söndag 31 maj 2009
Att klaga eller inte klaga.
Vi får mycket sällan klagomål efter att folk har besökt oss. Sällan, i princip aldrig. Däremot får vi ofta, i princip mellan sju och tio gånger om dagen, klagomål innan folk har besökt oss.
Det gäller alltid följande: vi har ingen pappersmeny, vi har ingen vinmeny, vi har ingen barnmeny, vi har ingen läskmeny, vi har ingen glassmeny, vi har ingen drinklista.
I veckan fick vi dock ett klagomål efter att tre personer hade kommit och gästat oss. En dam ringde upp och beklagade sig å det häftigaste (efter de sedvanliga klagomålen om avsaknaden av diverse menyer) över att vi ställer mineralvatten i fönsterkarmen. Detta hade förstört hennes middagsupplevelse. Hon kunde inte förstå varför flaskorna skulle stå just där, vi har ju ett stort zebranobord mitt i resturangen. Jag förklarade att zebrano är att känsligt trä som inte tål vatten. Detta brydde hon sig inte om. Hennes förslag var då att vi skulle ställa vatten på borden. Jag försökte förklara att detta tycker vi är otroligt lågklass, vattnet ska inte gästerna behöva bekymra sig om utan det sköter vi som serverar. När flaskorna står i fönsterkarmen kan gästerna se på dem om de vill, men de står inte i vägen för dem på bordet.
Men detta spelade ingen roll, hon kunde inte förstå att whiteguide och dess likar gav oss så goda poäng, för hon hade minsann ätit på michelinrestauranger ute i Europa och där hade de inte ställt vattnet så oprofessionellt. Jag undrade lite stilla varför hon inte hade sagt något när hon var där, så hade vi kanske kunnat flytta vattnet om det nu var ett så stort störningsmoment. "Man klagar inte när man är på restaurang", säger människan då. Jag blev alldeles häpen, och undrade "och då menar du att det är okej att ringa och framföra klagomål som dessa en vecka senare när vi inte kan göra något åt dem?". Damen blir jättesur och säger "och så tycker jag inte att det är okej att ni "duar" era gäster", och så lägger hon på. Nähä, grattis till lotterivinsten. Vad ska jag säga? Har man sådana otroliga problem när man går ut och äter bör man kanske överväg att stanna hemma. Eller åtminstone kolla upp i förväg vad det är för restaurang man bokat hos och om de kanske kan flytta på sina vattenflaskor, så slipper vi sådana här missöden i framtiden.
Det gäller alltid följande: vi har ingen pappersmeny, vi har ingen vinmeny, vi har ingen barnmeny, vi har ingen läskmeny, vi har ingen glassmeny, vi har ingen drinklista.
I veckan fick vi dock ett klagomål efter att tre personer hade kommit och gästat oss. En dam ringde upp och beklagade sig å det häftigaste (efter de sedvanliga klagomålen om avsaknaden av diverse menyer) över att vi ställer mineralvatten i fönsterkarmen. Detta hade förstört hennes middagsupplevelse. Hon kunde inte förstå varför flaskorna skulle stå just där, vi har ju ett stort zebranobord mitt i resturangen. Jag förklarade att zebrano är att känsligt trä som inte tål vatten. Detta brydde hon sig inte om. Hennes förslag var då att vi skulle ställa vatten på borden. Jag försökte förklara att detta tycker vi är otroligt lågklass, vattnet ska inte gästerna behöva bekymra sig om utan det sköter vi som serverar. När flaskorna står i fönsterkarmen kan gästerna se på dem om de vill, men de står inte i vägen för dem på bordet.
Men detta spelade ingen roll, hon kunde inte förstå att whiteguide och dess likar gav oss så goda poäng, för hon hade minsann ätit på michelinrestauranger ute i Europa och där hade de inte ställt vattnet så oprofessionellt. Jag undrade lite stilla varför hon inte hade sagt något när hon var där, så hade vi kanske kunnat flytta vattnet om det nu var ett så stort störningsmoment. "Man klagar inte när man är på restaurang", säger människan då. Jag blev alldeles häpen, och undrade "och då menar du att det är okej att ringa och framföra klagomål som dessa en vecka senare när vi inte kan göra något åt dem?". Damen blir jättesur och säger "och så tycker jag inte att det är okej att ni "duar" era gäster", och så lägger hon på. Nähä, grattis till lotterivinsten. Vad ska jag säga? Har man sådana otroliga problem när man går ut och äter bör man kanske överväg att stanna hemma. Eller åtminstone kolla upp i förväg vad det är för restaurang man bokat hos och om de kanske kan flytta på sina vattenflaskor, så slipper vi sådana här missöden i framtiden.
We twitter now.
www.twitter.com/restaurangbloom - take it or leave it.
Jag mår lite dåligt över insikten att "twitter" inte nödvändigtvis bara betyder kvittra. "Twit" är ju ett välkänt engelskt ord för de som inte kan uttrycka sig ordentligt, m.a.o idioter.
Use big words, earthquakes are fun. Hursomhelst finns bloggen kvar för, som Igi den kära uttryckte det, jag kan aldrig hålla käften.
Jag mår lite dåligt över insikten att "twitter" inte nödvändigtvis bara betyder kvittra. "Twit" är ju ett välkänt engelskt ord för de som inte kan uttrycka sig ordentligt, m.a.o idioter.
Use big words, earthquakes are fun. Hursomhelst finns bloggen kvar för, som Igi den kära uttryckte det, jag kan aldrig hålla käften.
onsdag 27 maj 2009
Dieu me pardonne, c'est son métier
Apropå halvtaskiga jobbansökningar så bör alla som funderar på att söka jobb veta detta. Jag läser alla ansökningar och sållar direkt bort ALLA som utelämnar inledande pronomen. Hatar folk som gör det.
Jag citerar Catherine: Dieu me pardonne, c'est son métier. Je vais être un autocrate, qui est la mienne.
Mitt jobb är inte så glamoröst som ni kan tro. Visst vaktar jag min vinkällare, men man kan bara putsa flaskorna en gång i veckan. Att korka upp dem gör mest bara ont, ni skulle se mina fingrar. "Tardives-händer", kallar jag och Igi det. Flaskorna Vendages Tardives har nämligen ett hölje av vass folie runt halsen som när man öppnar det för att förhoppningsvis kunna hälla upp vinet blir det som tusen små rakblad som skär upp mina stackars händer. Vidare är det mitt jobb att svara i Telefonen. Jag har tidigare skrivit om hur det är att ta bokningar på det här stället. Jag ska alltså även ringa i Telefonen och skälla på folk. Oftast blir det att skälla på folk, att ringa och berömma folk har vi liksom inte tid till, fast det kanske borde göras oftare.
Men skäll ska de ha: våra leverantörer lämnar nämligen allt som oftast fil istället för grädde, duka servetter istället för äpplen och ett kilo plommon istället för plommontomater. Och det ska jag tala om, en kock gifter man sig inte med för hans otroliga vokabulär. När killarna blir arga är de otroligt verbala, men orden som uttrycks får här markeras med asterisker. Så när vi måste bli arga och tala om varför, ja då blir det jag som får ringa. Så det ska jag göra nu. Vi behöver ju faktiskt inga plommon.
Jag citerar Catherine: Dieu me pardonne, c'est son métier. Je vais être un autocrate, qui est la mienne.
Mitt jobb är inte så glamoröst som ni kan tro. Visst vaktar jag min vinkällare, men man kan bara putsa flaskorna en gång i veckan. Att korka upp dem gör mest bara ont, ni skulle se mina fingrar. "Tardives-händer", kallar jag och Igi det. Flaskorna Vendages Tardives har nämligen ett hölje av vass folie runt halsen som när man öppnar det för att förhoppningsvis kunna hälla upp vinet blir det som tusen små rakblad som skär upp mina stackars händer. Vidare är det mitt jobb att svara i Telefonen. Jag har tidigare skrivit om hur det är att ta bokningar på det här stället. Jag ska alltså även ringa i Telefonen och skälla på folk. Oftast blir det att skälla på folk, att ringa och berömma folk har vi liksom inte tid till, fast det kanske borde göras oftare.
Men skäll ska de ha: våra leverantörer lämnar nämligen allt som oftast fil istället för grädde, duka servetter istället för äpplen och ett kilo plommon istället för plommontomater. Och det ska jag tala om, en kock gifter man sig inte med för hans otroliga vokabulär. När killarna blir arga är de otroligt verbala, men orden som uttrycks får här markeras med asterisker. Så när vi måste bli arga och tala om varför, ja då blir det jag som får ringa. Så det ska jag göra nu. Vi behöver ju faktiskt inga plommon.
tisdag 26 maj 2009
The wise speak only of what they know
Den ganska komplicerade kombinationen av att vara lärling inom vin, karriärist och aspirerande biomedicinare/molekylärbiolog kan vara knepig att förstå sig på. Spä på att jag jobbat lite inom modebranschen, varit tävlingsryttare och har ett ridlärardiplom och varit stipendiat i ledarskap inom sporten, ja då blir det rent obegripligt. Min gymnasieexamen är inom naturvetenskap, men med tillägg för programmering (java), webdesign, latin, retorik, psykologi, filosofi och historia. Que? säger folk på jobbintervju. Jag har gjort lite av varje och kan prata om det mesta. Egentligen handlar det inte om att jag inte vet vad jag vill göra, utan att jag vill göra allt. Helst på en gång. Det kan ju bli lite komplicerat att förklara, som ni kanske förstår. Om jag inte var tvungen att sova och äta lite skulle jag skära ned på det direkt. Med min ganska allmänna arbetsbeskrivning på Bloom (fixare av det mesta, samt kan agera glorifierat tallriksställ och vinkaraff vid behov) lär jag mig något nytt varje dag och kan knappt slita mig från jobbet, förutom när jag inte kan slita mig från mina skolböcker.
Nu till den egentliga poängen med dagens inlägg. Det är det här med sommarjobbare. Pling! säger det i min mobil och så har jag ett sms från en glad 18åring som Igi vidarebefodrat till mig där det står "Hej jag vill ha jobb kan du ringa mig om det imorgon förmiddag, helst vid 11 för då har jag vaknat."
Ett CV ramlar in i mailboxen. "Hej, jag vill jobba två timmar om dagen med servering, gärna ca 150 kr i timmen plus semesterersättning. Jag har aldrig jobbat förut men behöver pengar till ett nytt nintendo."
