fredag 31 juli 2009
red, red wine
Det finns inget som är så tillfredsställande som att en fredagkväll diskutera med vår spanska kock Alberto hur man bäst ska spendera en ledig fredagkväll. Allt han säger går ut på mångtaliga glas rödvin och mycket av min favoritmat. I nästa liv ska jag bli en spansk kock.
Flottan till lunch
Idag på lunchen hade vi en charmerande äldre herre som underhöll inte bara mig utan hela restaurangen med historier om sin tid som major i flottan. Underbart! Hade han lämnat in ansökan om att få jobba hos oss som serveringspersonal hade vi anställt honom på direkten. Oavsett om han kunde bära tallrikar eller ej.
Det är det där med upplevelsen som vi pratat om förut. Det är jättekul när andra gäster blir en del av upplevelsen, och inte bara medbetraktare.
Det är det där med upplevelsen som vi pratat om förut. Det är jättekul när andra gäster blir en del av upplevelsen, och inte bara medbetraktare.
Bloom är inte Olgas
På sista tiden har det klivit in ett flertal personer hos oss som är otroligt upprörda över följande:
1. Gamla Olgas heter numera Bloom.
2. Gamla Olgas serverade hamburgare. Det gör inte Bloom.
3. Gamla Olgas serverade snaps och sill, och det gör inte Bloom.
4. Gamla Olgas hade svenska ägare. Det har inte Bloom.
5. Gamla Olgas verkar ha haft offentliga toaletter. Vem som helst, oavsett om de är kunder eller inte, kunde kliva in och låna toan. Det gillar vi inte på Bloom. Det finns offentliga toaletter trettio meter längre bort i parken.
Så låt oss klargöra för Olgas stamgäster (hur mycket stamgäst man nu är när man inte varit där på två år och uppmärksammat förändringen). Vi vet vilken institution Olgas var på sin tid. Alla gick till Olgas, på samma sätt som alla tonåringar går till hamburgerställena. Olgas hade stadig svensk husmanskost på ett sätt som är på väg att försvinna. Varför är det på väg att försvinna? Jo, för det är inte lönsamt. Folk äter inte på det viset längre.
Nu kommer vi säkert få höra via diverse medium att vi är arroganta, har en attityd och så vidare. Men vi har hållit på med det här ett tag. Och tro mig, om vi vore en katastrof, om det här med inga menyer etc inte fungerade och alla gäster lämnade oss i drösar för att vi talar om för dem hur de ska vara, bete sig, klä sig med mera, ja då hade vi fått slå igen ganska omgående. Hur är det statistiken ligger? En missnöjd gäst sprider sitt missnöje till ca 20 personer. En nöjd gäst sprider ett gott ord till ca 5 personer. Och vi är kvar! Så uppenbarligen gör vi något rätt någonstans.
Men vi kan inte, och vill inte, vara ett sådant ställe där alla går därifrån utan direkt missnöje. Vi vill inte vara ett ställe där man fått sig ett stadigt mål mat men inget mer. Vi vill vara en upplevelse, ett happening. Och då kan inte alla vara nöjda, för en upplevelse faller inte alla på smaken. Man kan inte ha en lagom upplevelse, tyvärr. Vi vill ha stamgäster, som vi kan ha en relation med. Vi vill kunna konversera med våra gäster, om allt och inget och om maten och vinet. Alla gillar inte det vi har att säga. Tough luck.
Så nej, vi är inte Olgas. Vi är Bloom. Vi slipar på det vi har att erbjuda varje dag. Som konsekvens av det har vi en ny upplevelse att erbjuda varje dag. Vad gör du?
1. Gamla Olgas heter numera Bloom.
2. Gamla Olgas serverade hamburgare. Det gör inte Bloom.
3. Gamla Olgas serverade snaps och sill, och det gör inte Bloom.
4. Gamla Olgas hade svenska ägare. Det har inte Bloom.
5. Gamla Olgas verkar ha haft offentliga toaletter. Vem som helst, oavsett om de är kunder eller inte, kunde kliva in och låna toan. Det gillar vi inte på Bloom. Det finns offentliga toaletter trettio meter längre bort i parken.
Så låt oss klargöra för Olgas stamgäster (hur mycket stamgäst man nu är när man inte varit där på två år och uppmärksammat förändringen). Vi vet vilken institution Olgas var på sin tid. Alla gick till Olgas, på samma sätt som alla tonåringar går till hamburgerställena. Olgas hade stadig svensk husmanskost på ett sätt som är på väg att försvinna. Varför är det på väg att försvinna? Jo, för det är inte lönsamt. Folk äter inte på det viset längre.
Nu kommer vi säkert få höra via diverse medium att vi är arroganta, har en attityd och så vidare. Men vi har hållit på med det här ett tag. Och tro mig, om vi vore en katastrof, om det här med inga menyer etc inte fungerade och alla gäster lämnade oss i drösar för att vi talar om för dem hur de ska vara, bete sig, klä sig med mera, ja då hade vi fått slå igen ganska omgående. Hur är det statistiken ligger? En missnöjd gäst sprider sitt missnöje till ca 20 personer. En nöjd gäst sprider ett gott ord till ca 5 personer. Och vi är kvar! Så uppenbarligen gör vi något rätt någonstans.
Men vi kan inte, och vill inte, vara ett sådant ställe där alla går därifrån utan direkt missnöje. Vi vill inte vara ett ställe där man fått sig ett stadigt mål mat men inget mer. Vi vill vara en upplevelse, ett happening. Och då kan inte alla vara nöjda, för en upplevelse faller inte alla på smaken. Man kan inte ha en lagom upplevelse, tyvärr. Vi vill ha stamgäster, som vi kan ha en relation med. Vi vill kunna konversera med våra gäster, om allt och inget och om maten och vinet. Alla gillar inte det vi har att säga. Tough luck.
Så nej, vi är inte Olgas. Vi är Bloom. Vi slipar på det vi har att erbjuda varje dag. Som konsekvens av det har vi en ny upplevelse att erbjuda varje dag. Vad gör du?
torsdag 30 juli 2009
Efter kulturkrocken
Det är alltid roligt när man lyckas vända ett bord. När en grupp som har klivit in för första gången och begärt att få en meny och en vinlista och vägrat lita på oss, i slutet på kvällen kan säga att "fan vilken rolig resa".
Det värmer hos oss. Ännu mer värmer det när någon branschmänniska med långt mer vidsträckt utbildning än jag finner gott för att berömma vinvalen.
Då säger vi till våra nya goda vänner, att nästa gång får ni bestämma lite mer. Och gången efter får ni bestämma lite till. Och så utvecklar vi relationen, ömsesidigt.
Efter kulturkrocken kan vi antingen städa efter olyckan, eller så kan vi alla skapa ljuv musik. Vi älskar när det sistnämnda sker, och beklagar när det förstnämnda inträffar. Vi ber er bara om en sak: lita på oss.
Det värmer hos oss. Ännu mer värmer det när någon branschmänniska med långt mer vidsträckt utbildning än jag finner gott för att berömma vinvalen.
