australian Wine Club och måste nu tuta i luren för att de sträckt ut handen till oss som tillhör facebook-generationen. It kind of makes sense att kunna beställa hem vin man kanske kunnat prova och som kanske inte finns i en 100 000-count upplaga. För säga vad man vill om Systemet, men de har till exempel inte Condrieu. Väl typ ett annat vin med viognier, men inte Condrieu. Man får privatimportera. Min mamma ringde senast i förra veckan för att få reda på hur man gör, för sommarvikarierna på Systembolaget visste tydligen inte. Nä, heja AWC, monopolet kan behöva sig en konkurrent. Och nu har de världens första vinbutiksapplikation. Detta i tider då Lisa Förare Winbladh ordnar det här med världsfreden - på facebook.

Gällande bröllopet hoppas vi att Frog ska komma. Han bor numera i grodlandet och har därför tillgång till allt vi saknar i Sverige i vinväg, och allt vi har i Sverige i vinväg - fast bättre. Om du läser detta, Frog, så vet du vad vi (läs: jag) vill ha i present.

Linnéa's countdown to married life

Det är vansinne, det här. Inte att gifta sig, jag menar inte så. Mon Cher är Mr Right. Men vi har gjort en stor upptäckt. Vi har upptäckt problemet ingen av oss har en riktigt bra lösning på. Vi blev lite villrådiga, hur ska man hantera ett ganska major problem om vi båda är ganska clueless? Det har inte hänt förut. Vi har ju varit ihop hur länge som helst, och aldrig förut har vi stått inför en fråga där båda inte har en aning.
Vi ska alltså köpa hus. Vi har sett ut ett trevligt litet ställe och fixat med pengar och papper och sånt, ni vet sånt där man gör när man är ett medelålders par som ska bygga bo/fixa en bas/slå upp en koja. Anti-logiken är att jag som ska ut och härja i min karriär kan behöva en fast punkt i tillvaron (och det här stället har en trappa. Kiro, vår Korean Jindo-valp, älskar trappor). Och nu har vi ett stort problem. Ponera att allt är superfräscht och allmänt excellent på det nya stället. Allt utom spisen/ugnen som är från sena medeltiden och bör omgående flytta in på museum. Vad göra? Mon Cher lagar aldrig mat och skulle därför förmodligen inte märka om den enda köksutrustning som fanns var en mikro och en espressomaskin. Jag har lite högre kulinariska ambitioner och skulle definitivt märka om ugn och spishällar saknades. Och där börjar problemen: gas eller el? "Appliance tower" eller vanlig ugn under spisen á la Elektrolux på 80-talet där man måste krypa in i infernot för att se om maten är klar? Vad är billigt och dyrt i drift? Vad funkar bäst? Vilket märke ska man köpa? Som restauranganställd har man skaffat sig koll på kvalitetsmärken för restaurang som håller i 100 år och vad man kan köpa på second hand utan att produkten för den sakens skull inte fungerar över 150 grader. Men som privatperson? I'm lost. Google har för första gången inget definitivt svar på frågan. Allt ser och låter ungefär likadant och priset varierar lite hur som helst.
Vi är handfallna. Om vi inte hittar på något drastiskt kommer vi att få koka vatten över öppen eld i trädgården.
Mon Cher och jag har nog kommit på lösningen tillsammans. Det tog lite tid, men jag tror at det blir bra. Titti får helt enkelt följa med när vi handlar spis/ugn och provlaga något! Hon om någon borde ju kunna tala om huruvida den tilltänkta lösningen håller måttet.
Det är ju skönt att detta hände innan vi gift oss. Jag vet nämligen förhållanden som tagit slut över trumstorlek på tvättmaskinen.

Jag tror förresten att jag var lite snål med de positiva adjektiv jag använde när jag beskrev Bloom's take-out. Pulpo-salladen var magnifique. Je n'ai pas de mots pour l'excellence de ces. Try it out.

Linnéa's two cents - notre anniversaire et le ultimate take-out

Mon Cher och jag har firat un anniversaire idag. Jag blev hur förvånad som helst när Mon Cher med bestämdhet sa "Jag fixar maten och vinet ikväll älskling" - här pratar vi mannen vars största kulinariska insats i detta förhållandet begränsat sig till att hälla upp en skål yoghurt en gång när jag var sjuk. Äter gör han med största glädje, men laga mat är ju inte hans grej.
Jag blev därför glatt överraskad när han kom hem med en trerätters take-out från Bloom! I praktiska take-out kartonger med fack för bröd och amuse bouche! Vi fick underbar kall pulpo-sallad (min favorit) anka med primörer och en fantastisk dessert med mynta, lite choklad och färska jordgubbar! Till detta hade han med sig en flaska bubbel (BdB såklart). Min karl alltså. Världens bästa.
Eller hoppsan. Bloom in the Park. Världens bästa.

Animal farm

We had quite missed this blog!

New web page up!

Den nya hemsidan är uppe! Jag gillar verkligen bilderna för "The Terrace" - vi har alla medverkat. Jag jobbade lite som linslus en gång i tiden, så det är kul att takterna sitter i än...

My macaron moment

Despite years of snubbing that naughty Parisian delicacy, the macaron, at every opportunity during my time in Paris, I recently succumbed to the tantalisingly sweet sandwich.

After successfully avoiding the nuptials of the HRH brothers Charles and Andy the first time around, I would not fare so well here in Sverige. Our royal Bröllopsfest extravaganza was planned, the invitations were sent and before I could say Mona Sahlin, I too was swapping my monarchist grudge for an apron.

While racking my brain in search of something suitably noble and slightly exotic for our celebratory bash, I remembered the allure of the multi-hued macarons. The scene was set, I would emerge from the kitchen, a vision of sugary perfection, like Nicole Kidman’s glamorous incarnation in The Stepford Wives, serving the most tantalising fresh macarons, lightly dusted with gold powder, à la Ladurée.

Macaron recipes (not to mention my baking skills), are as dubious as its origin (Italians proclaim the little sweet sandwich was born in a monastery in the Veneto around the 14th or 15th century and arrived in France by way of Catherine de Medici in the 1500s as she was on her way to wed Henry the second, while the French fervidly claim their own right to its origin being a convent in Cormery in the late 700s). The adaptations were endless, to leave or not to leave to stand, violet with buttercream filling or chocolate ganache? As I scrolled through the selection I was no longer Nicole’s Joanna Eberhart, but the sizzling, burnt out Claire Wellington (Glenn Close).

After wrecklessly opting for my own fruity adaptation based upon David Lebovitz’s chocolate recipe, I set to work pulverising the almonds. However, my stress levels peaked when I realised we had no scales! My sambo found me slumped in the kitchen with a greasy lump of crushed almonds. Sensing a colossal diva tantrum on the horizon he shot over to bloom and plundered Titti’s freshly made stock of little golden macarons. As our guests arrived, I deviously concealed the Bloom container and sauntered out of the kitchen in a crisp white dress and heels. As we watched Sweden’s own fairytale unfold, our guests not only savoured the moment, but ‘my’ delicious little creations. Thanks to Titti I was queen of the macarons for the day.

Whatever floats your boat

I’m not a particularly inventive person, but whenever I read my favourite website www.psfk.com, my geeky side surfaces as I read in awe about cats with bionic prosthetic limbs and the endless impressive (though ultimately useless) technological feats that can be achieved with an iPhone. Considering I broke my iPhone within the first 30 minutes of ownership by inserting the SIM card the wrong way, I don’t think this will be my particular forte.