En lovande pappersansökan hamnade i postboxen: "Jag har jobbat lite på restaurang förut, är trevlig, glad, flexibel och villig att lära. Läser HR på gymnasiet och kan jobba närsomhelst, och hur mycket som helst." Men så dyker dagen upp för provjobb och det första människan frågar är när hon kan få rast. Nästa fråga blir när hon får gå hem.
Alltså, för mig är ett betalt jobb ingen rättighet - speciellt inte om man inte är villig att faktiskt arbeta. Newsflash: att arbeta är jobbigt. Överallt, faktiskt, men speciellt inom restaurangbranschen där dagarna är långa och man jobbar tills man är klar. Vill man bli framgångsrik restauratör måste jobbet vara det man lever för, för i princip utan undantag måste man vara där dygnet runt. Det innebär lite mindre kontakt med vänner. Lite mindre tid att sola. Uppoffringar helt enkelt. Och nu säger jag inte att sommarjobbare bör ge upp precis allt de håller kärt för ett sommarjobb, men varför utgår de från att vi desperat behöver dem? Vi kommer att anställa någon som verkligen vill jobba hos oss. Som uppskattar tiden vi måste lägga ned på träning etc. Som är intresserade av det vi jobbar med.
Kom igen, killar och tjejer, imponera på er arbetsgivare så finns det kanske möjlighet att få ströjobb under hösten!
Nu till den egentliga poängen med dagens inlägg. Det är det här med sommarjobbare. Pling! säger det i min mobil och så har jag ett sms från en glad 18åring som Igi vidarebefodrat till mig där det står "Hej jag vill ha jobb kan du ringa mig om det imorgon förmiddag, helst vid 11 för då har jag vaknat."
Ett CV ramlar in i mailboxen. "Hej, jag vill jobba två timmar om dagen med servering, gärna ca 150 kr i timmen plus semesterersättning. Jag har aldrig jobbat förut men behöver pengar till ett nytt nintendo."
En lovande pappersansökan hamnade i postboxen: "Jag har jobbat lite på restaurang förut, är trevlig, glad, flexibel och villig att lära. Läser HR på gymnasiet och kan jobba närsomhelst, och hur mycket som helst." Men så dyker dagen upp för provjobb och det första människan frågar är när hon kan få rast. Nästa fråga blir när hon får gå hem.
Alltså, för mig är ett betalt jobb ingen rättighet - speciellt inte om man inte är villig att faktiskt arbeta. Newsflash: att arbeta är jobbigt. Överallt, faktiskt, men speciellt inom restaurangbranschen där dagarna är långa och man jobbar tills man är klar. Vill man bli framgångsrik restauratör måste jobbet vara det man lever för, för i princip utan undantag måste man vara där dygnet runt. Det innebär lite mindre kontakt med vänner. Lite mindre tid att sola. Uppoffringar helt enkelt. Och nu säger jag inte att sommarjobbare bör ge upp precis allt de håller kärt för ett sommarjobb, men varför utgår de från att vi desperat behöver dem? Vi kommer att anställa någon som verkligen vill jobba hos oss. Som uppskattar tiden vi måste lägga ned på träning etc. Som är intresserade av det vi jobbar med.
Kom igen, killar och tjejer, imponera på er arbetsgivare så finns det kanske möjlighet att få ströjobb under hösten!
måndag 25 maj 2009
Uti vår hage...
Ombyggnaden på terrassen börjar den här veckan! Det är så otroligt spännande. Det är fler gräl bland personalen än någonsin om koncept, "fingerfood" och absint. (Ja, absint. Ni läste rätt. Förvånandsvärt få vet hur absint egentligen ska drickas, men det kan ni få lära er hos oss. Det är en fräsch drink en varm sommarkväll, ska ni se. Komsi komsi till Madame Linnéa så ska jag visa er hur förföriskt det är!)
Jag lovade förresten bilder på Igi med ett extra öga. Håll till godo:
Nu ringer det dessutom folk stup i kvarten för att prata om det här med scandinavian cuisine. En fluga, och en tramsig sådan. Ska vi hålla till godo med sill och renskav, menar ni? För här finns inga lokala bläckfiskar. När man åker till marknaden köper man ju med sig det bästa hem, det finns liksom ingen poäng med att komma hem med en bläckfisk som ser ut som ett russin (och smakar därefter) bara för att den råkade fångas utanför Danmark, hellre än att köpa de underbara galisiska. Gotländsk tryffel i all ära - Linnéa från Gotland (ja, jag växte upp på ön)håller fanan högt - men är den frusen är det lika bra att importera färsk fransk. Varför kompromissa? I vissa fall ligger dessutom valda delar av Europa närmre oss än Sundsvall. Hur många variationer på sill, dill och potatis ska vi göra? Och vad ska vi göra när potatissäsongen är slut?
Min passion för gamla viner fick sig dessutom en kick i helgen då vi hade en stamkund som hade oss korka upp ett par flaskor från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Sauternes i mitt hjärta. Så ska vin smaka. Jag är kär.
Jag lovade förresten bilder på Igi med ett extra öga. Håll till godo:
Nu ringer det dessutom folk stup i kvarten för att prata om det här med scandinavian cuisine. En fluga, och en tramsig sådan. Ska vi hålla till godo med sill och renskav, menar ni? För här finns inga lokala bläckfiskar. När man åker till marknaden köper man ju med sig det bästa hem, det finns liksom ingen poäng med att komma hem med en bläckfisk som ser ut som ett russin (och smakar därefter) bara för att den råkade fångas utanför Danmark, hellre än att köpa de underbara galisiska. Gotländsk tryffel i all ära - Linnéa från Gotland (ja, jag växte upp på ön)håller fanan högt - men är den frusen är det lika bra att importera färsk fransk. Varför kompromissa? I vissa fall ligger dessutom valda delar av Europa närmre oss än Sundsvall. Hur många variationer på sill, dill och potatis ska vi göra? Och vad ska vi göra när potatissäsongen är slut?
Min passion för gamla viner fick sig dessutom en kick i helgen då vi hade en stamkund som hade oss korka upp ett par flaskor från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Sauternes i mitt hjärta. Så ska vin smaka. Jag är kär.
fredag 22 maj 2009
Cyclops
Jag har lyckats tillskansa mig ett litet sår i pannan. Cyklops-skämt galore från köket och även Igi (!!), som gjorde sig rolig och klistrade fast en pappersbit i pannan med ett öga på. Bilder på detta kommer sen.
Idag ska vi ta en massa roliga bilder så att vi kan uppdatera hemsidan. Jag har alltså garderat mig med både locktång och plattång och hoppas att det blir något bra av det hela.
Vi hörs senare... när och om vi alla lyckas fastna på bild.
Idag ska vi ta en massa roliga bilder så att vi kan uppdatera hemsidan. Jag har alltså garderat mig med både locktång och plattång och hoppas att det blir något bra av det hela.
Vi hörs senare... när och om vi alla lyckas fastna på bild.
tisdag 19 maj 2009
Twinflower
Blommigt idag. Det första samtalet idag var mycket flummigt, och därefter gick det utför.
"Restaurang Bloom, du pratar med Linnéa...", den sedvanliga öppningsfrasen. Personen i andra änden bröt ut i ett osedvaligt gapskratt (nej, jag imiterade inte hulken, eller nåt). "Är det sant!?", utbröt killen efter mycket skratt. Jag motstod impulsen att lägga på, och frågade honom vad han pratade om.
Tydligen är det otroligt roligt att jag heter Linnéa, som i blomman Linnéa Borealis, och jobbar på Bloom. Inte nog med det kallas jag för Lily. Lily som i lilja på engelska. "Linnéa på Bloom, hoho vad roligt".
Faktiskt så är det inte roligt alls. Jag är inte alls döpt efter nån jävla rosa blåklocka, jag är döpt efter vetenskapsmannen Carl von Linné. Jag blev så sur och irriterad på detta så jag uppfann snabbt en liten dikt på engelska (Linnéablomman kallas Twinflower på engelska):
As a twinflower, I am two
(which is one more than you)
This on nature is to be blamed
And on the scientist
After which I'm named
Och då kändes det hela mycket bättre.
Eller inte, jag blev precis uppringd av en god vän och återberättade hela historien samt läste upp min dikt. Han började också gapskratta och sa "kära Linnéa, min vackra blomma, du är minsann ingen blyg viol". The story of my life, I tell you.
"Restaurang Bloom, du pratar med Linnéa...", den sedvanliga öppningsfrasen. Personen i andra änden bröt ut i ett osedvaligt gapskratt (nej, jag imiterade inte hulken, eller nåt). "Är det sant!?", utbröt killen efter mycket skratt. Jag motstod impulsen att lägga på, och frågade honom vad han pratade om.
Tydligen är det otroligt roligt att jag heter Linnéa, som i blomman Linnéa Borealis, och jobbar på Bloom. Inte nog med det kallas jag för Lily. Lily som i lilja på engelska. "Linnéa på Bloom, hoho vad roligt".
Faktiskt så är det inte roligt alls. Jag är inte alls döpt efter nån jävla rosa blåklocka, jag är döpt efter vetenskapsmannen Carl von Linné. Jag blev så sur och irriterad på detta så jag uppfann snabbt en liten dikt på engelska (Linnéablomman kallas Twinflower på engelska):
As a twinflower, I am two
(which is one more than you)
This on nature is to be blamed
And on the scientist
After which I'm named
Och då kändes det hela mycket bättre.
Eller inte, jag blev precis uppringd av en god vän och återberättade hela historien samt läste upp min dikt. Han började också gapskratta och sa "kära Linnéa, min vackra blomma, du är minsann ingen blyg viol". The story of my life, I tell you.
måndag 18 maj 2009
Feed that fix
Woho, tillbaka på jobbet! Nu fanns det tusen saker att göra och då brukar jag jobba som bäst.
Alberto lagade personalmat idag igen, stekta ägg med kalvkött och bröd och potatismos för dem som vill äta 1000kcal (Igi). Jag gillar Albertos personalmat, men det är lika bra att springa ned med den på kontoret för annars får man inte ha den ifred för en viss chef. "Tänker du inte äta det där?"
Annars är det mycket planering som gäller nu. Terrassen ska ju öppna snart! Sen planerar jag en vinresa till Spanien för att kika lite mer på Prieto picudo-viner. Det är mycket att se fram emot!