Då säger vi till våra nya goda vänner, att nästa gång får ni bestämma lite mer. Och gången efter får ni bestämma lite till. Och så utvecklar vi relationen, ömsesidigt.
Efter kulturkrocken kan vi antingen städa efter olyckan, eller så kan vi alla skapa ljuv musik. Vi älskar när det sistnämnda sker, och beklagar när det förstnämnda inträffar. Vi ber er bara om en sak: lita på oss.
onsdag 29 juli 2009
Varför vi inte serverar snaps
Jag har en sak att be er. Läs "Lessons in excellence with Charlie Trotter". Snälla.
Vi serverar inte snaps därför att vi är ett kök med fransk inriktning. Om vi hade serverat sill så hade vi serverat snaps. Nu kan en fine dining-restaurang med fransk inriktning inte servera sill utan att luta mot det billigt dekadenta. Och därför serverar vi inte snaps.
Vi vet vad Olgas var - men vi är inte Olgas. Vi vill ha en ny blommande (haha) era i Pildammsparken, och då funkar inte Olgas koncept. Ingen hade ju upprörts över att man inte kan få grodlår på McDonalds, så varför be oss servera hamburgare och snaps? Ingen ber ju om pommes på en sushibar.
Snälla. Läs "Lessons in excellence".
Vi serverar inte snaps därför att vi är ett kök med fransk inriktning. Om vi hade serverat sill så hade vi serverat snaps. Nu kan en fine dining-restaurang med fransk inriktning inte servera sill utan att luta mot det billigt dekadenta. Och därför serverar vi inte snaps.
Vi vet vad Olgas var - men vi är inte Olgas. Vi vill ha en ny blommande (haha) era i Pildammsparken, och då funkar inte Olgas koncept. Ingen hade ju upprörts över att man inte kan få grodlår på McDonalds, så varför be oss servera hamburgare och snaps? Ingen ber ju om pommes på en sushibar.
Snälla. Läs "Lessons in excellence".
Bröd
Vilket är ert favoritbröd? Nästan alla jag känner svarar "mammas hembakade". Så även jag. Mamma gör ett underbart mörkt sojabröd med en massa frön i. Mmm. Men idag har Alberto slagit på stort och bytt ut våra levainbröd mot basilikabröd. Det är nämligen gott med Dorad. Vi har en 1er Cru Burgundy jag gärna skulle vilja servera med det. Vi får se vad Igi säger...
tisdag 28 juli 2009
En helt vanlig tisdag
En helt vanlig tisdagslunch så har vi besök av två sommelierer från Stockholm. De gillar skarpt våra viner. När jag ska presentera rödvinet så säger jag "Detta är en Llalande de Pomerol" och så hörs det "NEJ LINNÈA" från Igi i köket. "Vaddå nej" undrar jag och går in för att se om jag nu har hällt upp ur fel flaska eller vad det gäller. "Vaddå nej?" undar jag. "Ta nu inte fler bokningar för idag" säger Igi och ser jättestressad ut. "Så det var inte fel vin?" undrar jag. "Va?" säger Igi.
Som det kan gå. Så fick jag gå ut och förklara att jag sa rätt angående vinet. Vi är lite förvirrade i restaurangbranschen ibland.
Och nu har vi snart kvällsservering så jag får pallra mig iväg.
Som det kan gå. Så fick jag gå ut och förklara att jag sa rätt angående vinet. Vi är lite förvirrade i restaurangbranschen ibland.
Och nu har vi snart kvällsservering så jag får pallra mig iväg.
måndag 27 juli 2009
Personalmat. Igen.
Jag har hamnat i min version av himmelriket när whitebait inköps och experimenteras med. Det är små små silvriga fiskar som vänds i mjöl, friteras och äts hela. Det och en låda färska mandlar som Igi hittade.
Någon gång ska jag ta jobb på en vingård under skörd. Gabriel på bodegan Albares som ligger ett par tusen meter över havet, och där vinrankorna växer på sluttningarna, berättade när vi var där i juni att det enda man gör är plockar druvor (de modigaste själarna äter druvor), kör maskiner och dricker vin.
Himmelriket för mig tror jag ligger någonstans mellan Bloom och Albares.
Nu har jag en ny ringsignal förresten. Det var en god gäst som gav mig idén. Det är nämligen så att när jag pratar engelska så har jag en mycket välslipad oxforddialekt. Faktumet är att jag låter som Ms Lumley, för alla som vet vem det är. Så vår käre gäst förelog att jag skulle göra en röstinspelning, "welcome to Bloom in the Park" och att det skulle läggas upp på hemsidans förstasida. Det blev ännu bättre: det blev ringsignalen som ringer när växeln vidarebefodrar alla samtal till mig. Så, välkommen till Bloom in the Park! Ring!
Någon gång ska jag ta jobb på en vingård under skörd. Gabriel på bodegan Albares som ligger ett par tusen meter över havet, och där vinrankorna växer på sluttningarna, berättade när vi var där i juni att det enda man gör är plockar druvor (de modigaste själarna äter druvor), kör maskiner och dricker vin.
Himmelriket för mig tror jag ligger någonstans mellan Bloom och Albares.
Nu har jag en ny ringsignal förresten. Det var en god gäst som gav mig idén. Det är nämligen så att när jag pratar engelska så har jag en mycket välslipad oxforddialekt. Faktumet är att jag låter som Ms Lumley, för alla som vet vem det är. Så vår käre gäst förelog att jag skulle göra en röstinspelning, "welcome to Bloom in the Park" och att det skulle läggas upp på hemsidans förstasida. Det blev ännu bättre: det blev ringsignalen som ringer när växeln vidarebefodrar alla samtal till mig. Så, välkommen till Bloom in the Park! Ring!
lördag 25 juli 2009
personalmat, the bloom way
Inget ont om kommunal skolmat (eller jo, allt ont. Korv är för evigt förstört för mig) eller om personalmat i allmänhet, men maten vi i personalen äter på bloom överträffar allt. Alberto's pulpo är gudomlig. Pulpo är spansk brässerad bläckfisk. Vi serverar det tunt skivad i restaurangen. I köket äter vi "resterna". Den tunnaste delen av armen, snabbt rullad i olivolja och piment d'espelet. Underbart! Och så lite färskt bröd till. Alberto vill att vi ska servera den så i restaurangen, och visst skulle vi vilja. Men vi vet hur det skulle gå. Alberto ville dessutom att jag skulle skriva mer om detta i bloggen, för att utbilda, typ. Och så skulle jag lägga till hur charmig och underbar han är, när jag ändå var igång. Om det nu skulle vara någon som är intresserad av vår personalmat, som vi anser är överlägset bäst i sverige, så får ni gärna titta förbi. Vad får ni på era arbetsplatser? Vi får allt vi serverar, fast de delar vi inte kan servera. Och en otroligt charmig spanjor. Vad slår det egentligen?