This week I was inspired by Rotterdam-based designer Damian O’Sullivan’s concept for floating greenhouses that will traverse the city’s waterways while propogating local produce, which, in turn, would be delivered by bicycle. Imagine the waterways of Malmö filled with verdant tugs and fresh Swedish produce available throughout the city (it could be sold in those lovely little red jordegubben stalls that spring up on every street corner each summer). Maybe even Igi could launch battery operated junks carrying plant beds laden with verdant salad leaves, or little alpine strawberries on Pildammarna. In addition to the ecological advantages, imagine the pleasure of watching the geese fervently chasing a floating bed of ramsons.

See here!

Linnéa is back - stags and hens.

Jag är nyss hemkommen från ett par dagar i Skärgården, närmre bestämt Finnhamn. Midsommarfirande skulle bockas av listan, och det gjordes med besked. Är det inte underligt hur när man kommer bort från hemmaköket och hemmarestaurangerna så släpper man alla kulinariska hämningar och äter med glädje sånt man i vanliga fall skulle rynka på näsan åt? I mitt fall var det korv, hamburgare och sill. Korv blev det hela tre gånger. All mat lite lätt vidbränd och med lätt tändvätskeessens. Underbart. Nu är jag hemma och rynkar därför på näsan medan jag skriver. Sill är definitivt en sån sak jag aldrig äter inomhus. Det finns bara en dag på året som sill är gott (midsommarafton), och förmodligen bara på en plats på jorden: långt långt bort i skogen utanför en stuga som saknar rinnande vatten och toalett.

I vilket fall som helst har nästan de flesta anmält sig till bröllopet nu. Det börjar viskas om svensexa och möhippa bland vännerna och jag har planerat att bo på labbet i ett par veckor innan den stora dagen så jag slipper kidnappningar och får skriva färdigt min examen ifred. Mon Cher hävdar stoiskt att han och hans vänner bara ska ut och äta, i sympati med att jag har så mycket att göra och inte hinner med min fest. Jag tycker att det är jag som väljer att vara en nörd och därför behöver han inte lida för min sak.
På Bloom har vi haft ett antal möhippor och svensexor, allt från stillsamma middagar till galen mat och galna kläder. Bada i Pildammsdammen någon? Igi berättar mer än gärna om den gången en möhippa hade tävling i vem som kunde hänga teskedar längt tid på sina bröstvårtor. En kille fick alla sina favoriträtter dekonstruerade - en annan sina favoritviner serverade.
Jag tar gärna en av våra Chateau D'Yquem från sena -60talet med mig till labbet och firar med mina cellodlingar. Mon Cher bör supas ned (helst någonstans med ett superbra ölsortiment, han är kräsen) och det med besked. Det kan han behöva. Det är ju mig han ska gifta sig med.

Linnéa is back - historiska händelser

Tydligen höll vår nye prins ett riktigt fint tal igår, den stora dagen till ära. Jag missade det hela. Mon Cher och jag har spenderat veckoslutet långt ute i skogen, den unga studenten behövde varva ned ett par tusen rev i minuten. Så istället för att inspireras av årtiondets största bröllop (fyra personer har redan grälat på mig) har jag bakat rabarberpaj och grillat lamm och druckit vin. Datorn hade ingen plats därute så jag läser alla bloggar och tidningsartiklar nu.
Det har diskuterats mångt och mycket om afrodisiakum. Ostron, muskot, choklad - you name it.
För mig har matminnen mycket större inverkan på mitt humör än den möjliga kemiska påverkan man kan få av mat. Foie gras är en sån sak. Jag har många foie gras-minnen. Första terrinen, första vändstekta biten med vaniljglass, banyuls... Vem var jag då? Vem delade jag stunden med?
Mon Cher har inte lagat mat sedan vi blev ihop. Han är helt utlämnad till min kostdiktatur. Jag är honom oändligt tacksam över att han låter mig och Titti bestämma menyn till bröllopet. Därför blir det till exempel ingen sjöborre på vår bröllopsmeny. Första gången jag smakade det var tillsammans med ett pucko. Jag älskar sjöborre, men jag vill inte ha en misslyckad kväll på minnet under min bröllopsmiddag.

Just nu är den stora organisatoriska frågan vad vi ska göra av Kiro under själva ceremonin. Jag tycker att Kiro kan vara med, som en liten extra tärna eller nåt. Problemet är bara att Kiro är ett litet busfrö när andra än matte och husse ska bestämma.

På tal om vinupplevelser på Bloom kan ni läsa Vinlusens blogg här.

Linnéa is back - trying it out

Jag hade inte insett att jag tydligen behövde göra en scrapbook med allt jag vill ha med på vårt bröllop. Det säger väl allt? Alla runt omkring mig pratar bröllop och jag lär mig något nytt varje dag. Det var ju dumt av mig att tro att jag planerar mitt bröllop med Mon Cher. Jag har tydligen bröllopsplaner med fastrar, mostrar, kusiner, gudföräldrar, vänner och kollegor. Alla har nämligen något att säga om saken. Tyvärr är jag väldigt irriterande att prata bröllop med, har man en fråga får man oftast ett "jag har ingen aning" som svar. Största delen av planeringen har jag lämnat till Mon Cher och Igi som gemensamt får fixa färgkombinationer och bordsdekorationer. Sånt skiter nämligen jag i. Jag har köpt en klänning - helt själv på en ledig eftermiddag - men hur svårt är det att klä sig i vitt?
Vad jag bryr mig om är maten och vinet. Jag vill veta vad vi ska äta och vad vi ska dricka. Eftersom jag känner alla våra vinleverantörer och har någorlunda god koll på deras sortiment vet jag precis vad jag vill ha i vinväg, och menyn är planerad med Titti. Tårtan ska en mycket god vän till mig baka själv, efter ett recept vi själva satt ihop. Då var min del klar!
När man väljer restaurang tycker jag absolut att man ska begära att få prova en del eller hela menyn, vid ett eller flera tillfällen om man är osäker. Första steget kan vara att gå dit och äta helt anonymt, och efter middagen be att få veta namnet på den man ska prata med om bröllopsbokning. På det viset får man en grundläggande uppfattning om atmosfären och hur lokalen fungerar - och inte minst hur mat, vin och servering är under en vanlig kväll!
När man sätter ihop en meny är det viktigt att tänka på vem det är som ska äta den. Jag tror inte att Igi hade rekommenderat råbiff eller fiskhuvuden, även om jag verkligen älskar båda delarna. Annars kan det vara jättekul att välja ett tema på maten: kanske en plats, eller en årstid - eller en råvara. Kockarna har säkert tusen idéer. I vårt fall la Titti fram ett förslag som lät superbra direkt. Jag kommer inte att avslöja vad det är ännu. Igi la fram ett förslag på vin, vilket också blev godkänt direkt. De vet vad vi gillar, helt enkelt!
Så klart är det viktigt att alla gäster informerar i god tid om vilka allergier de har. Det blir så dumt när man står där på den stora dagen med tre extra vegeterianer och så någon som inte tål röd frukt och grönsaker.

Sen har vi den stora frågan som är så het just nu: barn. Vi har såklart nära vänner med små barn. Vad ska de äta? Vart ska de sitta? Vem tar hand om dem om de börjar skrika och slänga mat på väggarna? Allt detta får man givetvis avhandla med föräldrarna innan. För restaurangpersonal kan jag tala om att det inte finns något värre än osnutna ungar som springer runt och skriker och stör, eller föräldrar som förväntar sig att alla gourmetrestauranger har ett reservlager av Mamma Scans köttbullar till barn som vägrar äta annat. Det går såklart att anpassa så att det finns en barnmeny, men det är väldigt viktigt, precis som när det gäller gäster med specialkost, att restaurangen meddelas detta innan så att det finns tid att ordna detta. Jag hade också rekommenderat att man lämnar ett bord som "barnbord" med en eller två vuxna som håller koll, samt att det finns ritblock och pennor att tillgå när det börjar bli långtråkigt för barnen.