Alberto lagade personalmat idag igen, stekta ägg med kalvkött och bröd och potatismos för dem som vill äta 1000kcal (Igi). Jag gillar Albertos personalmat, men det är lika bra att springa ned med den på kontoret för annars får man inte ha den ifred för en viss chef. "Tänker du inte äta det där?"
Annars är det mycket planering som gäller nu. Terrassen ska ju öppna snart! Sen planerar jag en vinresa till Spanien för att kika lite mer på Prieto picudo-viner. Det är mycket att se fram emot!
söndag 17 maj 2009
Ledighetskramp för arbetsnarkomanen
Jag åtnjuter en ledig dag och vet därför inte riktigt vad jag ska hitta på. Om det inte susar förbi tusen människor runt omkring mig hela tiden, ligger 300 glas ute för polering, servering som behöver förberedas, samtal som ska ringas och tas emot, mail som ska svaras på, papper som ska fyllas i... ja, så vet jag knappt vad jag ska ta mig till, så vilsen blir jag. Det är ju inte det att jag inte har något att göra, jag har en massa skolarbete som ska göras och tvätt som ska tvättas och disk som ska diskas. Men när dagen inte rusar fram i 180 och multitasking är en underdrift, ja då står världen inte rätt till och då får jag svårt att göra något alls.
Uppenbarligen har jag en mycket svår arbetsskada. Restauranger skapar hem till alla möjliga problembarn.
Jag får ofta frågan vad jag äter när jag är hemma, säkert i tron att jag är någon sorts matlagningsvidunder bara för att jag serverar på Bloom. Helt tappad i köket är jag inte, jag har faktiskt ett MVG i hemkunskap från högstadiet. Fast om jag inte minns fel så var det ett MVG satt i jämförelse med vissa andra i klassen som bland annat lyckades bränna pasta. Sen är det sisådär 10 år sen jag gick ut högstadiet också... Så vad har jag ätit idag? Till frukost åt jag fil. Ibland är frukosten mer spännande än så, men nu var det söndag och mer än en vecka sedan jag handlade sist. Så då var det fil eller nyponsoppa som fanns att välja på. Jag pallrade mig iväg till ICA och handlade sen, så till lunch blev det frysta jordgubbar mixade med apelsinjuice. Det blir som en hemmagjord glass och är jättegott och mycket nyttigare än vanlig glass. Till middag har jag ätit... frysta jordgubbar mixade med apelsinjuice. Herregud, jag är ju ledig. På jobbet tvingar de mig att äta riktig mat, så då behöver jag inte bry mig när jag är hemma. Fast nu har jag visst glömt att jag åt ett äpple också. Och grannen tyckte att jag skulle smaka lite på hennes grillade halloumi. Det var gott.
När jag gör slag i saken och lagar mat blir det ofta och gärna curry. Stark curry av det slag som får näsan att rinna och ögonen att tåras, med mycket paprika, blomkål, bönor, quorn och svamp. Skaldjurscurry är otroligt gott när man kan få tag på bra räkor och musslor, inget trams på burk här alltså. Äggröra med bacon och tomat med riven muskotnöt är en trevlig variant på frukost. Annars är jag en sucker för en god soppa med saffran i, typ morotssoppa eller fisksoppa, och då gärna med aioli.
På tal om curry var det ett tag en av min pappas favoritknep för att skrämma bort min och min systers pojkvänner. Pappa, som är engelsman precis som Igi, kan det där med riktigt bra curry och vet hur man får till en chiliflammande vindaloo. Fast nu ska jag inte uppmuntra min käre far (eller Igi för den delen) till några dumheter. Styrkeprov i from av curryätning är inte okej, vare sig det gäller dotterns pojkvän eller den nya praktikanten.
För att återgå till mina matvanor så har jag aldrig varit och kommer aldrig vara en sån där som gillar ett stadigt mål kött och potatis. Egentligen är jag ganska mycket en allätare. Jag äter hellre en sallad med kallrökt lax än en biffstek med klyftpotatis. Jag äter hellre frukt än bröd. Det blir oftare indiskt/sushi än det blir pizza eller kinesiskt. Och det handlar inte om några avancerade kok-konster egentligen, en tallrik rökta räkor med lite knäckebröd och aioli är en fullgod måltid för mig. Jag älskar ost. Ska jag äta godis är det mörk choklad som gäller, för geléaktika gummibitar med kemiska smakämnen är inget jag går igång på.
Jag hatar falukorv, och äter bara lillasyster Lovisas hemgjorda köttbullar. Sill äter jag under hot om inga julklappar. Och idag har jag i princip bara ätit jordgubbar. Men är det verkligen dåligt? Det blir ju inte jordgubbar varje dag. På jobbet får jag ju allt från anka till wakame till pecannötter. Då kan det nog vara bra att hålla sig till jordgubbar såhär på en söndag.
Uppenbarligen har jag en mycket svår arbetsskada. Restauranger skapar hem till alla möjliga problembarn.
Jag får ofta frågan vad jag äter när jag är hemma, säkert i tron att jag är någon sorts matlagningsvidunder bara för att jag serverar på Bloom. Helt tappad i köket är jag inte, jag har faktiskt ett MVG i hemkunskap från högstadiet. Fast om jag inte minns fel så var det ett MVG satt i jämförelse med vissa andra i klassen som bland annat lyckades bränna pasta. Sen är det sisådär 10 år sen jag gick ut högstadiet också... Så vad har jag ätit idag? Till frukost åt jag fil. Ibland är frukosten mer spännande än så, men nu var det söndag och mer än en vecka sedan jag handlade sist. Så då var det fil eller nyponsoppa som fanns att välja på. Jag pallrade mig iväg till ICA och handlade sen, så till lunch blev det frysta jordgubbar mixade med apelsinjuice. Det blir som en hemmagjord glass och är jättegott och mycket nyttigare än vanlig glass. Till middag har jag ätit... frysta jordgubbar mixade med apelsinjuice. Herregud, jag är ju ledig. På jobbet tvingar de mig att äta riktig mat, så då behöver jag inte bry mig när jag är hemma. Fast nu har jag visst glömt att jag åt ett äpple också. Och grannen tyckte att jag skulle smaka lite på hennes grillade halloumi. Det var gott.
När jag gör slag i saken och lagar mat blir det ofta och gärna curry. Stark curry av det slag som får näsan att rinna och ögonen att tåras, med mycket paprika, blomkål, bönor, quorn och svamp. Skaldjurscurry är otroligt gott när man kan få tag på bra räkor och musslor, inget trams på burk här alltså. Äggröra med bacon och tomat med riven muskotnöt är en trevlig variant på frukost. Annars är jag en sucker för en god soppa med saffran i, typ morotssoppa eller fisksoppa, och då gärna med aioli.
På tal om curry var det ett tag en av min pappas favoritknep för att skrämma bort min och min systers pojkvänner. Pappa, som är engelsman precis som Igi, kan det där med riktigt bra curry och vet hur man får till en chiliflammande vindaloo. Fast nu ska jag inte uppmuntra min käre far (eller Igi för den delen) till några dumheter. Styrkeprov i from av curryätning är inte okej, vare sig det gäller dotterns pojkvän eller den nya praktikanten.
För att återgå till mina matvanor så har jag aldrig varit och kommer aldrig vara en sån där som gillar ett stadigt mål kött och potatis. Egentligen är jag ganska mycket en allätare. Jag äter hellre en sallad med kallrökt lax än en biffstek med klyftpotatis. Jag äter hellre frukt än bröd. Det blir oftare indiskt/sushi än det blir pizza eller kinesiskt. Och det handlar inte om några avancerade kok-konster egentligen, en tallrik rökta räkor med lite knäckebröd och aioli är en fullgod måltid för mig. Jag älskar ost. Ska jag äta godis är det mörk choklad som gäller, för geléaktika gummibitar med kemiska smakämnen är inget jag går igång på.
Jag hatar falukorv, och äter bara lillasyster Lovisas hemgjorda köttbullar. Sill äter jag under hot om inga julklappar. Och idag har jag i princip bara ätit jordgubbar. Men är det verkligen dåligt? Det blir ju inte jordgubbar varje dag. På jobbet får jag ju allt från anka till wakame till pecannötter. Då kan det nog vara bra att hålla sig till jordgubbar såhär på en söndag.
lördag 16 maj 2009
Man kan bli trött på Babs-Paylink
Man kan bli trött på Babs-paylink, minsann. Det är de som sköter (misssköter) vår kortterminal. Vi hade massiva problem för ett par månader sen när vår kortterminal fick för sig att sluta kommunicera med banken och därmed inte genomföra en enda transaktion på två veckor. Då fick vi skicka in alla betalslippar till dem så skulle de genomföra transaktionerna åt oss. Vilken cirkus det blev. 200 slippar och ett flertal felaktiga transaktioner senare (gäster blev dubbelt debiterade, bland annat!) fick vi vår nya, trådlösa, chipläsande kortmaskin. Första problemet uppenbarade sig snabbt: den kan inte göra tillägg. Den är så avancerad och anti-skimming-programmerad att den inte kan hantera dricks på kort. Man får alltså redan innan man sett notan be att höja beloppet, för det går inte att lägga till något efteråt. Antingen det eller lämna dricks kontant. Jättekul. Nästa problem: vissa kort tillåter den inte signatur på. Vi måste alltså klampa iväg med kortmaskinen i all dess skönhet och lägga tegelstenen på bordet och be gästen knappa in dess kod. Kul, tänk om kortet inte har täckning! Pinsamt och obekvämt för gästen. Sista problemet, kanske det största: vid väder, vilket väder som helst, så kliver mobilskuggan in över kortmaskinen och så kommunicerar den inte med banken på ett tag. Följd: vi får ringa in transaktionerna till Babs eller Amex, vilket kan ta upp till 15 min per kort och transaktion. Det och en full restaurang på 60 pers är ett heltidsjobb för en servitör. Igi blir så arg när detta händer att han skäller ut de stackarna på jouren på Babs eller Amex, även fast det inte är deras fel. Så då får jag göra det.
Hoppsan, nu får vi snart folk. Måste springa. Det regnar ju idag så kortterminalen kommer nog att krångla så då är det bäst att vara förberedd med allt annat. Vi hörs.