Fiskhuvuden, and other stories
Man kan faktiskt göra en fantastisk carpaccio på köttet som finns kvar på skelettet efter att man filéat en fisk. Jag vet, för jag tvingade Igi att göra en idag. Det köttet är det sötaste och mjällaste, och det kommer bli en sån sak vi serverar till de modiga som kommer och vill käka fiskhuvuden med oss. Det där som folk helt enkelt slänger. Tokar!
Det är inte många som vet att Igi faktiskt tjänstgör som kock ibland. Främst är det när vi i personalen (läs: jag) inte begriper vad han pratar om när han talar om den mat han växte upp med som barn. Efter ett par månader när han muttrat om generation falukorv så bad jag honom helt enkelt visa mig då. Vilket har fått helt oanade konsekvenser.
Jag ska räkna upp ett par: de sista små bitarna på pulpo-armarna klipps grovt ned i lite olivolja med piment d'espelet och andra trevliga kryddor (mycket beroendeframkallande) och serveras på färsk baguette, innanmätet på kungskrabborna vars ben vi serverar blir en sallad, fiskkinder och huvuden vänds i mjöl och friteras, fiskskinn sprödbakas, carpaccion jag redan nämnt, ändbitar av vår grissida serveras med dadlar...
Ja, torsdag eftermiddag är ett under av mat och diskussion hos oss. Nu när jag lyckats få Igi att gå med på detta, att servera lite av "Igi's specialare" (om ni nu skulle medverka någon torsdag, snälla säg till Igi att det är som "dagens rätt"! Haha!), så hoppas jag att det kommer att dyka upp lite folk! Vi kan bara ta ett litet antal. Igi kommer att slänga ihop något, jag kommer att välja vin till de som vill ha. Kom förbi och prata med oss! Vem som helst är välkommen. Håller du med om att manzanilla passar bra till fiskhuvuden, eller är jag en sån där sommelier man vill skicka till en bar där de aldrig får vinsätta mat? Är Igi vansinnig som tycker att små pulpo-bitar är den ultimata lunchen? You decide. Vi slänger ut första bästa branschmänniska som dyker upp i kavaj och börjar prata om mineralitet, vi lovar. Jag kommer ha jeans och tröja på mig, och som jag skrivit om förut så äter vi med fingrarna. Inga pretentioner alltså, bara gänget på Bloom när vi gör vad vi gör bäst: äter, dricker och pratar. You wanna come? Ring och boka.
Det är inte många som vet att Igi faktiskt tjänstgör som kock ibland. Främst är det när vi i personalen (läs: jag) inte begriper vad han pratar om när han talar om den mat han växte upp med som barn. Efter ett par månader när han muttrat om generation falukorv så bad jag honom helt enkelt visa mig då. Vilket har fått helt oanade konsekvenser.
Jag ska räkna upp ett par: de sista små bitarna på pulpo-armarna klipps grovt ned i lite olivolja med piment d'espelet och andra trevliga kryddor (mycket beroendeframkallande) och serveras på färsk baguette, innanmätet på kungskrabborna vars ben vi serverar blir en sallad, fiskkinder och huvuden vänds i mjöl och friteras, fiskskinn sprödbakas, carpaccion jag redan nämnt, ändbitar av vår grissida serveras med dadlar...
Ja, torsdag eftermiddag är ett under av mat och diskussion hos oss. Nu när jag lyckats få Igi att gå med på detta, att servera lite av "Igi's specialare" (om ni nu skulle medverka någon torsdag, snälla säg till Igi att det är som "dagens rätt"! Haha!), så hoppas jag att det kommer att dyka upp lite folk! Vi kan bara ta ett litet antal. Igi kommer att slänga ihop något, jag kommer att välja vin till de som vill ha. Kom förbi och prata med oss! Vem som helst är välkommen. Håller du med om att manzanilla passar bra till fiskhuvuden, eller är jag en sån där sommelier man vill skicka till en bar där de aldrig får vinsätta mat? Är Igi vansinnig som tycker att små pulpo-bitar är den ultimata lunchen? You decide. Vi slänger ut första bästa branschmänniska som dyker upp i kavaj och börjar prata om mineralitet, vi lovar. Jag kommer ha jeans och tröja på mig, och som jag skrivit om förut så äter vi med fingrarna. Inga pretentioner alltså, bara gänget på Bloom när vi gör vad vi gör bäst: äter, dricker och pratar. You wanna come? Ring och boka.
torsdag 23 juli 2009
Fish heads, like you'd never thought of them!
Vi äter fiskhuvuden. Fiskens kinder! Mums! Från och med idag kan man boka en timme av Igi's tid på torsdagar (eftermiddagen, kring 16) om man vill komma och prova the ultimate tapa: doradhuvud. Observera att detta måste förbokas och att det inte är något för den som tycker synd om fiskar...
Vi provade idag, vi i personalen. Friterade doradhuvuden med iskall finosherry! I Spanien och Frankrike slänger man inte nödvändigtvis huvudet, utan det blir en liten förrätt i sig. Otroligt gott med lite citron och salt. Bilder kommer upp senare.
Vi provade idag, vi i personalen. Friterade doradhuvuden med iskall finosherry! I Spanien och Frankrike slänger man inte nödvändigtvis huvudet, utan det blir en liten förrätt i sig. Otroligt gott med lite citron och salt. Bilder kommer upp senare.
To educate
Små lästips.
Dining Etiquette Guide (Restaurant and Dinner Party Manners and Etiquette)
How to taste wine
(Ytterligare en "no-no": att försöka hänga av sig sina kläder och ryggsäckar på våra paneler. Vi är INTE Heathrow Airport. Panelerna är del av en design, inte av de andra praktikaliteterna. Ju mer vi tänker efter detso mer känner vi att det är ett trés trés tragiskt misstag att göra.)
Dining Etiquette Guide (Restaurant and Dinner Party Manners and Etiquette)
How to taste wine
(Ytterligare en "no-no": att försöka hänga av sig sina kläder och ryggsäckar på våra paneler. Vi är INTE Heathrow Airport. Panelerna är del av en design, inte av de andra praktikaliteterna. Ju mer vi tänker efter detso mer känner vi att det är ett trés trés tragiskt misstag att göra.)
Telefonkö på Kahls Kaffe
Jag ska beställa kaffe och håller på att bli fullkomligt hjärntvättad á la clockwork orange. "Hej! Du är placerad i kö. Vi tar ditt samtal.... SÅFORTVIKAN!" spelas upp var 10e sekund. 25 minuter senare och jag har gjort flera kreativa snaror med telefonsladden....
onsdag 22 juli 2009
tisdag 21 juli 2009
We like fotboll
Vi gillar fotboll. Killarna följer slaviskt statistiken på diverse ligor och spelare och facktermerna haglar i köket.
Vi tjejer är något mindre intresserade av mål, assist och gräskvalitet. Däremot är vi helt kära i de killar som kommer för att käka på Bloom innan avspark. Riktigt gentlemannamässiga fotbollshuliganer! Som man kan diskutera vin med!
Vissa av dem läser tydligen bloggen. Så nu vet ni. Vi gillar er.
Vi tjejer är något mindre intresserade av mål, assist och gräskvalitet. Däremot är vi helt kära i de killar som kommer för att käka på Bloom innan avspark. Riktigt gentlemannamässiga fotbollshuliganer! Som man kan diskutera vin med!