Nu ska jag återgå till min artikel. Forskning är roligt, ska ni veta. Varje gång jag hittar nåt kul som kanske har med mat att göra (eller skulle kunna ha med mat och servering att göra) så ringer jag Igi och berättar. Vi får se vad det blir av det...

Linnéa is back - turning the pennies

Äntligen är det sommarväder - och jag är fast i ett nedsläckt labb (flourescens "fadar" fort - man ska gärna hinna ta lite bilder också) med luftkonditionering och klimatkontroll på inställning iskall. Jag måste gratulera mig till mitt karriärval.

Inbjudningarna till vårt bröllop har gått ut, och svar börjar komma in. Det är ganska bra timing det här, med kronprinsessans bröllop och allt. Tidningarna är fulla av vett-och-etikett-tips så vi kan väl anta att det inte är någon som har missat vad O.S.A (RSVP i mitt fall, je t'aime le francais) betyder. Det finns läsning för alla. Mon cher har till exempel den här guiden för män som knappt ramlat förbi neandertal-stadiet vad gäller romantik och bröllop, och jag har den här krönikan som mätstock för bridezilla-varning. När jag blir riktigt trött på labb, exjobb, kemi, bröllopsplanering och frågor om möhippor så kan jag laga det här. Om jag äter hela så har jag vår Korean Jindo Dog valp Kiro som alltid är busig och leksugen att jobba bort kilona med - då kanske jag passar i klänningen jag har köpt.

Nåja. Idag ska jag prata om budget. Jag är student på lite mer än heltid nuförtiden(tacka vet jag stipendium), och ibland extrajobbar jag på Bloom. Det blir ingen fantastisk inkomst, men man överlever helt klart. Mon Cher jobbar såklart, men ingen av oss är jätterik så det blir inget hyra-slott-400-gäster-brudklänning-för-50-papp-ala-SATC ens om det var det vi skulle vilja ha. Det är ändå mycket pengar som ska spenderas - ringar, kläder, hår&make-up, hotellsvit, transport, restaurangkostnader, tårta, blommor och dekoration, fotograf, svensexa och möhippa... you name it, jag har säkert glömt hälften. För oss verkade det också himla dumt att vinka adjö till alla våra sparpengar, (när man helst ska ha tak över huvudet dagen efter vigseln), för en fest där man bjuder mer folk än man hinner prata med under en kväll. Med detta sagt ville vi ändå göra något storslaget för familj och nära vänner. Bloom är ju givet för storslagenheter, så vad är alternativen?
Givetivs kan man göra det lätt för sig och ordna en 5rätters middag för alla. Då får man begränsa antalet inbjudna så att alla kan sitta i restaurangen, och räkna med att servering av 60 personer tar lång tid - största delen av kvällen kommer att gå till att äta. En 3rätters kostar lite mindre och tar kortare tid, men då kanske man får boka upp hela restaurangen för hela kvällen - en liten extra kostnad, men helt klart värt det om man inte vill gå vidare efter maten. Man kan ordna en lunch - billigare ändå, en tvårätters där dessert ingår - men åter igen kan detta medföra en tidsbegränsning om man inte vill boka upp hela restaurangen en bit in på kvällen. Man får helt enkelt förhöra sig med sin krögare om hur man ska göra! Igi har gjort säkert en miljon bröllop, om man talar om hur man vill att det ska se ut kan han alltid ge ett rimligt förslag på tidsschema. Det kan därför också vara en bra idé att låta toastmastern och Igi träffas så att de kan gå igenom allt tillsammans och minimera risken för problem och misstag.
Vad vi valde att göra, främst eftersom jag disputerar i dagarna innan vigseln och har en hektisk sommar full av labb och skrivande framför mig, är att vid fyratiden på eftermiddagen ordna en 5rätters tidig middag för familjen och de allra närmaste (kring 20-24 personer), och planera vigseln till senare på kvällen, kring 19. Vid den tiden bör vi ha ätit färdigt, och då har vi bjudit in 30-40 andra vänner och bekanta som anländer till ceremonin. Efter att ceremonin är avklarad bjuder vi på champagne, tårta och kanapéer. På det viset får alla någon form av utfodring, med ett stort plus för att vin hinner sitta ned med våra närmaste och mingla med våra vänner. Vi kommer att ha en bar och lite livemusik och om vi har tur med vädret en öppen terrass! Vi har alltså bokat hela restaurangen.
Sen måste jag ju göra klart att ett bröllop där man bjuder på middag i en restaurang aldrig blir billigt. Om man vill ha mat från Bloom till mycket folk men inte riktigt kan sträcka bugdeten till att boka hela restaurangen så kan man alltid beställa catering! Där är det nästan smidigast att tala om för restaurangen vilken budget man har, och be dem utforma ett förslag efter det. Fingerfood är utmärkt om man vill ha ett stort bröllop utan en middagssittning!

Det var vad jag hade att säga om budget idag. Jag ska återgå till lite läsning i PubMed. Nu när solen är ute är det också möjligt att ni hittar mig, Mon Cher och Kiro på Bloom's terrass...

Deutz

Monsieur Deutz himself och Swedish Brand har gästat oss för en winemaker's dinner! Det blev jättetrevligt, med en grundlig genomgång av Deutz - Brut Classic, rosé 2003, blanc de blanc's 2004, Millesime 1988 och sist men inte minst Demi-sec. Man kan med framgång bygga en hel middag kring champagne!
Flera av våra käraste stamkunder dök upp, och vi sänder en tanke till de som inte kunde komma sådär på en onsdag mitt i veckan.

Lyssna nu på Titti

Titti har varit gäst på Lunchboxen i P4! Lyssna här.

Linnéa is back - the master of ceremonies

När jag tänker på bröllop tänker jag på maräng. En tjej med en maräng till klänning och en kladdig söt vit tårta med grädde galore. Needless to say att vårt bröllop inte är inspirerat av något som består till hälften av äggvita. Jag har serverat på bröllop där allt är "hollywood-rätt" med den enorma vita klänningen som man inte kan gå på toa i utan hjälp, talen som drar upp diverse pinsamheter (värst var när en överförfriskad lillebror började berätta en historia om att bruden skulle ha velat bli bordellmamma), blommorna, tärnorna, tårtan... och jag inser att det som gör sig bra på film har inget med verkligheten att göra.
Vad som är viktigt att tänka på när man bokar bröllop är att man verkligen kan få tid att sätta sig ned och prata med personen som på den stora dagen kommer att vara där och hålla i trådarna. Ofta när man ringer för att boka får man prata med en bokningsansvarig som är mycket behjälplig med frågor etc men som går hem kl 16 på den stora dagen och lämnar ansvaret för bröllopet till någon annan. Igi till exempel är en excellent Master of Ceremonies och kan hela protokoll- och etikettboken utantill. Det är en trygghet för oss att veta att eftersom vi utsett honom till toastmaster så kommer vi inte bara slippa pinsamma avslöjanden om våra uppväxter, utan han kommer att hålla i alla trådar med mat och dryck, schema, tal, frågor från gäster och sådant som man helst vill slippa bry sig om när man sitter vid honnörsbordet. Dessutom finns det ingen som har sån bra koll som Igi.
Sen måste man hålla kommunikation från båda hållen - vi har visserligen bokat hela restaurangen, men jag tror inte att köket blir glada om 30 extra personer dyker upp på stora dagen utan att de fått reda på det.
Annars är själva organisationen relativt smärtfri. Bloom har vänner överallt - Totalprint kan fixa inbjudningskort med Blooms logga på om man vill, Blomsterpigan levererar blommande kreationer till guldkorridoren och kan vara mycket behjälpliga med blomsterdesign och brudbukett. Det kan såklart vara en fördel att använda de företag som är vana att leverera till restaurangen - så undviker man iallafall en del av Murphy's lagar.