Hoppsan, nu får vi snart folk. Måste springa. Det regnar ju idag så kortterminalen kommer nog att krångla så då är det bäst att vara förberedd med allt annat. Vi hörs.
Prussian asparagus
Sparris från Preussen i dagens personalmat (spaghetti med kalvkött, rädisor och preussisk sparris), och jag hoppas VERKLIGEN att den inte är så gammal. Dagens skämt för min del, men det var ingen i köket som fattade någonting. Tiden innan första världskriget är tydligen inte vidare intressant ur kocksynpunkt.
"Är du en tiger idag?" undrade Rainio när jag klev in. Jag tittade lite oförstående på honom. "Nä, panter menade jag", förtydligade han. Då insåg jag att han pratade om min leopardmönstrade tunika från Paris, Kate & I. Jag har tidigare skrivit om problemen med att hålla isär de Afrikanska savanndjuren. Det kanske är en epidemi bland folk som växte upp med discovery channel på 80- och 90-talet. Jag säger epidemi och inte karaktärsdrag eller personlighetsstörning just för att jag är övertygad om att det smittas. Starta en konversation som innefattar zebror, tigrar eller leoparder med en 80-talist så ska du se om inte första felsägningen sker inom 5 minuter. Och därefter kommer du själv säga fel.
Jag är förresten djupt lycklig och tacksam över att modehusen kör på djurmönster nu igen. Det innebär att en stor del av min garderob som inhandlades under en period då jag verkligen gillade Mötley Crüe kan återanvändas utan att jag känner mig som ett ufo (afrikanskt ufo?). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: leopardmönster är klassiskt. Zebrerade och tigrerade kanske är lite knepigare (randigt åt fel håll), men det går ner ändå. Jag har sett flera fina klänningar på våra kvinnliga gäster i diverse leopardutföranden på sista tiden faktiskt. Zebrerade skor är också populärt. Det är kanske för att man tenderar att se bred ut när man har zebrerat på kroppen, men det är precis lagom randigt på skor? Jag överlämnar frågan till en betrodd designer, han kan nog ge bättre svar än jag...
Och nu fick jag som jag ville! Spätslese till osten! Pilutta er, köket, jag får minsann vara med och bestämma ibland! (och som de säger, trägen vinner)
"Är du en tiger idag?" undrade Rainio när jag klev in. Jag tittade lite oförstående på honom. "Nä, panter menade jag", förtydligade han. Då insåg jag att han pratade om min leopardmönstrade tunika från Paris, Kate & I. Jag har tidigare skrivit om problemen med att hålla isär de Afrikanska savanndjuren. Det kanske är en epidemi bland folk som växte upp med discovery channel på 80- och 90-talet. Jag säger epidemi och inte karaktärsdrag eller personlighetsstörning just för att jag är övertygad om att det smittas. Starta en konversation som innefattar zebror, tigrar eller leoparder med en 80-talist så ska du se om inte första felsägningen sker inom 5 minuter. Och därefter kommer du själv säga fel.
Jag är förresten djupt lycklig och tacksam över att modehusen kör på djurmönster nu igen. Det innebär att en stor del av min garderob som inhandlades under en period då jag verkligen gillade Mötley Crüe kan återanvändas utan att jag känner mig som ett ufo (afrikanskt ufo?). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: leopardmönster är klassiskt. Zebrerade och tigrerade kanske är lite knepigare (randigt åt fel håll), men det går ner ändå. Jag har sett flera fina klänningar på våra kvinnliga gäster i diverse leopardutföranden på sista tiden faktiskt. Zebrerade skor är också populärt. Det är kanske för att man tenderar att se bred ut när man har zebrerat på kroppen, men det är precis lagom randigt på skor? Jag överlämnar frågan till en betrodd designer, han kan nog ge bättre svar än jag...
Och nu fick jag som jag ville! Spätslese till osten! Pilutta er, köket, jag får minsann vara med och bestämma ibland! (och som de säger, trägen vinner)
torsdag 14 maj 2009
I love the smell of langoustines in the morning
Suck da heads! Rainio har hand med langoustiner, det får jag säga. Pinfärska har de varit personalmat den senaste veckan då de endast inköptes för "experiment" i köket. På terrassen får ni se, tror jag.
Men vi äter dem som barbarer, allihopa. Klokött ätes först, sedan huvudet som äts på Igi's vis ("suck it out!"), och därefter svans. Mm. Och Albarino när vi inte ska jobba mer. Ah.
Ännu har de inte insisterat på att jag ska äta Krabb-Bert men det kommer. Det är jag säker på.
Men vi äter dem som barbarer, allihopa. Klokött ätes först, sedan huvudet som äts på Igi's vis ("suck it out!"), och därefter svans. Mm. Och Albarino när vi inte ska jobba mer. Ah.
Ännu har de inte insisterat på att jag ska äta Krabb-Bert men det kommer. Det är jag säker på.
That pregnant silence
%5B1%5D.jpg)
Så här fint är det där jag bor. Så fort det blir varmt och alla blommor slår ut föds det en massa ungar. Så även människobarn. Detta medför att vi i restaurangen lite oftare än vanligt får in små spädbarn med tillhörande hormonhysteriska mammor. Igi klagade som vanligt igår på att mediehypen kring graviditeter innebär att hur vi än gör när en gravid kvinna kliver in genom dörren så gör vi fel. Vissa blir arga för att vi ställt ut opastöriserat smör på bordet till hennes make/maka. Andra blir arga för att vi utgår ifrån att de inte vill dricka vin. Ännu fler blir arga när vi serverar välstekt marulk (för det är ju en fisk!). Argast blir de som går förbi utanför restaurangens öppettider (och alltså inte är kunder) och blir hänvisade till de offentliga toaletterna eller toaletterna på sjukhuset för att vi håller på att städa våra egna.
Vi har haft två roliga incidenter på sista tiden. Den första utspelade sig i förra veckan när vi till en av förrätterna serverade brässerad bläckfisk till en gravid kvinna, och gav hennes man tartar på kalvkött. Hon blev otroligt upprör och menade att vi försökte åsamka hennes foster skador genom att servera något som kom från havet. Nota bene, ingen insjöfisk, ingen sushi, utan långlagad bläckfisk. Hon och hennes man bytte tallrik och så åt hon upp det råa kalvköttet. Grattis till lottovinsten. Det roliga är att till nästa förrätt serverade vi henne en terrin på grönsaker och hennes man gav vi marulkslever, och även då bytte de tallrik. Hallå - marulk är ju en fisk och kommer från havet den också. Eller?
Nästa roliga (sorgliga?) incident hade vi på en ganska lugn kväll för ett tag sen. Ett äkta par klev in tillsammans med sitt spädbarn. Här fortlöpte kvällen helt lugnt fram till att de var halvvägs genom huvudrätten. Då, mitt inför en halvfull restaurang, plockar kvinnan ut sitt bröst och börjar amma. Detta var ingen diskret amning, utan verkligen här har min DDD-kupa. Igi klev då fram lite diskret och bad henne sätta sig i en avskild del av restaurangen. Han bad henne alltså inte låsa in sig på toaletten, eller gå ut eller något sådant, utan bara flytta sig till den lugnare delen av restaurangen. Kvinnan blev jättearg och började skrika om att detta minsann inte var England och att Igi borde inse att detta var Det Fria Landet Sverige. Hon skämdes minsann inte för sina bröst och amning är minsann helt naturligt. Och visst, det kan vi ju hålla med om. Men att sitta halvnaken och mata sitt barn inför en ca 30 personer som äter är ju en helt annan sak. Här hade ju den övriga restaurangen inget val om huruvida de ville sitta och behöva se hennes bröst på bordet tillsammans med en halväten huvudrätt. Är det inte bara vanligt hyfs det gäller? Man väljer ju till exempel inte att gå ut i BH och trosor även om det skulle vara bekvämt på riktigt varma dagar. Nåja, kvinnans make insåg snabbt att detta skulle eskalera och betalade snabbt notan och eskorterade ut sin fru, hennes bröst och spädbarn. Men vad ska man göra egentligen? Vi i restauragbranschen har ju tyvärr elefantminne vad gäller irriterande gäster, och den oroliga gravida kvinnan som gästar oss idag vet ju ingeting om att vi fick samma tusen frågor och påpekanden igår. Men det är faktisk så, att vi håller stenkoll på hälso- och sjukvårdens rekommendationer, samt livsmedelsverkets råd. Tro det eller ej,v i har hållit på med mat ett tag och även om kockarna är glatt ovetandes om de mer intrikata detaljerna om graviditet, till exempel om hur gulkroppshormon verkar osv, så har de utbildning gällande mat. De är ju kockar till yrket liksom. Och sen är det ju inte alla restauranger som har lyxen att förfoga över en blivande molekylärbiolog, men det har vi och jag försäkrar er om att jag läser min kurslitteratur ordentligt. Vidare är Igi pappa. Don't you think we've covered all the bases?
onsdag 13 maj 2009
RIP Krabb-Bert
"Men Linnéa för fan, lek inte med maten". Ian upptäckte Krabb-Bert och konfiskerade honom. Och nu är han mat.
Jag hade missat att Rainio även hade inhandlat levande hummer igen. När jag gick in i köket för att ta farväl av K-B underhöll Rainio och Alberto med att låta en hummer och en krabba slåss i ett av de större blecken. Jag såg min chans att införskaffa en ny kompis, men de lät mig inte gå iväg med Krabb-Bert II efter att han förlorat mot hummern.
Nä, jag tror att vi ska servera en beerenauslese ikväll i Krabb-Berts minne.
Jag hade missat att Rainio även hade inhandlat levande hummer igen. När jag gick in i köket för att ta farväl av K-B underhöll Rainio och Alberto med att låta en hummer och en krabba slåss i ett av de större blecken. Jag såg min chans att införskaffa en ny kompis, men de lät mig inte gå iväg med Krabb-Bert II efter att han förlorat mot hummern.
Nä, jag tror att vi ska servera en beerenauslese ikväll i Krabb-Berts minne.
WYSI(N)WYG, part 2
%5B1%5D.jpg)
Krabba vs hummer%5B1%5D.jpg)
Rainio retar krabborna%5B1%5D.jpg)
Krabb-Bert på kontoret (han fick sitta på en tallrik)Servetter kan ju inte vara så himla svårt att vika egentligen. Jag uppfann i veckan ett nytt sätt att vika servetterna på, så att det blir en virvel längs med servetten när den ligger på bordet. Great, tyckte jag. Killarna tycker att jag gör en jättestor grej av en mycket liten och trivial sak. "Jaja, Linnéa, grattis till att du har revolutionerat servettvikningen i Sverige. Kan du lägga ut gafflar till Amuse nu eller?". Men det är ju i detaljerna som kvalitet skiner igenom. Eller? It's the little things.
Eller så är jag en sån där neurotisk pedant som lägger tid och energi på småsaker som ingen lägger märke till ändå. So what? Jag tycker servetterna är finare nu iallafall. Och nu vet ni att jag har lagt ytterligare en kvart på att skriva det här stycket om servetter, that's how much I care.
Nu har killarna gått och köpt små levande krabbor som ska tillagas ikväll. Igi tyckte det var jättekul att jaga runt efter mig i restauragen med en stackars liten krabba som viftade på sina små klor och försöka stoppa ned den i min tröja. När jag påpekade att den såg ledsen ut på ögonen sa Alberto "då vill du inte titta på när vi lagar till dem va?". Så nu sitter jag här och bloggar på kontoret med en liten krabbkompis brevid mig. Jag har döpt den till Krabb-Bert och det kommer upp bilder på honom senare.
Jag undrar om jag får ta hem honom....
Jag får ofta frågor om hur det är som ensam ung tjej att jobba med ett gäng killar. Visst blir man hårt åtgången av skämt och alla practical jokes riktas praktiskt taget åt mitt håll. Men det gäller att stå på sig och ge tillbaka precis lika mycket som det man får. Bara för att killarna tycker att jag är fånig som sitter här ensam på kontoret med en krabba som jag har "räddat" så tycker jag inte att det är något att be om ursäkt för. Man får helt enkelt välja sina strider. Jag kan ha åsikter ibland om hur maten presenteras eller om vilket vin som serveras, och till 99% blir det inte som jag vill. Men gällande glassen i kaffestugan, kakorna, kaffet, pralinerna, servetterna, dukarna, belysning, blogg, hemsida, service... det är där jag kommer in. Vidare är ju inte all den här interaktionen negativ. Att åsikterna går isär gäller ju inte bara mig vs resten av personalen, det gäller ju mellan killarna också. Ibland tycker jag och Igi en sak och kökspersonalen en annan. Just sådana konflikter är ju vad som driver oss framåt som restaurang.
Sen bråkar vi inte jämt heller. Jag gör kaffe åt grabbarna, och de lagar wakame åt mig. Men det är klart man får ha skinn på näsan och verkligen inte ta saker personligt. Stress och svärord är vardag här, oavsett om du har michelinstjärnor eller serverar pommes frites. Men vi har en vänlig grund som vi står på här, vilket inte är generellt för andra restauranger jag jobbat på. Och det är ju klart, jag är ingen blyg undfallande viol som finner sig i att bli hunsad, så killarna har lärt sig var gränsen går. Det är kanske det som är det viktigaste - att veta vart gränserna ligger.
Nä, nu ska jag se om jag inte kan smyga med lite Vespres som den goda Ida har skickat till oss bland kvällens rödvin. Annars har vi serverat lite Fleurie som Nick turfyndat och som Igi var kvick att lägga vantarna på. Men jag gillar Vespres alltså...
tisdag 12 maj 2009
WYSI(N)WYG, part1
Jag dök upp på jobbet idag i en tröja från asos. com. Den är välskuren, både bak och fram. Det är bara en liten sak med den... nämligen:
"Du har ingen BH på dig!", körade hela köket.
"Nä", sa jag.
Och så var det slut på den konversationen.
Den här helgen har varit ännu mer upptagen än vanligt, hela restaurangen har varit fullsatt av spanjorer och italienare som varit och besökt den internationella konferensen om papillomvirus. "Kul", tänkte jag, "litegrann mitt område", då jag läser farmakologi och patobiologi vid Lunds universitet på BMC. Jag tänkte i min enfald att jag säkert skulle få tid att prata lite med någon av dem om virus och dess medföljande sjukdomar. Ack så fel jag hade.
Här kan vi tala om glorifierade brickställ. Den första människan som klev in genom dörren ignorerade totalt mitt "Good evening, Madam", slängde sin jacka på mig och sprang in i restaurangen. En nanosekund senare var hon tillbaka, alldeles upprörd. "Pan! Cava! Quiero pan! Más pan! Más mantequilla! Más agua!" (Bröd! Cava! Jag vill ha bröd! Mer bröd! Mer smör! Mer vatten!) Och så fortlöpte kvällen. Jag tror vi serverade fem eller sex gånger så mycket bröd och smör som vi brukar. En man åt upp hela tre korgar bröd helt själv. Ett bord lyckades med konststycket att äta upp allt smör och bröd innan de ens hade satt sig ned. Dessutom var det bara ett fåtal som gjorde mig tjänsten att prata engelska. Det är trots allt fem år sen jag läste Spanska steg III på gymnasiet... Igi trivdes däremot som fisken i vattnet. När vi serverar så pass stora grupper (runt 50 pers) blir det en helt annan serveringsform. För mig blir det svårt att få personlig kontakt, speciellt eftersom det är kutym att be den yngre servitrisen om mer bröd, smör, vatten, cava, vin osv, medans Igi (som ju pratar flytande spanska) får vara kvällens kombination av orakel och underhållning. Sådana kvällar är alltid ett under av organiserat kaos, och blir alltid mer så eftersom det alltid är en gäst som får för sig att det är helt okej att springa in och ut ur köket, för det är ju alltid kul att vara i vägen och störa serveringen. Det största kaoset utbryter alltid när alla ska gå, det vill säga när alla ska hämta rätt jacka och ta sig ut genom rätt dörr och in i rätt buss. Det är alltid någon som går ut genom dörren som vetter mot parken och sen går vilse någonstans på terrassen. En jäktad guide igår sprang hela tiden fram och tillbaka mellan dörrarna medans hon ropade till mig "du måste hålla koll på dem, de är som höns" och då talar vi om välutbildade forskare och läkare... Dessutom är det alltid någon som tappar bort något. Viktoria gästade oss igår som hjälpservitris och fick nöjet att ta hand om en sur karl som hade tappat bort sin scarf. "Du ska ge mig den idag!" sa han surt till henne på spanska, men Viktoria kan inte spanska så det gick henne förbi. Sen hittade han sin scarf i jackärmen. Så kan det vara med det.
Ett av de mer spännande sakerna som hänt i veckan är att franska TV5 har varit här och filmat och intervjuat Igi och Jonas Lindvall. Det var roligt när de försökte filma på terrassen som är som vackrast nu när körsbärsträdet brevid blommar, och alla de 150 personer som går förbi i timmen försökte hamna på bild.
Nu hör jag Igi ta sönder glas. Han gör det ibland för att jag ska rycka in och ta över poleringen av de 300 glas vi har. För det är ju tråkigt, både att göra och när glas går sönder. Så då är det lika bra att jag gör det.
"Du har ingen BH på dig!", körade hela köket.
"Nä", sa jag.
Och så var det slut på den konversationen.
Den här helgen har varit ännu mer upptagen än vanligt, hela restaurangen har varit fullsatt av spanjorer och italienare som varit och besökt den internationella konferensen om papillomvirus. "Kul", tänkte jag, "litegrann mitt område", då jag läser farmakologi och patobiologi vid Lunds universitet på BMC. Jag tänkte i min enfald att jag säkert skulle få tid att prata lite med någon av dem om virus och dess medföljande sjukdomar. Ack så fel jag hade.
Här kan vi tala om glorifierade brickställ. Den första människan som klev in genom dörren ignorerade totalt mitt "Good evening, Madam", slängde sin jacka på mig och sprang in i restaurangen. En nanosekund senare var hon tillbaka, alldeles upprörd. "Pan! Cava! Quiero pan! Más pan! Más mantequilla! Más agua!" (Bröd! Cava! Jag vill ha bröd! Mer bröd! Mer smör! Mer vatten!) Och så fortlöpte kvällen. Jag tror vi serverade fem eller sex gånger så mycket bröd och smör som vi brukar. En man åt upp hela tre korgar bröd helt själv. Ett bord lyckades med konststycket att äta upp allt smör och bröd innan de ens hade satt sig ned. Dessutom var det bara ett fåtal som gjorde mig tjänsten att prata engelska. Det är trots allt fem år sen jag läste Spanska steg III på gymnasiet... Igi trivdes däremot som fisken i vattnet. När vi serverar så pass stora grupper (runt 50 pers) blir det en helt annan serveringsform. För mig blir det svårt att få personlig kontakt, speciellt eftersom det är kutym att be den yngre servitrisen om mer bröd, smör, vatten, cava, vin osv, medans Igi (som ju pratar flytande spanska) får vara kvällens kombination av orakel och underhållning. Sådana kvällar är alltid ett under av organiserat kaos, och blir alltid mer så eftersom det alltid är en gäst som får för sig att det är helt okej att springa in och ut ur köket, för det är ju alltid kul att vara i vägen och störa serveringen. Det största kaoset utbryter alltid när alla ska gå, det vill säga när alla ska hämta rätt jacka och ta sig ut genom rätt dörr och in i rätt buss. Det är alltid någon som går ut genom dörren som vetter mot parken och sen går vilse någonstans på terrassen. En jäktad guide igår sprang hela tiden fram och tillbaka mellan dörrarna medans hon ropade till mig "du måste hålla koll på dem, de är som höns" och då talar vi om välutbildade forskare och läkare... Dessutom är det alltid någon som tappar bort något. Viktoria gästade oss igår som hjälpservitris och fick nöjet att ta hand om en sur karl som hade tappat bort sin scarf. "Du ska ge mig den idag!" sa han surt till henne på spanska, men Viktoria kan inte spanska så det gick henne förbi. Sen hittade han sin scarf i jackärmen. Så kan det vara med det.
Ett av de mer spännande sakerna som hänt i veckan är att franska TV5 har varit här och filmat och intervjuat Igi och Jonas Lindvall. Det var roligt när de försökte filma på terrassen som är som vackrast nu när körsbärsträdet brevid blommar, och alla de 150 personer som går förbi i timmen försökte hamna på bild.
Nu hör jag Igi ta sönder glas. Han gör det ibland för att jag ska rycka in och ta över poleringen av de 300 glas vi har. För det är ju tråkigt, både att göra och när glas går sönder. Så då är det lika bra att jag gör det.
måndag 11 maj 2009
List or no list, that is the question...
Jag skrev nyligen om varför vi inte har pappersmenyer. De senaste dagarna har vi blivit formligen överröstsa av mail från folk som inte riktigt kan ta till sig konceptet. Idag ska jag förklara varför vi inte har en vinlista på hemsidan.
Till del handlar det om ren själviskhet.Vi importerar alla våra viner självaoch det ligger mycket arbete och stora omkostnader bakom detta. Det är en del av varför vi är så unika, våra viner är det bästa vi kan hitta. Vårt arbetssätt går inte bara åt ett håll, dvs att köket kommer på en rätt och sen väljer vi ett vin som passar, ibland hittar vi ett så intressant och ovanligt vin att vi helt enkelt behöver en tallrik mat att servera till. Varför skulle vi ge allt detta arbete gratis till andra restauranger? Det skulle leda till ökade kostnader för oss, och därmed ökade kostnader för gästen.
Ett annat skäl är att då matmenyn byts ut ofta byts också vinerna ut ofta. I princip skulle det innebära en uppdatering av hemsidan ett par gånger i veckan. Då lägger vi hellre mer kraft på att svara på mail, blogga, eller varför inte laga mat?
Med tanke på skälen ovan är jag också lite fundersam till vad folk tror att de ska göra med den informationen, om vi nu skulle lägga ut den på nätet. Då vinerna inte finns på systembolaget och till 99% inte finns på andra restauranger i Sverige är chansen att man ska förstå vad det innebär med ”Riesling X, 1999, Producent X, Mosel, Tyskland” mycket liten. Med tanke på Blooms koncept är det helt ryckt ur sitt sammanhang. Det är ju trots allt inte så att vare sig matmenyn eller vinmenyn är hemliga, om man har varit och ätit hos oss är det bara att maila över datumet då man gästade oss så skickar jag ett mail tillbaka med både mat och vinmeny.
Vintagevinerna är en annan femma. Vi har en rejäl vinkällare och är man intresserad av de dyrare vinerna är det oftast så att vi får ett samtal om en viss flaska, och sen ”bokar man flaskan”, och blir serverad någonting som komponerats för att passa just det vinet. Den listan är det bara att maila en förfrågan om, så skickar vi över en lista och priser.
Nu har vi en massa spännande på g idag, jag bloggar mer om det senare.
Till del handlar det om ren själviskhet.Vi importerar alla våra viner självaoch det ligger mycket arbete och stora omkostnader bakom detta. Det är en del av varför vi är så unika, våra viner är det bästa vi kan hitta. Vårt arbetssätt går inte bara åt ett håll, dvs att köket kommer på en rätt och sen väljer vi ett vin som passar, ibland hittar vi ett så intressant och ovanligt vin att vi helt enkelt behöver en tallrik mat att servera till. Varför skulle vi ge allt detta arbete gratis till andra restauranger? Det skulle leda till ökade kostnader för oss, och därmed ökade kostnader för gästen.
Ett annat skäl är att då matmenyn byts ut ofta byts också vinerna ut ofta. I princip skulle det innebära en uppdatering av hemsidan ett par gånger i veckan. Då lägger vi hellre mer kraft på att svara på mail, blogga, eller varför inte laga mat?
Med tanke på skälen ovan är jag också lite fundersam till vad folk tror att de ska göra med den informationen, om vi nu skulle lägga ut den på nätet. Då vinerna inte finns på systembolaget och till 99% inte finns på andra restauranger i Sverige är chansen att man ska förstå vad det innebär med ”Riesling X, 1999, Producent X, Mosel, Tyskland” mycket liten. Med tanke på Blooms koncept är det helt ryckt ur sitt sammanhang. Det är ju trots allt inte så att vare sig matmenyn eller vinmenyn är hemliga, om man har varit och ätit hos oss är det bara att maila över datumet då man gästade oss så skickar jag ett mail tillbaka med både mat och vinmeny.
Vintagevinerna är en annan femma. Vi har en rejäl vinkällare och är man intresserad av de dyrare vinerna är det oftast så att vi får ett samtal om en viss flaska, och sen ”bokar man flaskan”, och blir serverad någonting som komponerats för att passa just det vinet. Den listan är det bara att maila en förfrågan om, så skickar vi över en lista och priser.
Nu har vi en massa spännande på g idag, jag bloggar mer om det senare.
fredag 8 maj 2009
Less is more
Har ni funderat på hur viktig personlig kontakt är i en restaurang? Kanske inte så mycket på McDonalds eller bistron på hörnet, men för en restaurang som Bloom. Hur ofta kommer man egenligen hem och känner att man har pratat lite med personalen? Nu menar jag inte att personalen ska vara påträngande, men vi diskuterade just detta i köket här under eftermiddagen. Killarna i köket tycker att Igi och jag i princip är glorifierade brickställ (och de är glorifierade stavmixrar, eller?). Ofta väljer man en restaurang där "the head chef" har ett välkänt namn. Hur ofta går man därifrån och vet vad sommeliern, eller souskocken heter? Poängen med att äta ute brukar ju vara att prata med sitt bordssällskap.
Kökschefen har lagat mat till hela restaurangen, men just din servitris har tagit hand om dig och ditt bord.
När jag går ut brukar jag fråga lite om maten och vinet med den som serverar. På samma sätt som man pratar med undersköterskorna på vårdcentralen i väntan på läkaren. Jag kanske inte lagar din mat och är inte den som syns i alla tidningar, men jag är den som fyller på ditt vinglas en extra gång och ringer efter en taxi i slutet på kvällen. Vad tycker ni? Vem är viktigast? Eller har vi alla ansvar i att ro båten framåt?
Kökschefen har lagat mat till hela restaurangen, men just din servitris har tagit hand om dig och ditt bord.
När jag går ut brukar jag fråga lite om maten och vinet med den som serverar. På samma sätt som man pratar med undersköterskorna på vårdcentralen i väntan på läkaren. Jag kanske inte lagar din mat och är inte den som syns i alla tidningar, men jag är den som fyller på ditt vinglas en extra gång och ringer efter en taxi i slutet på kvällen. Vad tycker ni? Vem är viktigast? Eller har vi alla ansvar i att ro båten framåt?
torsdag 7 maj 2009
What's in a name? That which we call a rose...
Jag är inte bra på namn. Jag är otroligt bra på att komma ihåg folks ansikten, men namn tappar jag lätt bort i röran som finns i mitt huvud. Samma sak gäller Igi tydligen. Vi stod i en halvtimme och försökte komma på vad en gäst som gästade oss i början på april hette. "Han satt vi bord två!", "jag vet, och han hade rödbrunt hår, en beige pullover..", "hans fru hade lila klänning".... Vi mindes en uppsjö av detaljer om hur de såg ut, vad de åt, vad vi pratade med dem om, var deras barn gick i skolan... men inte vad de hette. Känns det igen? Nåja, vi kom såsmåningom på vad han hette (läs: vi hittade hans visitkort i visitkortslådan och där stod det vad han hette, hör och häpna).
Min lillasyster skaffade en ny pojkvän, och mamma ringde upp och berättade vad han hette. Fem minuter senare ringde jag lillasyrran och frågade "Och vad är det jag hör om Oskar?". Det blev helt tyst i luren. Jag kom på mitt misstag och sa "nä, jag menar vad är det jag hör om Johan?". Min stackars lillasyster suckade förvirrat i andra änden och sa "vad i hela friden babblar du om? Vad är det med Johan och Oskar?". Jag förklarade att jag hade hört att hon hade skaffat ny pojkvän. "Men Linnéa", sa hon då, "han heter ju Josef!".
Men nu har vi en utmaning. Vi behöver ett namn. Vi har slitit oss i håret, frågat runt, googlat.... men vi hittar inget passande namn till vår terrass som ska öppna här i juni. Har ni några förslag?
Jag surfade runt på vad som fanns att hitta när man googlar "Chez Olga", som Bloom hette när de förra ägarna drev stället, och hittade då en jättefin dikt om vår restaurang! Inte Bloom då, utan själva platsen. Den finns i boken "Tiden i Malmö, på jorden" av Werup&Greenwald. Tänka sig.
Förresten kan man hitta mycket spännande saker på internet. Det kunde kanske staten ta lärdom av. Hittar ni inte ett telefonnummer: sök på eniro eller hitta.se. Eller för de otekniska finns till och med telefonkatalogen. Dock måste jag påpeka att vi står kvar som Olgas Restaurang & Festvåning i telefonkatalogen, men det är mest en protest mot gula sidornas korkade telefonförsäljare och hutlösa priser. Telefonnumret går ju hit iallafall. En liten tröst.
Min lillasyster skaffade en ny pojkvän, och mamma ringde upp och berättade vad han hette. Fem minuter senare ringde jag lillasyrran och frågade "Och vad är det jag hör om Oskar?". Det blev helt tyst i luren. Jag kom på mitt misstag och sa "nä, jag menar vad är det jag hör om Johan?". Min stackars lillasyster suckade förvirrat i andra änden och sa "vad i hela friden babblar du om? Vad är det med Johan och Oskar?". Jag förklarade att jag hade hört att hon hade skaffat ny pojkvän. "Men Linnéa", sa hon då, "han heter ju Josef!".
Men nu har vi en utmaning. Vi behöver ett namn. Vi har slitit oss i håret, frågat runt, googlat.... men vi hittar inget passande namn till vår terrass som ska öppna här i juni. Har ni några förslag?
Jag surfade runt på vad som fanns att hitta när man googlar "Chez Olga", som Bloom hette när de förra ägarna drev stället, och hittade då en jättefin dikt om vår restaurang! Inte Bloom då, utan själva platsen. Den finns i boken "Tiden i Malmö, på jorden" av Werup&Greenwald. Tänka sig.
Förresten kan man hitta mycket spännande saker på internet. Det kunde kanske staten ta lärdom av. Hittar ni inte ett telefonnummer: sök på eniro eller hitta.se. Eller för de otekniska finns till och med telefonkatalogen. Dock måste jag påpeka att vi står kvar som Olgas Restaurang & Festvåning i telefonkatalogen, men det är mest en protest mot gula sidornas korkade telefonförsäljare och hutlösa priser. Telefonnumret går ju hit iallafall. En liten tröst.