Vissa av dem läser tydligen bloggen. Så nu vet ni. Vi gillar er.
söndag 19 juli 2009
Religion: Food
Jag fick frågan häromdagen hur man egentligen blir sommelier. Svaret är väl olika från person till person, men förr eller senare så har man svaret: man måste gilla att äta och dricka över allt annat. Sen vill man ibland hålla vikten också, men mat och dryck måste vara högsta prioritet i nästan religiös bemärkelse. Det jag funderar på nu är vad som egentligen passar att dricka till våra scones, och svaret för mig är klart: banyul. Inte för att vi nu kommer att servera vin till Afternoon tea, men det var det där med religiös övertygelse....
fredag 17 juli 2009
Jag, Igi och kaffemaskinen
Jag och Igi gav oss precis på helvetesprojektet: avkalka kaffemaskinen. Efter en frustrerad halvtimme spenderad på att vända och vrida på manualen (vi provade till och med att hålla den upp och ned för att se om det gick bättre att följa instruktionerna då) och trycka på alla knappar i random ordning så fick vi till slut ordning på det. Det visar sig att när det står "tryck valfri knapp" så kan man inte trycka på valfri knapp, utan man måste trycka på "tevatten" för att något ska hända. Om man inte trycker på "tevatten" så får man börja från början.
Det är kul att man måste ha doktorerat i avkalkning innan man begriper sig på "kaffemarknadens enklaste restauranglösning"...
Det är kul att man måste ha doktorerat i avkalkning innan man begriper sig på "kaffemarknadens enklaste restauranglösning"...
onsdag 15 juli 2009
Vad gör man när vinet smakar räva?
"This wine is corked" innebär inte att flaskan helt plötsligt tappat hjärnceller eller fått IG på ett IQ-test. Inte heller innebär det (oftast) att vinet har smulor från korken i sig. Nej. När ett vin är korkat så innebär det att en molekyl som heter 2,4,6-trikloroanisol har bildats. Trikloroanisol smakar mycket illa, och därför vill man inte dricka ett vin som är korkat. Det finns dock ett mycket lätt sätt att bli av med detta trista ämne, nämligen att hälla vinet över lite cellofan eller annan plast. Detta kan vi givetvis inte göra på Bloom (vi lämnar tillbaka korkat vin till våra leverantörer), men om man vill leka kemist hemma så kan det vara roligt. Skälet till att trikloroanisolen försvinner är att molekylen är lik styren (eller polyetylen), den monomer som plast består av och därför "fastnar" trikloroetylenet på plasten.
Se nedan.
2,4,6-trikloroetylen
Styren
Se nedan.
2,4,6-trikloroetylen
Styren
tisdag 14 juli 2009
Det negativa med bloggen enligt Igi
Det negativa med att ha en blogg som folk läser är enligt Igi att då vet folk var som pågår. Stefan vägrar nu till exempel dricka cola om han inte får se vilken burk den hälls upp ur först. Bilden på Igi med ett extra öga är nu ute i det offentliga rummet. Inget är hemligt längre. "Det är som stasi", mumlar han surt för sig själv.
Come hither, red guide
I en artikel i torsdags i sydsvenskan höjs för en gångs skull en vettig röst om det här med Malmö och Michelin.
Vi håller med. Malmö borde få ett besök av Michelin. Malmö har ett par riktigt bra restauranger som skulle kunna få några fina utmärkelser. Vi tror visserligen inte att utmärkelserna i sig själva kommer att dra turism till Malmö, för den röda guiden används inte riktigt på det viset, men det är helt klart en uppmuntran till de som försöker bidra med lite finkultur. Problemet, som vi ser det, är att vi nog inte tycker att Malmö har råd med stjärnrestauranger på samma sätt som Köpenhamn. Köpenhamn verkar inte heller ha råd med det i rådande finanskris, då ett par stjärnställen fått stänga, men det är en huvudstad och därför finns alltid ett influx av folk som kan hålla näringsidkare flytande. Men Malmö då? Vad ska man göra här annat än att äta på en fin restaurang? Här finns egentligen inga storslagna konstmuséer, eller större happenings som skulle kunna locka den typen av turism. I Falsterbo kan man ta 195 kr för en räkmacka. En god räkmacka visserligen, men en räkmacka iallafall. Men det är Falsterbo. Vilket ställe gör det i Malmö? Falsterbo har ju sitt som lockar, med Skanör och kusten.
Sen har lågprisflygen har slutat gå till Malmö Airport. Hur ligger det till med kommunikationerna egentligen? Jag reser dagligdags mellan Lund och Malmö och blir jämt tillfrågad av förvirrade turister hur man tar sig fram på tåg eller bussar, eller hur biljettautomaterna fungerar. Varför kan skånetrafiken inte vara med i svängarna och lansera ett endagarskort som de gör tex i London?
Och så är det det här med Öresundsregionen. Hur lätt är det för en icke-skandinav att uttala Öresund? Frågar man random person i vår egen huvudstad så tycker de att det låter som en trevlig liten å med mycket fisk i. Malmö glöms bort om man marknadsför det tillsammans med Köpenhamn på det viset. Pia Jönsson Rajgård har helt rätt dessutom i att Köpenhamn är dyrt som tusan just nu. Varför inte marknadsföra Malmö som den mycket billigare stan en halvtimme bort med tåget?
Vi välkomnar Michelin. Men stjärnorna falnar utan besökare, och för att få fler besökare måste Malmö satsa hårdare på resten av kulturetablissemanget. Debaser räcker liksom inte.
Vi håller med. Malmö borde få ett besök av Michelin. Malmö har ett par riktigt bra restauranger som skulle kunna få några fina utmärkelser. Vi tror visserligen inte att utmärkelserna i sig själva kommer att dra turism till Malmö, för den röda guiden används inte riktigt på det viset, men det är helt klart en uppmuntran till de som försöker bidra med lite finkultur. Problemet, som vi ser det, är att vi nog inte tycker att Malmö har råd med stjärnrestauranger på samma sätt som Köpenhamn. Köpenhamn verkar inte heller ha råd med det i rådande finanskris, då ett par stjärnställen fått stänga, men det är en huvudstad och därför finns alltid ett influx av folk som kan hålla näringsidkare flytande. Men Malmö då? Vad ska man göra här annat än att äta på en fin restaurang? Här finns egentligen inga storslagna konstmuséer, eller större happenings som skulle kunna locka den typen av turism. I Falsterbo kan man ta 195 kr för en räkmacka. En god räkmacka visserligen, men en räkmacka iallafall. Men det är Falsterbo. Vilket ställe gör det i Malmö? Falsterbo har ju sitt som lockar, med Skanör och kusten.
Sen har lågprisflygen har slutat gå till Malmö Airport. Hur ligger det till med kommunikationerna egentligen? Jag reser dagligdags mellan Lund och Malmö och blir jämt tillfrågad av förvirrade turister hur man tar sig fram på tåg eller bussar, eller hur biljettautomaterna fungerar. Varför kan skånetrafiken inte vara med i svängarna och lansera ett endagarskort som de gör tex i London?
Och så är det det här med Öresundsregionen. Hur lätt är det för en icke-skandinav att uttala Öresund? Frågar man random person i vår egen huvudstad så tycker de att det låter som en trevlig liten å med mycket fisk i. Malmö glöms bort om man marknadsför det tillsammans med Köpenhamn på det viset. Pia Jönsson Rajgård har helt rätt dessutom i att Köpenhamn är dyrt som tusan just nu. Varför inte marknadsföra Malmö som den mycket billigare stan en halvtimme bort med tåget?
Vi välkomnar Michelin. Men stjärnorna falnar utan besökare, och för att få fler besökare måste Malmö satsa hårdare på resten av kulturetablissemanget. Debaser räcker liksom inte.
Ibland när telefonen tar semester
... så får vi helt plötsligt inga samtal. Då är det för att växeln har fått fnatt nere i katakomberna så att vidarekopplingen inte fungerar. Ring då igen så löser det sig oftast.
Ibland glömmer jag att flytta vidarekopplingen till Igi's telefon från min på kvällarna. Eftersom jag har en nokia av "business"-modell kan jag vidarekoppla alla röstsamtal från min telefon. Men då hamnar verkligen ALLA röstsamtal hos Igi, typ min mamma, och även Igi själv när han ringer. Det är extra kul när Igi för höra sin egen telefonsvarare när han har ringt till mig. Konfys!
Restaurangbranschen är en knepig och oberäknelig bransch. Varje dag i två veckor har jag sagt att jag ska vara på Bloom kl 1330, och varje dag har jag funnit mig någon annanstans än Bloom kl 1330. Typ hos AGA för att hämta torr-is, eller på cashen för att hämta mer florsocker, eller på posten för att hämta paket. Eller som den gången då jag och en kock inte kunde komma överens om hur en svensk scone ser ut och jag åkte iväg för att köpa en.
Som det kan vara.
Ibland glömmer jag att flytta vidarekopplingen till Igi's telefon från min på kvällarna. Eftersom jag har en nokia av "business"-modell kan jag vidarekoppla alla röstsamtal från min telefon. Men då hamnar verkligen ALLA röstsamtal hos Igi, typ min mamma, och även Igi själv när han ringer. Det är extra kul när Igi för höra sin egen telefonsvarare när han har ringt till mig. Konfys!
Restaurangbranschen är en knepig och oberäknelig bransch. Varje dag i två veckor har jag sagt att jag ska vara på Bloom kl 1330, och varje dag har jag funnit mig någon annanstans än Bloom kl 1330. Typ hos AGA för att hämta torr-is, eller på cashen för att hämta mer florsocker, eller på posten för att hämta paket. Eller som den gången då jag och en kock inte kunde komma överens om hur en svensk scone ser ut och jag åkte iväg för att köpa en.
Som det kan vara.
måndag 13 juli 2009
Linnéa och Igi på jobbet...
... är en kombination av spanskt temperament, dåliga skämt (någon som minns "Alexander the Grape"?), vinsamtal fyllda med facktermer, gemensam irritation på köket och diskussioner om Marilyn Manson. Jag tar med det här inlägget en kort paus från att redogöra för vad som hände i Spanien (det är fortfarande så mycket intryck att sortera!) och ska istället redogöra för vad vi gör på Bloom in the Park nuförtiden. För det kan ju vara kul att veta.
Vi har tagit ett råd Malmö stad gav oss för typ ett år sen och öppnat vår terrass! Detta verkar ha blivit något av en succé. Skälet till att vi inte öppnade förra året är att det är ganska dyrt att ha uteserveringar, och även om Malmö stad är fulla av goda råd så är de inte fulla av sponsoravtal. Vad vi nu tänker göra, och var nu snälla och ring oss och boka innan, är att vi tänker börja servera champagnefrukost på terrassen. God engelsk äggröra, rökt lax, kaviar, lite vitt bröd, bretagnesmör och så champagne. Kaffe och te finns att tillgå. Och så jag i min svarta kostym (vi har inte hittat en bättre uniform. I söndags höll jag på att smälta bort fullständigt i värmen). Är man sugen på att prova något annorlunda i bubbelväg så har Ramon Ramos (från min vinresa i förra veckan) skickat oss lite bubbel med en mycket intressant blandning av olika druvsorter.
Annars serverar vi Afternoon tea mellan 12-16 på lördagar och söndagar, tapas mellan 18-21 (kan även ordnas till lunch om man ringer oss i förväg) tisdag till lördag. På söndagar slår vi på stort och sparkar ut kockarna. Då gör Igi en av sina berömda "Sunday Specials". Nu på söndag blir det Pata Negra skinka de bellote med pan con tomate, olivolja och vitlök, till vilket jag kommer att servera iskall fino/manzilla sherry. MMM! Veckan efter det tänker jag driva igenom att vi serverar lamm marinerat i Mansinthe. Gott!
På tal om Mansinthe drog Igi skämt när vi gjorde mis en place tidigare idag. Det första gick såhär:
Två ägg låg och kokade i en kastrull. Den ena sa till den andra: "Hey mate! It's damn hot in here!", och då sa den andra: "Wait till you get out there, then they bash your head in!".
Sen pratade vi om de små levande bruna räkorna som vi brukar köpa. Igi är bra med flamberingsvagnen, så då tyckte han att vi kunde flambera dem i Mansinthe. Jag tyckte synd om räkorna (som vanligt, allt som är litet men levande som kommer in genom dörren blir mitt nya kramdjur) som skulle grillas levande. Då sa Igi: "Har du någonsin marinerats i absinthe? Efter det är man så lycklig att man nog tycker att det är underbart att stekas lite!". Och det tyckte jag var jättekul. Dålig humor? You decide.
På tal om drinkar så finns det en gin som heter Bloom! Vi har därför en alldeles egen drink som bara finns hos oss: Ruby Bloom! Den innehåller lite gin, lite av kockarnas speciella lime-och-ingefära som vi serverar till pre-dessert, och sen fyller man upp med tranbärsjuice. Mmmm!
Nu har vi dessutom take-away! Ring oss ett par timmar i förväg så kan vi fixa en varmrätt och en dessert, kanske att äta lite längre bort under träden i parken? Eller fixa en romantisk middag hemma?
Jonesey kom förbi kontoret nyss och frågade vad jag pysslar med. Han undrade vad jag hade gjort idag egentligen. Jag sa att jag hade städat toaletterna, minsann. "Vad har du gjort?", undrade jag. "Borstat tänderna", svarade han. "Ja, det är ju likvärdigt" sa jag. Sen fick jag göra en kopp kaffe till den stackarn som straff för min fyndighet. De lär sig aldrig.
Jag kommer andra eller tredje veckan i augusti anordna en vinprovning med de viner som jag och Mats tog hem från Spanien. Det är ett begränsat antal platser så om ni är intresserade så får ni höra av er illa kvickt!
Nä, nu ska jag svara på lite mail. Hörs sen!
Vi har tagit ett råd Malmö stad gav oss för typ ett år sen och öppnat vår terrass! Detta verkar ha blivit något av en succé. Skälet till att vi inte öppnade förra året är att det är ganska dyrt att ha uteserveringar, och även om Malmö stad är fulla av goda råd så är de inte fulla av sponsoravtal. Vad vi nu tänker göra, och var nu snälla och ring oss och boka innan, är att vi tänker börja servera champagnefrukost på terrassen. God engelsk äggröra, rökt lax, kaviar, lite vitt bröd, bretagnesmör och så champagne. Kaffe och te finns att tillgå. Och så jag i min svarta kostym (vi har inte hittat en bättre uniform. I söndags höll jag på att smälta bort fullständigt i värmen). Är man sugen på att prova något annorlunda i bubbelväg så har Ramon Ramos (från min vinresa i förra veckan) skickat oss lite bubbel med en mycket intressant blandning av olika druvsorter.
Annars serverar vi Afternoon tea mellan 12-16 på lördagar och söndagar, tapas mellan 18-21 (kan även ordnas till lunch om man ringer oss i förväg) tisdag till lördag. På söndagar slår vi på stort och sparkar ut kockarna. Då gör Igi en av sina berömda "Sunday Specials". Nu på söndag blir det Pata Negra skinka de bellote med pan con tomate, olivolja och vitlök, till vilket jag kommer att servera iskall fino/manzilla sherry. MMM! Veckan efter det tänker jag driva igenom att vi serverar lamm marinerat i Mansinthe. Gott!
På tal om Mansinthe drog Igi skämt när vi gjorde mis en place tidigare idag. Det första gick såhär:
Två ägg låg och kokade i en kastrull. Den ena sa till den andra: "Hey mate! It's damn hot in here!", och då sa den andra: "Wait till you get out there, then they bash your head in!".
Sen pratade vi om de små levande bruna räkorna som vi brukar köpa. Igi är bra med flamberingsvagnen, så då tyckte han att vi kunde flambera dem i Mansinthe. Jag tyckte synd om räkorna (som vanligt, allt som är litet men levande som kommer in genom dörren blir mitt nya kramdjur) som skulle grillas levande. Då sa Igi: "Har du någonsin marinerats i absinthe? Efter det är man så lycklig att man nog tycker att det är underbart att stekas lite!". Och det tyckte jag var jättekul. Dålig humor? You decide.
På tal om drinkar så finns det en gin som heter Bloom! Vi har därför en alldeles egen drink som bara finns hos oss: Ruby Bloom! Den innehåller lite gin, lite av kockarnas speciella lime-och-ingefära som vi serverar till pre-dessert, och sen fyller man upp med tranbärsjuice. Mmmm!
Nu har vi dessutom take-away! Ring oss ett par timmar i förväg så kan vi fixa en varmrätt och en dessert, kanske att äta lite längre bort under träden i parken? Eller fixa en romantisk middag hemma?
Jonesey kom förbi kontoret nyss och frågade vad jag pysslar med. Han undrade vad jag hade gjort idag egentligen. Jag sa att jag hade städat toaletterna, minsann. "Vad har du gjort?", undrade jag. "Borstat tänderna", svarade han. "Ja, det är ju likvärdigt" sa jag. Sen fick jag göra en kopp kaffe till den stackarn som straff för min fyndighet. De lär sig aldrig.
Jag kommer andra eller tredje veckan i augusti anordna en vinprovning med de viner som jag och Mats tog hem från Spanien. Det är ett begränsat antal platser så om ni är intresserade så får ni höra av er illa kvickt!
Nä, nu ska jag svara på lite mail. Hörs sen!
söndag 12 juli 2009
España, del 2
När vi hade ätit färdigt på Monte Aman väntade en tre timmar lång bilresa till nästa vingård, nämligen Albares. Där mötte vi den charmerande ägaren Gabriel, som faktiskt var den ägaren under hela resan som faktiskt kunde prata engelska. Hans vingård ligger högt upp på en bergssluttning. Mitt i vinplanteringen hade han vad han skämtsamt kallade "det lilla slottet", en mycket pittoresk byggnad där han höll på att renovera så att man kunde bo. Här oldade han gewurztraminer, chardonnay, sauvignon blanc, mencia och tempranillo. Jag och Mats blev alldeles betagna i de vita vinerna. Mencian som inte var lagrad på ekfat hade en underbar chilismak och arom som var ovanligt välformad. Vi gillade både Gabriel och hans viner så mycket att vi starkt funderade på att ta med hela bodegan hem!
Vi spenderade natten i Astorga, en underbar liten by med otroligt vacker arkitektur. Vi kom fram vid 22-tiden, fortfarande mätta av all mat vi fick i Monte Aman, så vi åt en enkel måltid på lite räkor och bröd innan vi gick och lade oss. Tyvärr råkade jag hamna i ett rum mitt emot ett par som började bråka kl 02 på morgonen. Efter att ha lyssnat på deras gap i ungefär två timmar så ringde jag ned till receptionen och bad dem kolla upp vad som hände. Tjejen i receptionen pratade tyvärr inte engelska, men efter ett tag fattade hon vinken ändå. Men den brutna sömnen lade ingen särskilt bra grund för resten av dagen som skulle komma...
Vi blev upphämtade av Maria och Bernie från D'Ornia-bodegan tidigt. Bernie var lika förtjust i vår hyrvolvo som Ivan, så han gasade glatt på i 180 på motorvägarna. Väl framme vid D'ornia fick vi äntligen smaka på lite Prieto Picudo! D'Ornia var jättefint, de hade verkligen lagt ned tid på att vara så besökarvänligt som möjligt med ett helt rum där väggarna var klädda i bilder på hela vinprocessen på gården. Vi fick smaka på deras jättefina Prieto Picudo rosé, mmm! Bernie gillade oss så mycket att vi fick varsinn magnumflaska ofiltrerat Prieto picudo-rött. Sen bar det iväg igen.
Vi hamnade denna gången i Toro, där vi skulle till Bodegan Ramon Ramos. Vi mötte upp Ramon för lunch, där vi åt pulpo på traditionellt spanskt vis, och jag och Maria började diskutera feminism med killarna. Vi noterade snabbt att en klar majoritet av folket i vinvärlden är män, och detta skämtade vi mycket om...
fortsättning följer.
Vi spenderade natten i Astorga, en underbar liten by med otroligt vacker arkitektur. Vi kom fram vid 22-tiden, fortfarande mätta av all mat vi fick i Monte Aman, så vi åt en enkel måltid på lite räkor och bröd innan vi gick och lade oss. Tyvärr råkade jag hamna i ett rum mitt emot ett par som började bråka kl 02 på morgonen. Efter att ha lyssnat på deras gap i ungefär två timmar så ringde jag ned till receptionen och bad dem kolla upp vad som hände. Tjejen i receptionen pratade tyvärr inte engelska, men efter ett tag fattade hon vinken ändå. Men den brutna sömnen lade ingen särskilt bra grund för resten av dagen som skulle komma...
Vi blev upphämtade av Maria och Bernie från D'Ornia-bodegan tidigt. Bernie var lika förtjust i vår hyrvolvo som Ivan, så han gasade glatt på i 180 på motorvägarna. Väl framme vid D'ornia fick vi äntligen smaka på lite Prieto Picudo! D'Ornia var jättefint, de hade verkligen lagt ned tid på att vara så besökarvänligt som möjligt med ett helt rum där väggarna var klädda i bilder på hela vinprocessen på gården. Vi fick smaka på deras jättefina Prieto Picudo rosé, mmm! Bernie gillade oss så mycket att vi fick varsinn magnumflaska ofiltrerat Prieto picudo-rött. Sen bar det iväg igen.
Vi hamnade denna gången i Toro, där vi skulle till Bodegan Ramon Ramos. Vi mötte upp Ramon för lunch, där vi åt pulpo på traditionellt spanskt vis, och jag och Maria började diskutera feminism med killarna. Vi noterade snabbt att en klar majoritet av folket i vinvärlden är män, och detta skämtade vi mycket om...
fortsättning följer.
fredag 10 juli 2009
Castilla y Leon, part 1.
När vi landade i Spanien skickade jag snabbt som attan ett sms till Igi: "Estoy en España!". Snabbt som attan kom ett tillbaka: "Mug bien"!
Mats och jag lyckades krångla oss igenom Avis och få ut en volvo S40. Sen låg vi på väg A1 mellan Madrid och Valladolid i ungefär två timmar, tills vi, trötta och åksjuka, hamnade i byn Penãfiel där vi efter att ha åkt vilse på slingrande gator med volvon (som visade sig ha en vändcirkel i storlek nordpolen, uppenbarligen inte byggd för spanska byar ute i obygden) så hamnade vi på hotellet. När vi hade släpat oss ur bilen så insåg vi att det var ett mycket vackert hotell, fyrstjärnigt, och att våra rum hade utsikt över en otroligt vacker fästning som låg högt upp på en kulle. Vi gick ned och åt lite mat (eftersom spanjorerna äter kvällsmat någon gång vid 22-tiden) och jag fick för mig att jag skulle be att få prata med hotellets sommelier. Givetvis pratade han inte engelska, men vi utbytte, sådär kollegor emellan, tips och roliga historier. Min spanska funkade bättre än väntat, trots att jag hela tiden presenterade mig som en svensk man (soy sueco). När vi skulle gå och lägga oss fick jag en flaska vin från Ribera del Duero att ta med hem. Dessutom fick jag en lista på alla lokala bodegor som han tyckte var bra, och erbjöd sig att köra runt mig nästa gång jag kom för att hälsa på.
Morgonen efter möttes vi av den eminenta Maria Jesus Esteban, som driver företaget Aires del Duero, som skulle guida oss runt i Castilla y Leon i två dagar. Maria är en mycket driven och mångsidig kvinna, och efter två dagar med henne där hälften av tiden var i diverse bilar, och den andra halvan i bodegor så kom vi att bli bra vänner! Hennes vän Ivan kom att bli dagens chaufför, och han var mycket imponerad över att volvon klarade de obligatoriska 160 km/h som krävs på de spanska motorvägarna... Första stoppet blev bodegan Resalte som låg precis utanför Peñafiel. Vi blev guidade runt och visade alla ståltankar och ekfat... och sen kom det till det roliga: vinprovningen. Jag och Mats var rörande överens gällande att Reservan var det vi ville ta med oss hem. Vi hade mycket roligt åt att försöka lista ut vad de olika vinerna doftade som, Ivan var inte mycket bekant med vinvärlden så han roade sig med att föreslå den ena efter den andra otroliga doften. När vi väl hade valt ut tre viner att ta med hem så for vi vidare.... till Monte Aman!
Monte Aman var verkligen ett familjeägt ställe. Hela familjen hade samlats för att hälsa oss välkomna, och de körde iväg med oss till vinodlingarna och lät oss samla jord och blad och smaka på druvor. Denna bodegan såg också ut som man vill att de ska: på gammaldagsvis med vitmålade stallväggar, mysig ek-och-vin-lukt i hela trakten och lampor gjorda av rötterna av vinrankor. Här hittade vi också de viner jag nog tyckte mest om! Tolv olika viner provade vi, och sen var det dags för lunch. De bjöd oss på lamm på spanskt vis, med sallad på spanskt vis, med bröd på spanskt vis... jag och så efterrätt på spanskt vis! Vi var så mätta när vi var färdiga att det var svårt att ta sig därifrån! Vi blev så förtjusta i hela familjen att vi bjöd dem alla att komma till Sverige. Ena brodern var kock, och han blev nästan rörd till tårar när vi tyckte att han skulle komma och jobba en vecka på Bloom!
Snart kommer del 2....
Mats och jag lyckades krångla oss igenom Avis och få ut en volvo S40. Sen låg vi på väg A1 mellan Madrid och Valladolid i ungefär två timmar, tills vi, trötta och åksjuka, hamnade i byn Penãfiel där vi efter att ha åkt vilse på slingrande gator med volvon (som visade sig ha en vändcirkel i storlek nordpolen, uppenbarligen inte byggd för spanska byar ute i obygden) så hamnade vi på hotellet. När vi hade släpat oss ur bilen så insåg vi att det var ett mycket vackert hotell, fyrstjärnigt, och att våra rum hade utsikt över en otroligt vacker fästning som låg högt upp på en kulle. Vi gick ned och åt lite mat (eftersom spanjorerna äter kvällsmat någon gång vid 22-tiden) och jag fick för mig att jag skulle be att få prata med hotellets sommelier. Givetvis pratade han inte engelska, men vi utbytte, sådär kollegor emellan, tips och roliga historier. Min spanska funkade bättre än väntat, trots att jag hela tiden presenterade mig som en svensk man (soy sueco). När vi skulle gå och lägga oss fick jag en flaska vin från Ribera del Duero att ta med hem. Dessutom fick jag en lista på alla lokala bodegor som han tyckte var bra, och erbjöd sig att köra runt mig nästa gång jag kom för att hälsa på.
Morgonen efter möttes vi av den eminenta Maria Jesus Esteban, som driver företaget Aires del Duero, som skulle guida oss runt i Castilla y Leon i två dagar. Maria är en mycket driven och mångsidig kvinna, och efter två dagar med henne där hälften av tiden var i diverse bilar, och den andra halvan i bodegor så kom vi att bli bra vänner! Hennes vän Ivan kom att bli dagens chaufför, och han var mycket imponerad över att volvon klarade de obligatoriska 160 km/h som krävs på de spanska motorvägarna... Första stoppet blev bodegan Resalte som låg precis utanför Peñafiel. Vi blev guidade runt och visade alla ståltankar och ekfat... och sen kom det till det roliga: vinprovningen. Jag och Mats var rörande överens gällande att Reservan var det vi ville ta med oss hem. Vi hade mycket roligt åt att försöka lista ut vad de olika vinerna doftade som, Ivan var inte mycket bekant med vinvärlden så han roade sig med att föreslå den ena efter den andra otroliga doften. När vi väl hade valt ut tre viner att ta med hem så for vi vidare.... till Monte Aman!
Monte Aman var verkligen ett familjeägt ställe. Hela familjen hade samlats för att hälsa oss välkomna, och de körde iväg med oss till vinodlingarna och lät oss samla jord och blad och smaka på druvor. Denna bodegan såg också ut som man vill att de ska: på gammaldagsvis med vitmålade stallväggar, mysig ek-och-vin-lukt i hela trakten och lampor gjorda av rötterna av vinrankor. Här hittade vi också de viner jag nog tyckte mest om! Tolv olika viner provade vi, och sen var det dags för lunch. De bjöd oss på lamm på spanskt vis, med sallad på spanskt vis, med bröd på spanskt vis... jag och så efterrätt på spanskt vis! Vi var så mätta när vi var färdiga att det var svårt att ta sig därifrån! Vi blev så förtjusta i hela familjen att vi bjöd dem alla att komma till Sverige. Ena brodern var kock, och han blev nästan rörd till tårar när vi tyckte att han skulle komma och jobba en vecka på Bloom!
Snart kommer del 2....
Öppet brev till Nöjesguiden
Egentligen känner jag inte alls för att replikera era fånigheter. Why waste my time på sandlådefasoner liksom? Men, som Igi skulle säga, någon måste vara en man här, och det får väl vara jag.
Istället för att återgälda vänligheten och be er dra dit pepparn växer (för att använda ett mer vårdat språk än vad ni tycks vara kapabla till) så säger jag helt enkelt: Come to Daddy! Jag är på Bloom alla dagar. Har ni problem med att vi publicerat på bloggen att ni aldrig ätit hos oss så får ni mer än gärna komma bort och förklara varför. Vi vet varför vi blev sura. Vi har redogjort för varför vi blev sura. Vad gör ni?
Och gällande mig så kommer jag att finnas kvar. Jag jobbar med vin och det är allt jag bryr mig om. Deal with it, för det gör jag.
Istället för att återgälda vänligheten och be er dra dit pepparn växer (för att använda ett mer vårdat språk än vad ni tycks vara kapabla till) så säger jag helt enkelt: Come to Daddy! Jag är på Bloom alla dagar. Har ni problem med att vi publicerat på bloggen att ni aldrig ätit hos oss så får ni mer än gärna komma bort och förklara varför. Vi vet varför vi blev sura. Vi har redogjort för varför vi blev sura. Vad gör ni?
Och gällande mig så kommer jag att finnas kvar. Jag jobbar med vin och det är allt jag bryr mig om. Deal with it, för det gör jag.
torsdag 9 juli 2009
I've been down the bottom of every bottle
Jag har så otroligt mycket att berätta om min vinresa till Castilla y Leon i Spanien och alla viner vi tagit med oss därifrån. Jag kom precis hem och har tittat igenom bilderna, och vilka bilder sen! Men jag måste sortera lite och kanske först och främst få lite sömn, så jag lägger upp ett litet smakprov!
söndag 5 juli 2009
fredag 3 juli 2009
Love us or hate us...
... för att citera en matjournalist.
Idag fick vi fem av fem av Bong i Sydsvenskan. Go us! Igi ringde jättetidigt imorse, och jag som kom hem kl 01 hade inte riktigt vaknat. "BONG!", sa han. "Va?", tyckte jag. Ni vet när man inte riktigt orienterat sig i tid och rum än, utan alla intryck måste sorteras i nån sorts tidsordning innan man begriper vad som händer och sker runt omkring en. Jag hade ett vagt minne av att jag drömde något om Cirision, och möjligtvis Rothschild, så Bong, A.A Gill och annat verkade inte riktigt som att det hörde hemma i den vakna världen. Men det gjorde det. Yey!
Men så är det det där med matjournalister. Lets face it: ingen restaurang gillar dem. Men de behövs. Love them or hate them... finns det något man inte kan säga det om? Och vi gillar konceptet bakom Bong. Bong är anonym, så därför får han/hon samma behandling som vilken annan fotgängare som kliver in från gatan. Detta medför att dennes upplevelse bör ligga närmre det du och jag kan uppleva om vi nu skulle besöka samma krog. Jag läser knappt recensionerna av de journalister som ståtar med bild-byline. C'est le point? Jag ser inte ut som dem, och jag har inget intresse av att veta om krogarna i Malmö läser tidningen eller inte. För jag vet att vi skulle känna igen varenda matkritiker med bild-byline i sydsverige samt de stora magasinen.... Så därför gillar vi Bong.
Och nu åker jag till España på Lunes. Min spanska behöver poleras upp ganska ordentligt. Det är ju ett tag sen jag läste spanska på gymnasiet....
Idag fick vi fem av fem av Bong i Sydsvenskan. Go us! Igi ringde jättetidigt imorse, och jag som kom hem kl 01 hade inte riktigt vaknat. "BONG!", sa han. "Va?", tyckte jag. Ni vet när man inte riktigt orienterat sig i tid och rum än, utan alla intryck måste sorteras i nån sorts tidsordning innan man begriper vad som händer och sker runt omkring en. Jag hade ett vagt minne av att jag drömde något om Cirision, och möjligtvis Rothschild, så Bong, A.A Gill och annat verkade inte riktigt som att det hörde hemma i den vakna världen. Men det gjorde det. Yey!
Men så är det det där med matjournalister. Lets face it: ingen restaurang gillar dem. Men de behövs. Love them or hate them... finns det något man inte kan säga det om? Och vi gillar konceptet bakom Bong. Bong är anonym, så därför får han/hon samma behandling som vilken annan fotgängare som kliver in från gatan. Detta medför att dennes upplevelse bör ligga närmre det du och jag kan uppleva om vi nu skulle besöka samma krog. Jag läser knappt recensionerna av de journalister som ståtar med bild-byline. C'est le point? Jag ser inte ut som dem, och jag har inget intresse av att veta om krogarna i Malmö läser tidningen eller inte. För jag vet att vi skulle känna igen varenda matkritiker med bild-byline i sydsverige samt de stora magasinen.... Så därför gillar vi Bong.
Och nu åker jag till España på Lunes. Min spanska behöver poleras upp ganska ordentligt. Det är ju ett tag sen jag läste spanska på gymnasiet....
torsdag 2 juli 2009
Pigg som en zombie
Hela världen smälter i värmen och vi jobbar i svart kostym. Mycket mer finns inte att säga, annat än att när det är varmt och man bara vill sova, då finns det som mest att göra.
onsdag 1 juli 2009
Det var en gång...
...en känd mat-profil som kom och gästade Bloom. Han uppenbarligen varit någon annanstans innan han kom till oss, för han var lite lätt ostadig. Efter en femrätters meny med tillhörande vin, champagne och avec var han den allra sista att lämna restaurangen. Han tackade oss grundligt, kysste oss kontinentalt på kinderna, klev ut genom dörren, ned för trappan, ut till cykelstället med buskarna och.... ställde sig och slog en drill.
Vilken klass.
Vilken klass.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