Det var vad jag hade att berätta om idag. Nästa gång ska jag prata lite budget. Vi hörs nästa vecka!

Mingle with the stars

Vi har fått en mycket smickrande bloggläsning av ingen mindre än Laila Bagge. Vi är otroligt smickrade av det fina inlägget och hoppas på ett återbesök snart!

Linnéa is back - the countdown

Då var man tillbaka. Inte ens i närheten av heltid (eller deltid för den delen), men jag jobbade två dagar i förra veckan och jag jobbar lite på webben som kommer upp såsmåningom. När det är något alldeles speciellt på Bloom kan man räkna med att jag bokat om alla mina tider i labbet och lämnat Mon Cher hemma med det nyaste tillskottet i vår lilla familj, Korean jindo-valpen Kiro för att "be there or be square".



Så, vad gör jag här? Ingen kan väl ha missat att Mon Cher och jag ska gifta oss. Var? På terrassen, "waterside" på Bloom in the Park såklart! I slutet på augusti, strax efter att jag disputerat, kommer jag tacka ja till mannen som alltid låter mig beställa vin på restaurang, trots att jag alltid är yngst i sällskapet. Jag låter alltid honom äta upp det jag inte orkar av min mat, men det är en annan historia.
Back to the point, por favor. Jag kommer att blogga här en gång i veckan fram till den stora dagen om hur det går för oss att arrangera vårt bröllop på Bloom, vad man ska tänka på, vad det kostar och hur vi löst de problem som oundvikligen uppstår. Så. Here we go!

Mon Cher (eller jag, det är lite oklart vem) friade efter en alldeles underbar afton på Bloom för oss båda kl 03.30 den 26e augusti 2009. Jag hade serverat hela kvällen och var alldeles slut när Mon Cher kom för att hämta mig, så min "stängning" av restaurangen tog lite längre tid än väntat. Vi stod och polerade glas och pratade om mat, vin och drömmar. Mon Cher, som är den mest städade och vältaliga person jag känner, överraskade mig helt när han berättade att han ("när han blir stor") ville driva en liten gårdskrog med mig ute på franska landsbygden, med egenproducerat vin, boudin och foie gras. Byta Boss mot Barbour och staden mot en flock gäss. Bilden han målade upp var så detaljrik och totalromantisk att det tog polering av 250 glas och hemfärd och en halv flaska vin för mig att smälta den. Men då var det klart: han är mannen jag ska spendera resten av mitt liv med.
När hela ringar-berätta-för-släkten-hejhå-cirkusen var över blir ju första frågan varnärhur? Vi satte datum ett drygt år senare - slutet på augusti 2010, efter min disputation och allt sånt trams. Var? Ingen av oss är troende så kyrkan uteslöts snabbt. Av rena lathetsskäl föreslog jag att vi två helt enkelt skulle pallra oss till rådhuset någon dag när det passar och gifta oss, bara vi två, och sen ställa till med fest och supa släkten full i ett tält på en åker någonstans vid ett annat passande tillfälle. Det uteslöts också. Sen slog det mig: Bloom. Jag har ju själv serverat bröllopsfester där - och terrassen är ju det vackraste ställe man kan tänka sig. Sagt och gjort - Bloom it is. Ett samtal till Igi (som sen ringde tillbaka för att höra med Mon Cher att jag inte skämtade) så var det klart. Bokad restaurang. Då försvann drygt hälften av alla problem: mat, vin, dukning, bord, stolar, serveringspersonal, dekorationer, toaletter... Igi är också en självklar toast master, jag ska senare berätta varför. Mon Cher och jag hade helt plötsligt inte så mycket kvar att göra! Bjuda in folk, fixa vigselförrättare, meddela skatteverket, kläder och ringar... Ja, det var väl allt?

Trodde du ja. Då skulle den här bloggserien bli kort. Jag tänkte avsluta med ett tips till dig som vill bli festfin i håret - ring till Leif Ohlin och hälsa så gott från Linnéa på Bloom. Se till att boka Melissa. Leif är en av våra bästa kunder på Bloom och han är en av de bästa frisörerna i världen, med både EM och VM-titlar på CV:t.
See you next time!

Offer

Idag har jag offrat, eftermiddagsteet på Bloom för en diskussion med fd Ärkebiskop, Imam, Musikhögskolestuderanden, Filosof från Lund, Buddistledare och en Stadsutvecklare i Malmö. En diskussion om vad som är värt att offra för, om offer är underkastelse inför någons vilja, eller en muta för att få något i gengäld. De lärda tolkade arketyper och heliga texter alltifrån tro och övertygelse. Jag som vet att jag tror, inte tror att jag vet, försöker hitta en minsta gemensam nämnare. Kom på att det måste vara kolatomens eviga, "heliga" kretslopp, Varför inte vara nöjd med det? Varför skrämma folk med skärseld eller locka med paradis, räcker det inte med materien är oförstörbar och att berättelserna lever? Alla uttolkarna och trosinstiftarna har ju orsakat lika mycket våld som frid, men vi har alla en atom, minst,från Jesus, Mohammed eller Budda och kompisar två klick iväg på nätet, var glad åt det ...
Nå, mitt våroffer var att just idag inte frossa i clutted cream och scones på Bloom.
G'natt önskar Gold Grannie.

Champagne är aldrig fel

Jag älskar champagne, precis som Champagnedrottningen Madame Bollinger som lär ha sagt följande:
"Jag dricker champagne när jag är lycklig och när jag är ledsen. Ibland dricker jag för jag är ensam. Har jag sällskap anser jag att champagne är självklart. Jag smuttar gärna på ett glas när jag inte är särskilt hungrig, och jag dricker alltid champagne till maten. Annars dricker jag aldrig champagne - utom när jag är törstig..."
Jag tycker också att fiskpinnarna till vardagsmiddagen blir uthärdliga tillsammans med champagne. Men jag är ingen snobb, jag drack mousserande franskt vin från distrikt som förr inte räknades in i regionen. Tänk att landskapet Champagne blev större för att vanligt folk och massa japaner ville köpa mängder av skumpa...
Den 26 maj gästas Bloom av Monsieur Deutz Champagnemiddag serveras. Kanske finns det platser kvar, Boka.

Terassen/bryggan öppnas första veckan i maj. Njut av sommarsmaker du inte visste att du längtat efter.
Jag funderar på getter, egentligen killingar med kött som är mörkare än lamm, smakrikare än nötkött. Bloom har köpt in från en gård i Helsingborgstrakten, ska vi äta upp dem eller låta dem bli gamla bittra och sega? Är det OK att äta djur som inte massproduceras som fabriksråvara, inte bidrar till miljöförstöring och har ett drägligt liv? Ja ibland, med respekt för det levande tar predatorn ut en del av överskottet, tackar ödmjukt för möjligheten, och lovar att aldrig göra våld på eller bedriva rovdrift på andra jordlingar.

Titti och Linnéa är förbannade på patriarkala översittarfasoner i branchen och media. När kvinnors professionella insatser marginaliseras genom okunniga jämförelser och löjliga hierarkier, säger jag skjut, direkt. Ni har rätt, låt oss sparka gubbar av båda kön på smalbenen hårt med de skodon som passar bäst, kökstofflor med stålhätta, röda stilettklackskor eller genom att kräva av dem att att undersöka fakta innan de uttalar sig.
g'natt önskar gold grannie

We know where you saw it first

Då sitter man här, nästan ett år efter sista storbråket och hur länge sedan som helst vi postade vårt första inlägg om kvinnor i restaurangbranschen. Vad har hänt? Inte mycket. Vi gillar fortfarande inte att bli omskrivna utan att det föranleds av ett besök, och jämförelser och omnämnanden för sakens skull gör oss inte heller uppspelta. Vi må vara exhibitionister, men vi är inga linsluser. Det blir inget springande i guldkorridoren skrikandes "vi är med i tidningen".
Vad nu? Jo, Titti har fått utmärkelsen "Årets Rising Star", vilket är otroligt smickrande och gör mödan värd: motiveringen slår huvudet på spiken med vad arbetet innebär, långa timmar i en värld som till huvudsak består av män där det krävs mer än ballar av stål för att hävda sig, oavsett kön. Att bli erkänd av kollegor och experter är en ära.
Det som stör oss är det papegojtramsiga upprepande som blir när vi åter igen gästar en viss lista som nummer 6. Med vilken mätstock värderas man här? Bland några servitriser och "penpushers" bakom kulisserna har vi de som faktiskt driver sin egen rörelse, de man faktiskt har hört talas om för sitt arbete. De vars arbete som är ett unikum i restaurangvärlden, och de som faktiskt har en trackrecord i Malmö. Men jag förstår att om man aldrig gjort sig mödan att besöka köket kan man ranka Titti Qvarnström och Marie Pieplow efter några baristor. Varför inte heja på TGI Friday, jag har aldrig sett en manlig servitör på stället. Marie Pieplow är ett utmärkt exempel, hur många årtionden har inte hon funnits i branschen - i Malmö? Hon har vid sidan om sitt framgångsrika företag sitt äktenskap och sin familj, hur många kvinnor eller män för den delen klarar av det? Hon måste känna sig så lyckosam som hamnade som nummer 10 efter ett par baristor som förmodligen inte ens vet vem hon är. Årstiderna och utmärkelsen "Årets Rising Star" står på egna ben, utan bekräftelse från lokala gratisblaskor. Titti och hennes matlagning lika så. Jag är säker på att Marie precis som Titti får brev från unga kvinnliga kockar som talar om hur inspirerande de är. Precis som tjejerna som driver Systrar & Bröder. Att publicera en lista med en nummerordning där relevans lyser med sin frånvaro skriker "utfyllnad mellan annonserna" hos oss. Vi lägger ned otroligt mycket tid på att vara pålästa när det kommer till vårt arbete, och vi tycker att vi har rätt att kräva att vi som professionella yrkesmänniskor bemöts på samma sätt.

När Bloom in the Park öppnade igen i augusti 2008 stod en ung sommelieraspirant och administrationsvirvelvind på plats. I samråd och under mentorskap av Igi Vidal, som sin machoattityd till trots är en stor feminist, skapades en blogg för att ge henne en röst. När kökschef skulle väljas var det lätt, Titti var den bästa och teamet som skapades var vassare än någonsin. Hennes mat behövde ingen blogg, den hördes ändå. Via bloggen har vi rapporterat om vårt arbete och de kvinnliga leverantörer, kollegor och kunder vi stött på under resan.
Vi vet vart detta började. Vet ni vart det slutar? Det slutar där man upprepar ad nauseum en lista på folk därför att de är kvinnor, inte en lista på arbete utfört av kvinnor. Det är sammanhanget vi vill figurera i, och helst när vi vet att det är vårt faktiska arbete som utvärderas, inte en fiktiv hörsägen om insekter eller en urvattnad upprepning av vad vi redan vet.

Titti Qvarnström & Linnéa Taylor

förvirrande och förvärrande

Myndighetspapper från olika kommunala och statliga instanser dimper ner och orsakar panik och skrämselhicka. När skattemyndigheten skickar taxeringsförslag grundat på ogrundade uppgifter om markhyra blir förvirringen total. Det löser sig, men kommunikation är inte myndigheternas bästa gren. Deras klargöranden på byråkratsvenska lämnar oss juridik-oskolade i formulärdjungeln.

Annars är allt väl på Bloom, humör och mat godare än någonsin. Den "cluttade" grädden till "sconesen" smakar som sommarmoln ser ut. Solen glimtar till över den nästan isfria dammen. Gässen ska bli färre, 200 st ska visst skjutas av. Tänk om de hamnar i köket hos Titti!?

spirar och gror

I söndags sprang jag på en bekant, journalistprofil i Malmö. Han har på senare år utvecklat en odlarådra. Han berättar lyriskt om sina påbörjade vinstockar och om en gammal växt som kommer att finnas bland överraskningarna på Bloom när det börjar spira i vår. Haaverot, ängsrot, eller körvelknöl. Kära gamla och barn har många namn.
Vildsvin blir tillsammans med de allra skiraste skott och blad nästa blandning av gammalt och nytt.

Idag har jag uppdaterat skrivarprofilbilden till ett mer sanningsenligt utseende, jag är inte missnöjd med den heller, både Linnea Taylor och jag passar bra i guldkorridoren.

Man lär så länge man lever hoppas jag, varje dag minst en ny kunskap. Om det så bara är ett ord är jag nöjd. I söndags lärde jag mig att tallrikarna på Bloom poleras med vodka innan varje användning! Alkoholmissbruk hade min far kallat det, men jag blev imponerad. Snaps och vodka serveras inte här, det används som polermedel!
Dessutom gillar jag variationer på kända teman. Det får man vara med om när man till söndagsteet lyssnar till Anders "Chiko" Lindvall och hans musikervän när de virtuost och avspänt improviserar älskade evergreens av olika slag på elgitarr och kontrabas.

Ahh! 14 mars, Härligt vårvinterväder, som gjort för en söndagspromenad i Pildammsparken och afternoon tea på Bloom. Den här veckan har i alla fall jag varit omåttligt stolt över Bloomarna. Titti fick ju som jag tipsade, White Guideutmärkelsen ”Rising Star” i måndags, och Bloom står som mästarklass i guiden.
Jag har naturligtvis lusläst och här kommer några citat …”Varje besök innehåller stora överraskningar och på hemsidan avslöjas sällan vad som kommer att hända på tallrikar och i glas”…
Se där, en bruksanvisning så god som någon för ett besök. Lita på Bloom, härifrån kommer du en upplevelse rikare! Jag ska inte gå in på matbeskrivningarna för det du läser om där kommer du inte att få nästa gång du är här.
Vad jag funderat på är, hur man kokat ihop trenderna i ”Gott & Blandat”artikeln, det känns rätt gammalt. Sverige framstår tyvärr som lite bakom och efter i utvecklingen av modern kökskultur. Mycket av det som i listorna framställs som nytt och krytt är om uttrycket tillåts gammal skåpmat.
Bland årets listor i Gott & Blandat hittar vi Igi som årets pippi bland Fåglarna, Titti i årets Böna, tjurtestiklar i från Nos till svans och grodjuice-emulsion bland Emulsioner och Blooms silverfisk i Smakar bättre än det låter.
Hmm, grodemulsion, tjurtestiklar och silverfisk, jag litar på Titti och Igi och hittills har de övertygat mig varje gång de trugat på mig ngt som låter riktigt läskigt. Jag har förklarat för Igi att bli kallad ”pippi” kan ha fler nyanser än bara fågel. Aha! säger han, du menar koko, vilket fick oss att börja längta efter den första göken. Fastän de låter sina ungar födas upp av andra, vars egna ungar knuffas ur boet, vill vi höra den första göken i väster. Bästergök i kvällssol på Bloomveranden i Pildammen. Snart, snart.
Gold Grannie

Titti Q Grattis

Titti, vår köksmästare på Bloom vann, White Guides utmärkelse "Rising Star"!
Jag tycker inte bara hon är stigande, hon är Strålande!

Gold Grannie

http://sydsvenskan.se/malmo/article636220/Kokschefen-Titti-Qvarnstrom-Arets-Rising-Star.html
http://sydsvenskan.se/malmo/article636219/Malmokrogar-i-topp.html

mest 8 mars

Jaha, här sitter man på Bloom och tittar på tangentbordet och Linnéas blogg. Hon har bett mig ta över bloggen eftersom vi har känt varandra ett år eller så och blivit riktiga kompisar trots en avsevärd åldersskillnad. ”Cross over generation friendship” fungerar bra, bättre än cross over som matidé är vi överens om. Linnea måste koncentrera sig på studierna på heltid om hon ska kvalificera sig till sin kursplats på Stanford Universitetet i USA. Åh, jag önskar att hon ska fixa det och vi alla här ska göra vad vi kan för att hon ska känna sig fri för att klara av det. Dessutom måste vi rusta för hennes bröllop här på Bloom i sommar, det blir det sista vi kan hjälpa henne med innan det bär av till staterna.
Bloggen är rolig och jag tycker det ska bli kul att berätta om Bloom och Igis öden och äventyr, här händer alltid något nytt. Nu på måndag 8 mars är det Internationella Kvinnodagen vilket har lett till livliga diskussioner mellan mig och Igi. Han har en ganska macho syn på kvinnligt och manligt, men är också en av de mest girlpower-vänliga män jag vet, här på restaurangen släpps kvinnliga initiativ fram. Titti, kökschefen är numera också delägare. Titti reser till Sthlm för att representera Bloom och sig själv på White Guide-galan måndag kväll! Kolla särskilt utmärkelsen ”Rising Star”.
Under White Guide Galan måndagen 8 mars 2010 lanseras årets upplaga av restaurangbibeln White Guide och Sveriges bästa restauranger koras. I år har White Guide bedömt närmare 800 restauranger i hela landet - varav cirka 550 får en plats i den nya guiden.
De bästa restaurangupplevelserna utses i nio olika kategorier.
Dessutom kommer följande tre personliga priser att delas ut:
Årets Rising Star
Årets svenska Gastronomiska hyllning 2010
White Guide Global Gastronomy Award 2010

Apropå den Internationella Kvinnodagen funderar jag över hur TV3 tänker när de lanserar fortsättningen på serien Svenska Hollywoodfruar just den 8 mars, är det ett medvetet skämt eller en trendmarkering om vartåt jämställdheten är på väg?
Dagens filmtips om kvinnligt och manligt blir ”The Ugly Truth” med Gerard Butler och Katherine (som också producerat filmen) Heigl i huvudrollerna.

Vi hörs nästa vecka med skvaller från White Guide…
hälsar Gold Grannie

...och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

Det här är för mig ett tråkigt inlägg.
Jag ska nämligen ta en längre tjänstledighet från Bloom. Det är ingen hemlighet för er som känner oss väl att jag har spenderat mycket tid i skolan på sista tiden. Jag har nämligen hållit på ganska länge med de sista kurserna på min magisterexamen, och nu är det exjobb som gäller. Jag har fått ett stort projekt med en del utomlands-anknytningar som jag kommer att vara tvungen att ägna mig åt på lite mer än heltid. Hellre än att stressa som en idiot så har jag valt att kliva av båten Bloom ett tag framöver. Något som varit mycket tufft att bestämma sig för.
Bloom har varit som mitt hem, och personalen som min familj under snart två år. Här har jag lärt mig om vänskap och lojalitet, och också otroligt mycket om mat, vin och finkultur. Det har varit en resa jag är otroligt tacksam över att få ha varit med på, och jag har mött så otroligt många underbara människor på vägen. Det är upplevelser och minnen jag alltid kommer att värdera högt.
Vi får helt enkelt se hur länge jag kan hålla mig borta från alpstugan i parken.
Så, tack till er alla. Tack till gäster, personal, leverantörer och parkflanörer. Tack till Mon Cher som hör på allt jag har att säga oavsett hur dumt eller smart det är, som håller mig i handen och pushar mig när jag tvekar.
Men mest av allt tack till Igi, som alltid trott på mig och stått bakom mig, vars vänskap jag är stolt och tacksam över.
Puss och kram till er alla.

Ambivalent eller schizofren, you choose.

Jag läste detta till morgonkaffet framför mikroskopet.
Eftersom jag själv är vegan för tillfället har jag full förståelse för att man glömmer berätta att man äter annan kost när man ska ut i sällskap, allra helst om man inte själv bokat bordet. Dumt men sant.
Sen jobbar jag ju i ett kök där allt görs a la minute, så jag har full förståelse för restaurangpersonal som blir arga och frustrerade när det kliver in ett sällskap där ingen meddelat att det finns två vegeterianer, en mjölkproteinallergiker och någon som inte tål gluten (fast egentligen gör de visst det, de vill bara inte äta vetemjöl för de är på GI-diet. Inget ont om er som är glutenallergiker på riktigt).
Gah. Jag har varit uppe sen 03, det är för tidigt på morgonen för att diskutera politik.

Titti's ballonger

Titti gör ballonger med choklad i. Alla är fascinerade av dessa små ballonger. Hur man får in chokladen är ett hett ämne att diskutera. Det är lite "hönan och ägget"-stuk på diskussionen, varför utgå från att man gör skalet först till exempel?
Nä, jag tänkte att jag låter er komma fram till svaret.

SJ - varför tror ni det snöar på vintern?

Vi fastnade i stockholm, Mon Cher och jag. Vi hade varit på Gotland för diverse uppdrag, bland annat att besöka Eva och Magnus ekologiska fåruppfödning och en av killarna som sysslar med tryffel.
Eva och Magnus var supertrevliga och Mon Cher blev gotlänning på samma tid det tar att dra på sig oljerock och gummistövlar och traska in i lagården. Fåren var jättegulliga, de hade en massa dilamm som hoppade runt och ville suga på våra fingrar. Jag var upptagen med att diskutera transport och styckning med Eva, men Mon Cher och Magnus pratade en massa om fåruppfödning. Det var nära att vi fick med oss en liten hem, men efter att ha hotat Mon Cher med att låta honom och lammet bo i förrådet på vinden så lämnade vi alla får på gården och begav oss till Visby. Där ringde vår kille från tryffelodlingarna och sa att han hade blivit insnöad, och med tanke på tiden det tar att köra från Visby till Ljugarn i snöstorm så bestämde vi oss för att stanna i stan. Så det gjorde vi. Visby har ett jättefint Creperie, så där bänkade vi oss i värmen. När vi hade tröttnat på salmbärssylt så begav vi oss till en av kulturinstitutionerna för att träffa en av mina gamla vänner Paula som är journalist på Gotlandstidningarna. Det visade sig att de hade vernissage, och mycket varma och bekväma stolar. Vi fastnade.
När vi sen skulle med båten på morgonen så höll vi på att fastna med min inhyrda Opel i 35 cm snö, men tack vare att jag lärde mig köra bil i Gotländsk vinter så kom vi på båten i tid. För ovanlighetens skull gick M/S Visby som ett urverk. Värre var det i Stockholm där vi fick reda på att alla tåg till Malmö var inställda. Kul. SJ delade ut delicatobollar och sa att de minsann hade testat tågen i -40 grader, men då var snön inte blöt. Snön är nämligen torr i den temperaturen så därför får de problem. Vare sig förklaringen eller delicatobollarna hjälpte, så vi fick snällt ta nästa tåg idag. Super.
Så, efter mycket om och men så är jag hemma. Bilder på fåren + min kära fårskalle (om jag lyckas lägga över sådana bilder innan han tar bort dem själv) kommer upp. Jag ska bara hitta kameran i min packning.

På studs

Det finns inga gula brevlådor i den här staden när man måste posta brev. När man inte behöver posta brev är de överallt.

Nu var det ju inte Postens budgetcut jag skulle skriva om, utan Ida och Niklas champagnelansering! De hade samlat ett gäng uppe på "ovan brogatan" förprovning av 4 olika flaskor: Non dosé, Blanc de blancs, Vielles Vieignes Grand Cru 04 samt en rosé! Alla utom rosén (100% pinot noir, något för Mon Cher om det inte vore så "tjejigt" och "mitt i vintern" med rosé) var 100% chardonnay och supertrevliga! Lamandier-Bernier är en av de få producenterna i Champagne som kör "vin naturale". Jag är mer och mer imponerad av Frog, han har så bra smak! Precis som min faktiskt. Je t'aime VV Grand Cru 04, verkligen. Mais oui.

Champagnelansering!

Jag ska strax SPRINGA, (och det blir springa, jag är lite bakom schemat idag) ner till Hilton för att möta Frog. Vi ska nämligen till Brogatan för att träffa Ida och Niklas från Wine Trade och prova deras nya champagne, Lamandier-Bernier! Det ska bli superkul och jag kommer att hålla er uppdaterade på vår twitter om vad vi tycker!

En röd dag x2

Det är alla hjärtans dag och vi håller kvällsöppet med en speciell 4rättersmeny! Hela helgen har varit alldeles knasigt fullbokad, vilket är jättekul!

Och ja, jag har blivit äldre sedan igår. En av våra bästa stamkunder kom förbi och lämnade precis vad jag behövde när ett ålderskifte är i antågande: choklad och ett gulligt kort på franska. Tack!

Hoppas ni alla får en mysig valentine's day!

Igi och Linnéa - Filip och Fredrik?

Vi har fått ett omdöme på någon sån där sajt. Där står det att jag och Igi är som Filip och Fredrik. Innebär det att söndagarna är som Boston Tea Party?

Kostcirkeln, and other stories.

Någon klant råkade säga till mig häromdagen "melodifestivalen, det är precis som Årets Kock". Det var klantigt av flera skäl.
1. Den kritik flera av deltagarna fick var att rätterna de presenterade inte följde tallriksmodellen. Är det frågan om att kolla att kockarna klarat av högstadiets hemkunskap så kan vi i fortsättningen bifoga slutbetyg därifrån. Melodifestivalens burkpop följer samma tema - fyrtakterna vi lärde oss på musiken med en avdankad maracas från början på 80-talet.
2. Oj vad förvånad jag blev över att bara män gick vidare.
3. Den enda som fick något CV-värdigt ut av det hela var Dolph. Who's on the jury board next year?
4. Ingen vill höra all den irritation som punkter 1-3 framkallar hos mig.

Snart är det alla-hjärtans dag och vi har förlängt den romantiska dagen till hela helgen. Söndagen har bara en 4-rättersmeny så vill ni äta lite mer så kör vi fler rätter på fredagen och lördagen!

Byråkrati del 2

Och inlägget som väntar på publicering blir kvar i ett par dagar till av fler, rent byråkratiska, skäl. Sorry 'bout that! Men som man säger, den som väntar på nåt gott... Det är en stor, glad nyhet egentligen. Vi vill verkligen tala om vad det är, men ja, det är som det är när man väntar på papper.

Nä, men såklart

Alltså, detta är en blogg om mitt liv @ Bloom in the Park. Ingen demokratisk republik alltså och inga CBS-aspirationer. Därför avvisas kommentarer som inte fyller någon funktion annat än att ta upp bandbredd. Som till exempel
"För den som är insatt så är det ju uppenbart vad ni väntar på ska hända imorgon så du kan lika gärna lägga ut inläggen". Elementärt, Dr Watson. Egentligen behöver man ju bara ha pratat med oss någongång under de sista året eller så, samt vara någorlunda läskunnig för att veta vad det är som pågår. Men sen skriver jag inte heller bloggen för er som redan vet.


Och sen måste jag bara vifta lite energiskt i en flagga för detta. Frog and I loved it too.


Och en flagga till som bör viftas på som berör något lite mer inrikespolitiskt är detta. Muchos gracias, äntligen, tack. det var allt vi hade att säga. En röd bok nästa?

Inlägg som väntar på publicering.

Jag har ett inlägg som väntar på publicering. Jag kommer att publicera det imorgon. Jag lovar att det kommer att förklara en hel del om sånt som är lite oklart, främst tack vare att vissa typer av media saknar grundläggade förmåga att se längre än näsan räcker, samt missade lektionen i källkritik.
I min umgängeskrets ägnar vi oss för tillfället åt leken "ta bort vartannat ord" ut blogginlägg och artiklar. Det blir mycket roligt, och främst något helt annat än intended.
Håll i er. Imorn.

I blame the parents

Min pappa är grym på att hitta bra svenska saker på internet, trots att han är engelsman. It would seem we need them, right?
Anyhow, det han har hittat som jag HELT har missat är www.vinvin.se.

Sen måste jag lägga in ytterligare en disclaimer här, eller något liknande. Jag har ju pratat ett tag om något stort och hemligt som pågår på Bloom, och hur det snart kommer att avslöjas vad det är. Det kommer tyvärr dröja ett par dagar till, av helt byråkratiska skäl som vi inte kan påverka. That's life and it's the story of ours.

Respons

Vi får ibland frågor om varför vi inte bemöter den negativa kritiken vi får på vissa sidor på nätet. Det var så den här bloggen blev megastor över en natt, minns ni? I bloggosfären kan riktigt svidande kritik bli riktigt bra läsarsiffror. Och även om jag tonat ned just den biten här på bloggen är det fortfarande något som funkar superbra som underhållning på restaurangen. Allra senast igår var det en kund som kom tillbaka med sin mamma och bad oss återge (igen) berättelsen om tanten som tyckte att det var oprofessionellt att ställa vattenflaskorna i fönsterkarmen, men som inte sa något under middagen och ringde upp en vecka senare och ville ha kompensation.
För att återgå till ämnet, vi bemöter inte kommentarer på "resmålssidor" eller dylikt. Det är tråkigt när någon går härifrån med en negativ upplevelse, men det finns alltid två versioner. Deras upplevelse av oss lär inte bli bättre om vi återger vad vi tycker hände. Men det innebär att vår upplevelse av kunden inte väger in, och bilden för någon som inte känner till oss blir odelat negativ. Vi kan inte glädja alla, men vi gör vårt bästa för att glädja de flesta. Och om jag eller någon av de andra skulle delta i ordkrig om oss själva på nätet så blir det lite mindre tid över till annat.
Det är iallafall så att vi myyycket hellre svarar på positiva inlägg, där folk varit nöjda och kan tala om varför. Det skulle vi kunna ägna hela dagen åt. Därför har det varit kul att googla oss den sista tiden.