Menu or no menu, that's the question
Ibland har vi värre kulturkrockar än vad som skulle ske om Sverige Demokraterna flyttade in på Rosengård. Vissa finner det otroligt upprörande att man inte kan kliva in hos oss och få en papperslapp med diverse mat- och prisuppgifter på. För vi har ju faktiskt en meny, vi skriver bara inte ut den på papper. Nu ska jag tala om varför:
I mitt tidigare liv som pinnsmal modell åt jag i princip bara sallad, om ens det. Min kunskap om mat var därför begränsad till allt med kalorivärde under 50 kcal/100g (typ luft och vatten, inte bröd). Emellanåt uppdagades tillfällen att äta på restaurang, även finare sådana. Vad åt jag då? Sallad. Varför ändra på trogna vanor, liksom? Om det hade funnits på menyn, hade jag beställt grisfötter med tryffel? Nej. Hade jag beställt brässerad bläckfisk med bläcksås? Nehej. Pasta Carbonara (jag ska förklara vad det betyder på Bloom-språk strax)? Nä. Nu i efterhand när jag har smakat på allt det här, är det gott? Ja! Skulle jag beställa det om jag visste vad det var? Ja! Hade jag någonsin fått reda på vad det var om jag hade fått välja? Nej. Det är inte så mycket att vi vill föreläsa, eller att vi är kontrollfreak. Vi ber er bara att lita på att vi kan det vi gör och att det vi serverar är gott. Vidare är det ju så att när man kommer till oss första gången bestämmer vi litegrann, vi ger er mat och vin ni troligtvis inte hade valt annars. Men så fort vi lärt känna en kund och fått reda på vad ni gillar och ogillar, ja då serverar vi mer av det goda. Vissa av våra stamkunder känner oss så väl att de ringer in och säger "Jag känner för den där rieslingen ikväll" och så komponerar vi en meny utefter det. Är det så att man inte gillar det som serveras, ja, då byter vi ut det mot något annat, inom rimliga gränser såklart, och vi serverar ju inget som man är allergisk mot. Så egentligen är det inget skrämmande. Jag tycker att det lägger grund för en enkel och trivsam upplevelse, man kommer in och blir serverad. Svårare än så ska det väl inte behöva vara?
Dessutom är det ett sätt för oss på restaurangen att garantera kvalitet. Vi köper det som är bäst för dagen. Är tonfisken skräp köper vi ingen tonfisk. Men om det finns 2 kg pinfärska knivmusslor, då köper vi det. Räcker det en hel vecka? Nej, men vi behöver inte servera alla samma sak. Det kanske finns fina hjärtmusslor också, då köper vi det. Köper vi blek pata negra? Nej.
Min personliga favorit just nu är vår Pasta Carbonara. Jag har mycket dålig erfarenhet av pasta carbonara, min bild är en vispgräddig sås med ett illa separerat ägg och kleggig pasta med flottigt bacon. Urk. Detta är givetvis inte vad som serveras på Bloom. På Bloom serverar vi två bitar karamelliserad spansk gris-sida, med en ägguleravioli och parmesancrisp, ett gräddigt skinkskum med skinksalt, en royale på rökt pancettabacon och svart pepparglass. Till det serveras en Chateauneuf du pape från 2004.
Tête du fromage är ett annat exempel på något som låter otroligt äckligt men är så gott. Fundera på det nästa gång du ska beställa mat, beställer du ett säkert kort eller är du äventyrlig?
I mitt tidigare liv som pinnsmal modell åt jag i princip bara sallad, om ens det. Min kunskap om mat var därför begränsad till allt med kalorivärde under 50 kcal/100g (typ luft och vatten, inte bröd). Emellanåt uppdagades tillfällen att äta på restaurang, även finare sådana. Vad åt jag då? Sallad. Varför ändra på trogna vanor, liksom? Om det hade funnits på menyn, hade jag beställt grisfötter med tryffel? Nej. Hade jag beställt brässerad bläckfisk med bläcksås? Nehej. Pasta Carbonara (jag ska förklara vad det betyder på Bloom-språk strax)? Nä. Nu i efterhand när jag har smakat på allt det här, är det gott? Ja! Skulle jag beställa det om jag visste vad det var? Ja! Hade jag någonsin fått reda på vad det var om jag hade fått välja? Nej. Det är inte så mycket att vi vill föreläsa, eller att vi är kontrollfreak. Vi ber er bara att lita på att vi kan det vi gör och att det vi serverar är gott. Vidare är det ju så att när man kommer till oss första gången bestämmer vi litegrann, vi ger er mat och vin ni troligtvis inte hade valt annars. Men så fort vi lärt känna en kund och fått reda på vad ni gillar och ogillar, ja då serverar vi mer av det goda. Vissa av våra stamkunder känner oss så väl att de ringer in och säger "Jag känner för den där rieslingen ikväll" och så komponerar vi en meny utefter det. Är det så att man inte gillar det som serveras, ja, då byter vi ut det mot något annat, inom rimliga gränser såklart, och vi serverar ju inget som man är allergisk mot. Så egentligen är det inget skrämmande. Jag tycker att det lägger grund för en enkel och trivsam upplevelse, man kommer in och blir serverad. Svårare än så ska det väl inte behöva vara?
Dessutom är det ett sätt för oss på restaurangen att garantera kvalitet. Vi köper det som är bäst för dagen. Är tonfisken skräp köper vi ingen tonfisk. Men om det finns 2 kg pinfärska knivmusslor, då köper vi det. Räcker det en hel vecka? Nej, men vi behöver inte servera alla samma sak. Det kanske finns fina hjärtmusslor också, då köper vi det. Köper vi blek pata negra? Nej.
Min personliga favorit just nu är vår Pasta Carbonara. Jag har mycket dålig erfarenhet av pasta carbonara, min bild är en vispgräddig sås med ett illa separerat ägg och kleggig pasta med flottigt bacon. Urk. Detta är givetvis inte vad som serveras på Bloom. På Bloom serverar vi två bitar karamelliserad spansk gris-sida, med en ägguleravioli och parmesancrisp, ett gräddigt skinkskum med skinksalt, en royale på rökt pancettabacon och svart pepparglass. Till det serveras en Chateauneuf du pape från 2004.
Tête du fromage är ett annat exempel på något som låter otroligt äckligt men är så gott. Fundera på det nästa gång du ska beställa mat, beställer du ett säkert kort eller är du äventyrlig?
onsdag 6 maj 2009
Grönt hår no more
Jag blev lite rädd idag när jag upptäckte att jag stod i köket med en kökssax och helt seriöst funderade på att i ett enda klipp göra håret ett par decimeter kortare.
Sen tonåren någongång har mitt hår varit alla färger under solen (ja, ALLA färger) och därmed i snart tio år tagit stryk av hårfärg ungefär var tredje vecka, fram till förra julen någongång. Då blektes det då svarta hårsvallet ned till en färg som kan beskrivas som den oranga färg som vanligvis blinkar som varningsljus. Därefter var håret så skadat att inget bet på det, inte ens en omfärgning till svart. Jag fick helt enkelt bita ihop och se ut som ett vandrande trafikljus ett tag, tills jag kunde färga det till vad som närmast är min naturliga färg: gyllenblond med röda inslag. Nåja, jag var för lite drygt en månad sen på balen Storaste Kroppkakan på AF Borgen, as hosted by min nation (Kalmar Nation). För att då få baluppsättning bokade jag och min goda vän Siri (som ibland gästar Bloom som servitris) tid på SKULT på Lilla Fiskaregatan i Lund. Samantha lyckades utomordentligt bra med mitt hår, så det var alltså till henne jag vände mig till idag när jag till min fasa upptäckte att ca 15-20 cm av håret, där det var som mest färgskadat, hade slutat skifta i blont och rött och tagit en lite roligare grön nyans.
Fram med sax, toning och hårsprej. Sisådär 2 h senare var jag bara lite fattigare pengamässigt, men desto fattigare hårlängdsmässigt. Nu är jag en rödlätt brunett med blonda skiftningar med ett ljuvligt etappklippt hår som jag kan locka när jag vill vara lite fin till vardags. Dessutom ligger det mig varmt om hjärtat att Samantha är från Skottland och att vi kan prata English för det är ju mycket roligare. Dessutom visade det sig att Samantha och hennes fästman bor jättenära Bloom, så nu hoppas vi få tillökning i stamgästfamiljen!
Fast ni vet hur konstigt det känns när tofsen helt plötsligt är mycket kortare? Men I like it. Så nu vet ni att det ÄR jag som står i dörren med svart kostym, minus grönt hår. Heja.
Hur håret har sett ut tidigare.
Sen tonåren någongång har mitt hår varit alla färger under solen (ja, ALLA färger) och därmed i snart tio år tagit stryk av hårfärg ungefär var tredje vecka, fram till förra julen någongång. Då blektes det då svarta hårsvallet ned till en färg som kan beskrivas som den oranga färg som vanligvis blinkar som varningsljus. Därefter var håret så skadat att inget bet på det, inte ens en omfärgning till svart. Jag fick helt enkelt bita ihop och se ut som ett vandrande trafikljus ett tag, tills jag kunde färga det till vad som närmast är min naturliga färg: gyllenblond med röda inslag. Nåja, jag var för lite drygt en månad sen på balen Storaste Kroppkakan på AF Borgen, as hosted by min nation (Kalmar Nation). För att då få baluppsättning bokade jag och min goda vän Siri (som ibland gästar Bloom som servitris) tid på SKULT på Lilla Fiskaregatan i Lund. Samantha lyckades utomordentligt bra med mitt hår, så det var alltså till henne jag vände mig till idag när jag till min fasa upptäckte att ca 15-20 cm av håret, där det var som mest färgskadat, hade slutat skifta i blont och rött och tagit en lite roligare grön nyans.
Fram med sax, toning och hårsprej. Sisådär 2 h senare var jag bara lite fattigare pengamässigt, men desto fattigare hårlängdsmässigt. Nu är jag en rödlätt brunett med blonda skiftningar med ett ljuvligt etappklippt hår som jag kan locka när jag vill vara lite fin till vardags. Dessutom ligger det mig varmt om hjärtat att Samantha är från Skottland och att vi kan prata English för det är ju mycket roligare. Dessutom visade det sig att Samantha och hennes fästman bor jättenära Bloom, så nu hoppas vi få tillökning i stamgästfamiljen!
