WYSI(N)WYG, part 2

Krabba vs hummer
Rainio retar krabborna
Krabb-Bert på kontoret (han fick sitta på en tallrik)

Servetter kan ju inte vara så himla svårt att vika egentligen. Jag uppfann i veckan ett nytt sätt att vika servetterna på, så att det blir en virvel längs med servetten när den ligger på bordet. Great, tyckte jag. Killarna tycker att jag gör en jättestor grej av en mycket liten och trivial sak. "Jaja, Linnéa, grattis till att du har revolutionerat servettvikningen i Sverige. Kan du lägga ut gafflar till Amuse nu eller?". Men det är ju i detaljerna som kvalitet skiner igenom. Eller? It's the little things.
Eller så är jag en sån där neurotisk pedant som lägger tid och energi på småsaker som ingen lägger märke till ändå. So what? Jag tycker servetterna är finare nu iallafall. Och nu vet ni att jag har lagt ytterligare en kvart på att skriva det här stycket om servetter, that's how much I care.

Nu har killarna gått och köpt små levande krabbor som ska tillagas ikväll. Igi tyckte det var jättekul att jaga runt efter mig i restauragen med en stackars liten krabba som viftade på sina små klor och försöka stoppa ned den i min tröja. När jag påpekade att den såg ledsen ut på ögonen sa Alberto "då vill du inte titta på när vi lagar till dem va?". Så nu sitter jag här och bloggar på kontoret med en liten krabbkompis brevid mig. Jag har döpt den till Krabb-Bert och det kommer upp bilder på honom senare.
Jag undrar om jag får ta hem honom....

Jag får ofta frågor om hur det är som ensam ung tjej att jobba med ett gäng killar. Visst blir man hårt åtgången av skämt och alla practical jokes riktas praktiskt taget åt mitt håll. Men det gäller att stå på sig och ge tillbaka precis lika mycket som det man får. Bara för att killarna tycker att jag är fånig som sitter här ensam på kontoret med en krabba som jag har "räddat" så tycker jag inte att det är något att be om ursäkt för. Man får helt enkelt välja sina strider. Jag kan ha åsikter ibland om hur maten presenteras eller om vilket vin som serveras, och till 99% blir det inte som jag vill. Men gällande glassen i kaffestugan, kakorna, kaffet, pralinerna, servetterna, dukarna, belysning, blogg, hemsida, service... det är där jag kommer in. Vidare är ju inte all den här interaktionen negativ. Att åsikterna går isär gäller ju inte bara mig vs resten av personalen, det gäller ju mellan killarna också. Ibland tycker jag och Igi en sak och kökspersonalen en annan. Just sådana konflikter är ju vad som driver oss framåt som restaurang.
Sen bråkar vi inte jämt heller. Jag gör kaffe åt grabbarna, och de lagar wakame åt mig. Men det är klart man får ha skinn på näsan och verkligen inte ta saker personligt. Stress och svärord är vardag här, oavsett om du har michelinstjärnor eller serverar pommes frites. Men vi har en vänlig grund som vi står på här, vilket inte är generellt för andra restauranger jag jobbat på. Och det är ju klart, jag är ingen blyg undfallande viol som finner sig i att bli hunsad, så killarna har lärt sig var gränsen går. Det är kanske det som är det viktigaste - att veta vart gränserna ligger.

Nä, nu ska jag se om jag inte kan smyga med lite Vespres som den goda Ida har skickat till oss bland kvällens rödvin. Annars har vi serverat lite Fleurie som Nick turfyndat och som Igi var kvick att lägga vantarna på. Men jag gillar Vespres alltså...