Och gällande bloggen och hur den har växt så måste jag åter igen säga att det som publiceras här är företagets samlade åsikt i mina ord. Igi tycker att jag borde röra om mer i grytan än vad jag gör nuförtiden, för det är rätt mycket skvaller som rör sig i stan. Jag ska se om jag kan bistå...

Frog kom precis tillbaka efter att ha varit ute och sprungit. Om man nu vill ut och springa så är det väl okej, men i -10 och en timme innan servering börjar? Jo, vår käre fransos är ambitiös. Han kanske också har börjat få "Bloom-mage", något jag tror alla våra heltidsanställda börjar lida av förr eller senare. Det måste vara någon sorts förlängning av en sambomage. Men du vet vad de säger, "Never trust a slim chef". Ska man då lita på en smal sommelier?

Nylansering

Ida ska snart lansera sin nya champagne Larmandier-Bernie! Ska bli superkul att testa. Det är en av få producenter av naturligt vin i Champagne! Jag ser såklar fram emot deras bdb!

Nä. Jag har egentligen inte tid med detta. Jag har exjobb att göra på labbet och en massa förberedelser inför det stora hemliga som vi kommer att kunna berätta om snart. Pusshej!

Not my problem

Ibland när jag ska göra den delen av mitt jobb som numera är rutin (pappersarbete och allmänt byråkrati-fix) så råkar jag ut för något som är ganska irriterande. Det tar sig uttryck på olika sätt, ibland helt extremt som när jag var på skatteverket sist och de inte trodde att jag var jag (fick visa leg) eftersom de hade förväntat sig någon "äldre". Det kunde ju nämligen vara "svårt" att förstå sig på deras blanketter. Vaddå äldre, vaddå svårt? Hur gammal måste man vara för att betala skatt? Hur svårt är det att läsa? Jag började jobba när jag var 14, så jag har betalat skatt i nästan 10 år, och vad gäller läsningen så pratar jag tre språk och går på universitetet... så det borde inte vara några problem med det heller. Sen har jag ju varit juridiskt vuxen i fyra år, med rösträtt och allt... Är det inte lite tragiskt om man kan rösta, men man klarar inte av att hantera sina egna skattepapper själv? Eller okej, det är faktiskt nästan så att det krävs en examen i konsten att deklarera, men det är nog ganska genomgående för alla åldersgrupper. Det säger mer om skattelagarna än normalbefolkningen tror jag. Men nu gled vi från ämnet.
Jag får samma bemötande vart jag än vänder mig i princip. Ibland är det bara "vad duktig du är som är så ung och har den typen av ansvar", men allt som oftast så är det "är du verkligen säker på att du klarar det här?". Om man skulle få för sig att be folk förklara det här resonemanget så blir allt klart. "Jo, men när jag var 21 så hade jag ingen aning om nåt, jag vara bara ute och hade kul med mina kompisar!" - jaha? Och varför tar du ut din förlorade ungdom på mig? Det kan ju omöjligt vara mitt problem.
Igi tar det här med en klackspark. "Don't you ever let people tell you what you should be. If I were you, I'd be even more hungry. When I was your age... " och sen följer en föreläsning om en till som började jobba när han var 14. Men han slipper visa leg på skatteverket av skälet att folk misstror honom på grund av hans ålder. Snarare tror de att han är lobotomerad för att han inte pratar svenska. Och där har vi temat till morgondagens blogg-inlägg.

Nä, jag ska läsa lite mer om det här med mat och alla hjärtans dag. Det är faktiskt intressant. Kolla upp Cockatrice - på medeltiden hade de jätteroligt i köket! Undrar om vår restauranglösning till ugn skulle klara något sådant...

Alla hjärtans dag

Såklart har vi öppet för vanlig servering på kvällen den 14e februari! Titti har satt ihop en speciell romantisk meny dagen till ära. Som vanligt gäller att högtider bokas upp snabbt, så vill ni komma och fira er käraste hos oss så får ni vara snabba på telefonen!

Varför firas egentligen Alla hjärtans dag? På engelska heter dagen "Valentine's day" enligt katolsk sed. Det finns flera helgon som heter Valentin, varav två firas den 14e februari: Valentine of Rome och Valentine of Terni. Båda dog som martyrer för tron, och hade egentligen inget med kärlek att göra i den officiella listan av Romerska martyrer, men en populär version återger att Valentine var präst och vägrade följa en lag stiftad av Kejsare Claudius II, som förbjöd unga män att gifta sig, eftersom han ansåg att gifta män blev sämre soldater. Valentine struntade i detta och vigde unga par ändå, i hemlighet. Detta kom förstås ut ändå, och Claudius lät arrestera Valentine. Kvällen innan Valentine skulle avrättas sägs det att han skrev ett kärleksbrev till sin fångvaktares dotter, som han hade blivit kär i under tiden han satt inlåst. Det sägs att han undertecknade brevet "From your Valentine".

Det finns till och med en Valentine i Romeo & Julia! Han är en Capulet, men har just ingen talroll. Jag läste igenom pjäsen för att se om jag kunde hitta någon typ av mat omnämnd. Det enda som fanns verkar vara marsipan! Alla vet vi ju hur Elizabeth I såg ut efter 60 år av sockerätande, på medeltiden använde man socker till i princip allt - till och med att "krydda" salt kött! Marsipan var en lyx som användes för att imponera, främst på bakverk. Vi får se vad vi kan hitta på...

För mig så är den 14e februari något helt annat. Jag fyller nämligen år. Det är säkert en lika hemsk dag att fylla år på som julafton. Man får alltid minst en ask geléhjärtan. Efter 22 år så kan jag avslöja att jag HATAR geléhjärtan.

För er som vill komma och äta men inte har en partner kan vi avslöja att "Black day" den 14e April är dagen då singlarna ska firas och vi hoppas att vädret tillåter oss att öppna terrassen!

Släpp ut mig!

Jag har tröttnat på att vara sjuk. Jag har redan minutiöst planerat allt roligt jag ska göra i ca tre år framåt, läst ut alla böcker jag lånat på biblioteket, pluggat färdigt för denna vecka...
Och sen slog det mig att jag har missat något! Jag ska träna mina föräldrars hund i tryffelsök! De bor ju lägligt nära Öland och deras yngsta vovve Benjamin (rhodesian ridgeback) har visat sig ha en ofelbar nos för att sniffa upp allehanda godsaker. Det har förresten Frog också, Igi brukar säga att tryffelhundar inte behövs på Bloom nu när vi har vår käre franske sommelier. Jag tror tyvärr att det är så att Frog känner lukten av tryffel på mils avstånd - om den ligger ovan jord. Så det behövs kanske en hund ändå.
Men iallafall. Nu måste jag bara sälja in idén till Mamma och Pappa, så får vi se. Jag ÄLSKAR tryffel, och den som Robin Hund kom med här sist var helt otrolig.

(edit: Mamma och Pappa påminde mig om att jag förra julen lärde Benjamin att "skaka tass", med resultatet att han klipper till alla med sina kloförsedda fötter stup i kvarten i hopp om att få godis. Och inte att han alltid träffar ens händer, emellanåt vill han ha godis när det passar honom, dvs mitt i natten när man sover. Aj. Det väger mellan att få hela trägården uppgrävd hemma i "tryffelsök" och att faktiskt hitta tryfflar, men det kan det kanske vara värt...)