Fast ni vet hur konstigt det känns när tofsen helt plötsligt är mycket kortare? Men I like it. Så nu vet ni att det ÄR jag som står i dörren med svart kostym, minus grönt hår. Heja.
Hur håret har sett ut tidigare.
tisdag 5 maj 2009
Zebrerad
Helt seriöst, ibland funderar jag på om vi inte borde göra om vår telefonlinje till Bloom till en sån där betal-linje där det kostar 19,80 per minut att ringa till. Man får samtal alla tider på dygnet (och inte bara utomlands ifrån, utan även helt vanliga svenska Svenssons från Malmö får för sig att ringa och boka bord kl 03 en tisdagsmorgon...) som gäller nästan allt under solen. Vilket hotell i Malmö är bäst att bo på? Vilken skoaffär säljer randsydda herrskor? Är vaktlar giftiga att äta under Maj? Vart kan man hyra balklänning till dotterns student? Kan muslimer äta fårost? När spelar MFF på stadion nästa gång? Finns det ett nattöppet gym i närheten av ett visst hotell? Jag kanske skulle ändra min jobbeskrivning till orakel. Jag fick precis ett samtal angående vårt barskåp. Inte spriten vi förvarar i den, utan själva skåpet. Det var en glad kvinna som undrade lite hur zebranoträ ser ut IRL, för hon hade läst i en tidning att Jonas Lindvall hade designat ett barskåp av zebranoträ åt oss och nu ville hon kanske ha köksluckor i samma stil. Jag svarade att jo, Jonas är himla begåvad och zebranoträ är jättesnyggt. Men hon ville prompt veta mer, den här kvinnan, och ville ha en utförlig beskrivning av hur träet ter sig i dagsljus. "Jo, det är ju zebrerat i mörkt och ljust" sa jag. "Va?" sa hon. "Jo, zebrerat, alltså randigt i mörkt och ljust". Hon begrep ingenting. "Zebrerat, som tigrerat fast... på en zebra" försökte jag förklara. Tillslut enades vi om att hon kunde få titta in i veckan och se med egna ögon hur något som är zebrerat ser ut.
Hela den här farsen påminde mig om när jag på gymnasiet var något av en alternativ-emounge och hade en zebratröja i sann Mötley Crüe-anda. En kille som heter Pontus brukade när jag hade den på mig kalla mig för "The disco panther". Det blev många turer kring det här med randighet och pantrar och zebror, så tillslut belv jag så förvirrad att jag utbrast "Men zebror är ju för fan inte randiga!", men det är ju just det de är. De är ju zebrerade. Det vet ju var och en.
Wakame-junkie
Dagens lunch innehöll wakame-sjögräs. Red alert. Jag är sjukligt besatt av den wakamesallad som Ian gör, och Gud var nådig idag och Ian gjorde lite extra till mig. Tur är att vi inte gör den särskilt ofta, annars hade jag varit tvungen att sno min bästa vän Linnea's (ja, vi heter samma sak...) fiskstjärt och döpa om mig till Ariel.
Jag hade på mig mina nya kostymbyxor idag. Det blev ett jävla liv på killarna. "Din röv ser bättre ut i de dära byxorna ju!" När jag blev sur fattade de ingenting. "Vaddå, det var ju en komplimang!" Jag gillade mina gamla kostymbyxor bättre.
Sen har jag tittat läppbalsamet som klarar allt. Clarins Baume Lèvres Réparateur med rosenvax. Det sitter i timmar och håller för det mesta. Nu har jag i och för sig inte blivit utsatt för pajkastning (än)... men jag håller mig väl förberedd.
Jag hade på mig mina nya kostymbyxor idag. Det blev ett jävla liv på killarna. "Din röv ser bättre ut i de dära byxorna ju!" När jag blev sur fattade de ingenting. "Vaddå, det var ju en komplimang!" Jag gillade mina gamla kostymbyxor bättre.
Sen har jag tittat läppbalsamet som klarar allt. Clarins Baume Lèvres Réparateur med rosenvax. Det sitter i timmar och håller för det mesta. Nu har jag i och för sig inte blivit utsatt för pajkastning (än)... men jag håller mig väl förberedd.
söndag 3 maj 2009
Linnéas nya byxor, and other stories
Jag ska tala sanning, skatteverket. Jag svär på heder, samvete, bibel och lagbok (eller förresten, kan man svära på bibeln? Är inte det förbjudet att svära?) att nu ska ni få höra hur det verkligen ligger till.
Jag har som student tillika heltidsarbetande yster ungdom skickat in min jämkning för iår, och ser till min fasa att skatten gått upp iår igen, trots att jag inte beräknas tjäna särskilt mycket mer än förra året.(Det är väl inte så här ni betalar för restaurangbranschens personalliggare? För jag kan nog allt häfta ihop en sån pärm själv, inte behöver vi en snajdig grön bok för att hålla reda på huruvida jag är på jobbet eller inte)Lite mer blir det allt, om än bara för att jag tänker jobba de första månaderna iår och inte ta studiemedel (borde man egentligen inte få en skattereduktion då för att man är så redig och inte kostar staten en massa pengar? *hinthint*). Men ändå. Det är det här med upptaxering av personal som kan tänkas få dricks. Jag ska tala om en sak för dig, skatteverket. Svenskarna är ett otroligt drickssnålt folk. Jag vet inte om det är för att de tror att "service charge" är inkluderat i priset (det är det inte) eller om det är för att (nu kommer piken, babs-paylink!) med de nya kortmaskinerna som läser chip inte kan göra tillägg på kortköp. Om jag har riktig tur tjänar jag ett par hundra (läs: 200) i veckan. Det blir på en mycket tursam månad 800 kr. En vanlig månad, säg förra månaden, så fick jag in 423 kr. Yey me! Min upptaxering är 6%. Så kära skatteverket, du tar inte bara all dricks jag tjänar, du tar ut en straffavgift på min lön för att folk ibland lämnar en tia på bordet för god service! Jag kanske borde sluta med att försöka hitta smink som kan stå emot ett pajprov riktad åt mitt håll, och istället ta saken i egna händer och pajprova gästerna. Fast då kanske Igi tar ett blad ur skatteverkets bok och reducerar min lön?
Generellt i världen gäller "hur man än vänder sig har man rumpan bak", men i Sverige gäller "hur man än vänder sig så har man statens bak tungt sittandes på ryggen"!
Jag har som student tillika heltidsarbetande yster ungdom skickat in min jämkning för iår, och ser till min fasa att skatten gått upp iår igen, trots att jag inte beräknas tjäna särskilt mycket mer än förra året.(Det är väl inte så här ni betalar för restaurangbranschens personalliggare? För jag kan nog allt häfta ihop en sån pärm själv, inte behöver vi en snajdig grön bok för att hålla reda på huruvida jag är på jobbet eller inte)Lite mer blir det allt, om än bara för att jag tänker jobba de första månaderna iår och inte ta studiemedel (borde man egentligen inte få en skattereduktion då för att man är så redig och inte kostar staten en massa pengar? *hinthint*). Men ändå. Det är det här med upptaxering av personal som kan tänkas få dricks. Jag ska tala om en sak för dig, skatteverket. Svenskarna är ett otroligt drickssnålt folk. Jag vet inte om det är för att de tror att "service charge" är inkluderat i priset (det är det inte) eller om det är för att (nu kommer piken, babs-paylink!) med de nya kortmaskinerna som läser chip inte kan göra tillägg på kortköp. Om jag har riktig tur tjänar jag ett par hundra (läs: 200) i veckan. Det blir på en mycket tursam månad 800 kr. En vanlig månad, säg förra månaden, så fick jag in 423 kr. Yey me! Min upptaxering är 6%. Så kära skatteverket, du tar inte bara all dricks jag tjänar, du tar ut en straffavgift på min lön för att folk ibland lämnar en tia på bordet för god service! Jag kanske borde sluta med att försöka hitta smink som kan stå emot ett pajprov riktad åt mitt håll, och istället ta saken i egna händer och pajprova gästerna. Fast då kanske Igi tar ett blad ur skatteverkets bok och reducerar min lön?
Generellt i världen gäller "hur man än vänder sig har man rumpan bak", men i Sverige gäller "hur man än vänder sig så har man statens bak tungt sittandes på ryggen"!
What are your comments, miss California?
“The gay wedding of gay weddings”! Igår hade vi hela två bröllop. Den 1a maj trädde lagen om homosexuellas giftermål i kraft, och igår hade vi följaktligen vårt första homosexuella bröllop. Vi hade egentligen ingen aning, men så läste jag mailen från ena bruden en gång till, där hon flera gånger skrev om ”sin blivande fru”, som jag anade ugglor i mossen. När jag berättade för Igi om mina ugglor utbröt en storm bland killarna. Gay-skämt galore. Sånger av YMCA-typ. Det hela nådde sin kulmen när en hittils onämnd kock blev sur över att vi gjorde en ändring i tidsplanen, och sa Igi: ”Du är en jävla homo sapiens, va?”, och det var ju bara att hålla med om. Därefter anlände de 35 gästerna och ett jättefint brudpar! En stämningsfull och fin lunch blev det för dem också, och jag är glad att kärleken är fri, nu också i lagens mening.
Sen är kockarna inte vidare bra på latin. Att fungi är fungus i plural kan ju vara knepigt att lista ut.
Vårt andra bröllop hade sin middag på kvällen. Detta var en vigsel mellan en man och en kvinna, vi fick alltså en trevlig variation. Fast mindre sånger av YMCA-typ i köket, vilket ju är tråkigt. Brudmarschen är ju på något vis inte riktigt lika trallvänlig.
Nu är en aptrött Linnéa på väg till jobbet. Det blev sent igår, och tidigt idag. Ingen bra kombination men tyvärr ganska vanlig inom restaurangbranschen.
Sen är kockarna inte vidare bra på latin. Att fungi är fungus i plural kan ju vara knepigt att lista ut.
Vårt andra bröllop hade sin middag på kvällen. Detta var en vigsel mellan en man och en kvinna, vi fick alltså en trevlig variation. Fast mindre sånger av YMCA-typ i köket, vilket ju är tråkigt. Brudmarschen är ju på något vis inte riktigt lika trallvänlig.
Nu är en aptrött Linnéa på väg till jobbet. Det blev sent igår, och tidigt idag. Ingen bra kombination men tyvärr ganska vanlig inom restaurangbranschen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
