Har ni funderat på hur viktig personlig kontakt är i en restaurang? Kanske inte så mycket på McDonalds eller bistron på hörnet, men för en restaurang som Bloom. Hur ofta kommer man egenligen hem och känner att man har pratat lite med personalen? Nu menar jag inte att personalen ska vara påträngande, men vi diskuterade just detta i köket här under eftermiddagen. Killarna i köket tycker att Igi och jag i princip är glorifierade brickställ (och de är glorifierade stavmixrar, eller?). Ofta väljer man en restaurang där "the head chef" har ett välkänt namn. Hur ofta går man därifrån och vet vad sommeliern, eller souskocken heter? Poängen med att äta ute brukar ju vara att prata med sitt bordssällskap.
Kökschefen har lagat mat till hela restaurangen, men just din servitris har tagit hand om dig och ditt bord.
När jag går ut brukar jag fråga lite om maten och vinet med den som serverar. På samma sätt som man pratar med undersköterskorna på vårdcentralen i väntan på läkaren. Jag kanske inte lagar din mat och är inte den som syns i alla tidningar, men jag är den som fyller på ditt vinglas en extra gång och ringer efter en taxi i slutet på kvällen. Vad tycker ni? Vem är viktigast? Eller har vi alla ansvar i att ro båten framåt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar