Some folks rail against other folks because other folks have what some folks would be glad of.
Det finns ett uttryck på engelska, "put your money where your mouth is". Det säger vi regelbundet till köket då de ofta häver ur sig de mest skandalösa påståenden som de sen inte kan stå för. (Är det någon som minns "we want a match"?)Jag och Igi vill servera er en modifikation av detta: put your face where your keyboard is, och kom och prata med oss. Vi har fått tusen och åter tusen mail sedan den [lägg till valfritt osmickrande epitet] artikeln i City publicerades, och eftersom vi är vad vi är (en restaurang) och inte ett PR-företag så föreslår vi helt enkelt att om ni har en kommentar, bra, dålig eller annat, så kom och framför den in person. Vi kan inte lova att vi håller med precis alla, men vi kan lova en kopp kaffe och ett par minuter av vår dyrbara tid.
Om nu mot förmodan det skulle dyka upp någon som vill prata med oss (jag lovar, vi är jättesnälla. Igi är lite högljudd ibland, men jag är ju kvinna för guds skull) så säg inte "put your money where your mouth is" framför köket. För Rainio är en skicklig jävel och kommer att spela av er alla era pengar. DET kan jag lova.
måndag 29 juni 2009
House of Cards
Tänk er följande scenario, som är helt fiktionellt:
Vi har organiserat om på restaurangen. För att saker ska gå så effektivt till som möjligt samt vara så kostnadseffektivt som möjligt ska nu serveringspersonalen lägga upp maten på tallrikarna. Kockarna lägger upp färdiga ingredienser på en stor rostfri bänk i köket, och sen är det upp till serveringen att hämta tallrik och lägga upp. Sparrisar ligger på rad, skinkbitar och små rundlar bläckfisk. Kommunikationen mellan kök och servering ska hållas till ett minimum för att spara tid och pengar. Tänk er sedan att vi har fem personer i serveringspersonalen, och att det är fem rätter per gäst. Vidare ska 50 gäster serveras.
Nu till historien, som är helt påhittad. Allt detta är fiktion, eventuella liknelser till verkliga personer är ren tillfällighet (officer).
En stor grupp från ett företag kommer och gästar Bloom. Alla får mat och dricker vin, och är mycket nöjda när de går därifrån. Ett par dagar kommer sen ett samtal till restaurangen: "vi var hemskt nöjda med kvällen, men vi undrar lite. En del personer fick skinka till sin terrin, andra fick sparris. Vissa av tallrikarna såg helt annorlunda ut än andras, skulle det vara så?". Vi bestämmer oss för att undersöka saken. Det visar sig att när det är mycket lite kommunikation mellan köket och serveringspersonalen så lägger serveringspersonalen upp mat som de tycker om på tallriken. Typ Berta gillar skinka, och det passar väl med terrin? Klara gillar sparris för hon är vegeterian, och det passar väl med terrin? Det är ju roligare att servera sådant man verkligen tycker om, och köket har ju egentligen inte sagt vad som ska vara på tallriken mer än att det ska vara en terrintallrik. På med stora klickar sås och skum så att det ser så smaskigt och inbjudande ut som möjligt. Det går ju många människor förbi utanför fönstrarna, och om de ser tallrikarna och tycker att det ser gott ut, så kommer de att komma in och boka. Det innebär i sin tur mer pengar till restaurangen och mer dricks till serveringspersonalen. Och ut serveras tallriken så som var och en av serveringspersonalen tycker att den ska vara. Och gästerna vet ju ingenting, så de äter glatt upp tallriken utan att veta att den inte skulle se ut eller smaka just så.
Dagens citat till dagens satir: The men with muck-rakes are often indispensable to the well-being of society, but only if they know when to stop raking the muck.
Vi har organiserat om på restaurangen. För att saker ska gå så effektivt till som möjligt samt vara så kostnadseffektivt som möjligt ska nu serveringspersonalen lägga upp maten på tallrikarna. Kockarna lägger upp färdiga ingredienser på en stor rostfri bänk i köket, och sen är det upp till serveringen att hämta tallrik och lägga upp. Sparrisar ligger på rad, skinkbitar och små rundlar bläckfisk. Kommunikationen mellan kök och servering ska hållas till ett minimum för att spara tid och pengar. Tänk er sedan att vi har fem personer i serveringspersonalen, och att det är fem rätter per gäst. Vidare ska 50 gäster serveras.
Nu till historien, som är helt påhittad. Allt detta är fiktion, eventuella liknelser till verkliga personer är ren tillfällighet (officer).
En stor grupp från ett företag kommer och gästar Bloom. Alla får mat och dricker vin, och är mycket nöjda när de går därifrån. Ett par dagar kommer sen ett samtal till restaurangen: "vi var hemskt nöjda med kvällen, men vi undrar lite. En del personer fick skinka till sin terrin, andra fick sparris. Vissa av tallrikarna såg helt annorlunda ut än andras, skulle det vara så?". Vi bestämmer oss för att undersöka saken. Det visar sig att när det är mycket lite kommunikation mellan köket och serveringspersonalen så lägger serveringspersonalen upp mat som de tycker om på tallriken. Typ Berta gillar skinka, och det passar väl med terrin? Klara gillar sparris för hon är vegeterian, och det passar väl med terrin? Det är ju roligare att servera sådant man verkligen tycker om, och köket har ju egentligen inte sagt vad som ska vara på tallriken mer än att det ska vara en terrintallrik. På med stora klickar sås och skum så att det ser så smaskigt och inbjudande ut som möjligt. Det går ju många människor förbi utanför fönstrarna, och om de ser tallrikarna och tycker att det ser gott ut, så kommer de att komma in och boka. Det innebär i sin tur mer pengar till restaurangen och mer dricks till serveringspersonalen. Och ut serveras tallriken så som var och en av serveringspersonalen tycker att den ska vara. Och gästerna vet ju ingenting, så de äter glatt upp tallriken utan att veta att den inte skulle se ut eller smaka just så.
Dagens citat till dagens satir: The men with muck-rakes are often indispensable to the well-being of society, but only if they know when to stop raking the muck.
Det är det här med smörknivar...
Alltså. Hos oss får man bröd och bretagne-smör till maten. För att slippa äta detta på samma tallrik som man äter resten av sin mat lägger vi ut små sidotallrikar med smörknivar. Ändå envisas säkert tre fjärdedelar av våra gäster att använda matknivarna till att bre smör på brödet. Varför? Då får man ju smör i maten sen. Visst, det skadar inte, men skulle det vara mer smör där hade nog kockarna tillsatt det....
Kom igen, Babs-paylink!
Babs har två bra anställda. Jag har talat länge och väl med en Sebastian idag, och nu har vi löst problemen med vår mobila kortterminal genom att skaffa oss en back-up i form av en vanlig analog terminal nere i katakomberna (kontoret). Det är en rätt bra lösning, men den innebär lite problem. Typ att man inte kan ringa och nå oss när vi gör korttransaktioner. Men i jämförelse så är det ett mycket litet ont.
Les quatre vents
När killarna har ätit bönor är det precis som les quatre vents.
Är det inte roligt hur ursäkter alltid är små i proportion till skymfen? I rest my case...
Är det inte roligt hur ursäkter alltid är små i proportion till skymfen? I rest my case...
söndag 28 juni 2009
The devil can cite Scripture for his purpose
Först och främst vill jag börja med att tacka det par från Island som gästade oss igår som visade sitt stöd för mig och min blogg efter tidningsartikeln i City. Ni anar inte hur rörd och tacksam jag blev. Det finns ett uttryck på engelska, "today's paper is tomorrow's fish and chip wrapping", men det var ändå ett hårt slag mot mig. Att bli utpekad på det viset leder ju på nåt vis till ett visst mått av agorafobi, och därför betyder era ord extra mycket.
Jag upptäckte igår att när man har en full vinkällare, då får man inte plats med mer vin. Sen jag tillträdde på min post i början på april har jag och Igi hamstrat trevliga viner, uppenbarligen lite ur proportion till åtgång. Vilket i och för sig är som det ska, vi ska ju ha ett lager och ett brett utbud. Det är bara det att det börjar bli lite knepigt med plats, och nu tar jag ju snart hem nya viner! Därför har jag börjat med en omfattande planering och inventering. Det inbegriper ekvationer över eventuell åtgång av våra vintageviner, diagram över hur mycket vi säljer över sommaren/ vintern ställt mot vilken sorts mat vi serverar i säsongerna och därför vilka vin som kommer att behövas. Kort sagt fattar ingen utomstånde alls vad jag pysslar med och jag tror att resten av restaurangen tror att det är en ursäkt från min sida att sitta och gulla med mina flaskor. Till det har jag inga kommentarer... Men jag erkänner att jag är en nörd. Och att det innebär att jag kommer släpa med mig en väska fullproppad med olika rödviner som jag ska analysera sönder, och jag kan inte förvara vinerna hemma. Då skulle jag aldrig åka till jobbet...
Jag bestämde igår att det var dags för lite personalaktivitet och bjöd därför ut Lovisa och Viktoria efter jobbet. Ni vet hur de säger, "those who work hard play even harder", och vi kan verkligen vara ett mirakel av underhållning. Det är viktigt tycker jag att man har goda relationer till sina arbetskamrater, och att man gör skillnad på jobb och privat. Ibland kan det ju verkligen hetta till på en restaurang, och då får man se till att det håller sig på jobbet, och att man kan relatera till varandra privat. Prata mera! Jag lovar att arbetspasset blir roligare om man jobbar med vänner.
Jag upptäckte igår att när man har en full vinkällare, då får man inte plats med mer vin. Sen jag tillträdde på min post i början på april har jag och Igi hamstrat trevliga viner, uppenbarligen lite ur proportion till åtgång. Vilket i och för sig är som det ska, vi ska ju ha ett lager och ett brett utbud. Det är bara det att det börjar bli lite knepigt med plats, och nu tar jag ju snart hem nya viner! Därför har jag börjat med en omfattande planering och inventering. Det inbegriper ekvationer över eventuell åtgång av våra vintageviner, diagram över hur mycket vi säljer över sommaren/ vintern ställt mot vilken sorts mat vi serverar i säsongerna och därför vilka vin som kommer att behövas. Kort sagt fattar ingen utomstånde alls vad jag pysslar med och jag tror att resten av restaurangen tror att det är en ursäkt från min sida att sitta och gulla med mina flaskor. Till det har jag inga kommentarer... Men jag erkänner att jag är en nörd. Och att det innebär att jag kommer släpa med mig en väska fullproppad med olika rödviner som jag ska analysera sönder, och jag kan inte förvara vinerna hemma. Då skulle jag aldrig åka till jobbet...
Jag bestämde igår att det var dags för lite personalaktivitet och bjöd därför ut Lovisa och Viktoria efter jobbet. Ni vet hur de säger, "those who work hard play even harder", och vi kan verkligen vara ett mirakel av underhållning. Det är viktigt tycker jag att man har goda relationer till sina arbetskamrater, och att man gör skillnad på jobb och privat. Ibland kan det ju verkligen hetta till på en restaurang, och då får man se till att det håller sig på jobbet, och att man kan relatera till varandra privat. Prata mera! Jag lovar att arbetspasset blir roligare om man jobbar med vänner.
lördag 27 juni 2009
I sann Dr Phil-anda
Igår hade vi en otroligt trevlig kväll, med underbara gäster. Jag och Igi stannade till sent på natten och pratade och berättade historier. Lite som bloggen fast live! En av sakerna som kom på tal var hur vi skiljer oss från en bistro. Annat än det uppenbara (mat, service osv) så hamnar skillnaden i beteende. På en bistro tenderar gästerna att flyta ihop för personalen. Alla gäster får samma behandling. Hos oss ställs högre krav på social kompetens hos personalen då varje bord måste "tas" individuellt. En stor del av det beror på servicen och hur den är utformad. Man lär sig fort att "läsa" borden, när och hur man ska prata, om man ska avbryta. Ofta i slutet på kvällen har vi 25 nya vänner som ringer upp några veckor senare och presenterar sig med förnamn och undrar hur vi har haft det och om de inte kan få samma bord som sist. Detta är det underbara med Bloom, att den diskussionen om vin, eller farmakologi, eller husköp som vi hade för en månad sedan kan tas upp på nytt.
Gästerna skrattade långt och länge åt alla historier vi har med folk som inte riktigt klarar av vårt koncept, eller blir alldeles upprörda av kulturkrocken. Vi kom in på varför sånt kan ske, och hur vi i personalen hanterar det. Allt som oftast handlar det om ett kontrollbehov. Man är inte öppen för nya idéer, och att vi ber gästen lita på oss känns därför som en förolämpning. Frågan för oss är då den samma som alltid: om man nu har en viss form av middag i åtanke, typ en sallad för 65 kronor, varför går man inte till en restaurang som serverar det? Till och med jag kan fixa en hygglig sallad, så då hade vi ju inte behövt 3 kockar i köket.
För att ta till lite satir:
Tänk er en äldre herre, välklädd i kostym och slips, kliver in på apoteket. Han ser ut en farmacist och ber henne om hjälp. Han behöver ett läkemedel. Han har lite ont i bröstet och är stressad, och behöver något för att slappna av. Farmacisten visar honom de receptfria läkemedlen och hjälper honom leta, men de hittar inte vad han har i åtanke. "Det säljs i små påsar", säger han, ett örtläkemedel. Hon hjälper honom bort till natureläkemedlen, men inte heller där kan de hitta det. Han börjar bli arg. "Jag kan ju köpa det här vart som helst på gatan av vilken ruffig ung kille i hoodie-tröja som helst, vad är ni för ett jävla ställe som inte säljer gräs?"
Gästerna skrattade långt och länge åt alla historier vi har med folk som inte riktigt klarar av vårt koncept, eller blir alldeles upprörda av kulturkrocken. Vi kom in på varför sånt kan ske, och hur vi i personalen hanterar det. Allt som oftast handlar det om ett kontrollbehov. Man är inte öppen för nya idéer, och att vi ber gästen lita på oss känns därför som en förolämpning. Frågan för oss är då den samma som alltid: om man nu har en viss form av middag i åtanke, typ en sallad för 65 kronor, varför går man inte till en restaurang som serverar det? Till och med jag kan fixa en hygglig sallad, så då hade vi ju inte behövt 3 kockar i köket.
För att ta till lite satir:
Tänk er en äldre herre, välklädd i kostym och slips, kliver in på apoteket. Han ser ut en farmacist och ber henne om hjälp. Han behöver ett läkemedel. Han har lite ont i bröstet och är stressad, och behöver något för att slappna av. Farmacisten visar honom de receptfria läkemedlen och hjälper honom leta, men de hittar inte vad han har i åtanke. "Det säljs i små påsar", säger han, ett örtläkemedel. Hon hjälper honom bort till natureläkemedlen, men inte heller där kan de hitta det. Han börjar bli arg. "Jag kan ju köpa det här vart som helst på gatan av vilken ruffig ung kille i hoodie-tröja som helst, vad är ni för ett jävla ställe som inte säljer gräs?"
fredag 26 juni 2009
Call the doctor! Got a case of shopping-bipolar!
Eftersom det har varit mycket nu i ett par dagar så föreslog jag för mig själv att jag skulle gå ut och handla lite på eftermiddagen. Lite ren retail therapy, typ. Jag behöver ju en del grejer nu när jag ska till Castilla y Leon och titta ut nya viner. Jag har strikta order att inte packa mer än ABSOLUT nödvändigt, dvs typ underkläder och ett ombyte då resterade av flyg-vikten är vikt åt vin som vi ska ta med oss hem. Det kommer bli en den Tempranillo och Prieto picudo! Kanske även en del Viura, och Albarino... Därför gav jag mig ut med ett mål: att inhandla lite ombyten av kläder som är små och lätta och inte tar upp en hel resväska, samt reseförpackningar av allt: schampo, balsam, inpackning, smink, bodylotion... Och där trängs man med alla andra som är ute på rean-efter-lön. Man fick ha vassa armbågar, och då handlade jag ändå i Lund!
Efter att par timmar av att prova kläder och hitta små förpackningar av diverse förnödenheter satte jag mig på Waynes coffee i Lund och drack en chailatte (inget koffein!) och läste en Elle-tidning. En lång artikel om Drew Barrymore, som tydligen trivs med att vara singel och jobba mycket. Jag vet hur det är.
Nu är jag på jobbet och är ganska trött i huvudet. Då var det bara hela arbetsdagen kvar, heja!
Efter att par timmar av att prova kläder och hitta små förpackningar av diverse förnödenheter satte jag mig på Waynes coffee i Lund och drack en chailatte (inget koffein!) och läste en Elle-tidning. En lång artikel om Drew Barrymore, som tydligen trivs med att vara singel och jobba mycket. Jag vet hur det är.
Nu är jag på jobbet och är ganska trött i huvudet. Då var det bara hela arbetsdagen kvar, heja!
Och så hängdes jag ut i dagens tidning...
... som någon sorts illvillig Alex Schulman-style bitterbloggare som hänger ut våra kära gäster på nätet när jag inte tycker att de beter sig. Hoppsan. Bloggen handlar om allt från skatteverket till vin till smink. Det är lite roligt att jag sa just det till herr Journalist, att inläggen om skatteverket är by far de populäraste. Men det passade tydligen inte in i vad han redan hade bestämt sig för att skriva, nämligen att våra gäster kan läsa om sig själva på nätet. Att skatteverket kan läsa om sig själva på nätet klingar inte riktigt lika sensationsjournalistiskt klart, antar jag.
Så låt mig då klargöra. Den här bloggen existerar för att följa mitt liv som 21-årig tjej i den mansdominerade världen restaurang och vin. Jag läser på heltid till molekylärbiolog de timmar jag inte jobbar. Jag brinner för mitt jobb, mina viner, mina studier och för att leva. Denna bloggen följer vad jag gör från dag till dag, och ibland händer det att en gäst gör något roligt/dumt/konstigt/jättesmart som jag vill belysa. Då är det inte gästen som är fokus, utan handlingen. Gästen utelämnas helt. Igi, min framstående chef, hade aldrig tillåtit mig att drista mig till något så oprofessionellt som att hänga ut gäster på nätet. De personer man lär känna är mina vänner och medarbetare som gett sitt samtycke till att omnämnas. Den här bloggen är, om jag får citera från en annars felaktig artikel, inte till för att dela ut några kängor. Den är till för att berätta roliga historier. För i mitt liv händer något hela tiden, och jag hoppas det är underhållande att läsa om. Jag har flera roliga idéer på väg, bland annat en om när Igi slängde ut en journalist från restaurangen. En annan idé jag har handlar om vad vi vet om MORDET PÅ OLGAS! Här kommer då en lämpligt cliffhanger: till nästa inlägg... Vi hörs!
p.s. Ett stort tack till alla ni som ringt till restaurangen och mig, mailat och messat som håller med om att artikeln var felaktig. Vänner, gäster och random bloggsurfare: tack. Jag uppskattar verkligen ert stöd! Jag har lärt mig en värdefull läxa. Om inte annat kommer jag i fortsättningen ta allt som skrivs i tidningar med en skottkärra salt.
Så låt mig då klargöra. Den här bloggen existerar för att följa mitt liv som 21-årig tjej i den mansdominerade världen restaurang och vin. Jag läser på heltid till molekylärbiolog de timmar jag inte jobbar. Jag brinner för mitt jobb, mina viner, mina studier och för att leva. Denna bloggen följer vad jag gör från dag till dag, och ibland händer det att en gäst gör något roligt/dumt/konstigt/jättesmart som jag vill belysa. Då är det inte gästen som är fokus, utan handlingen. Gästen utelämnas helt. Igi, min framstående chef, hade aldrig tillåtit mig att drista mig till något så oprofessionellt som att hänga ut gäster på nätet. De personer man lär känna är mina vänner och medarbetare som gett sitt samtycke till att omnämnas. Den här bloggen är, om jag får citera från en annars felaktig artikel, inte till för att dela ut några kängor. Den är till för att berätta roliga historier. För i mitt liv händer något hela tiden, och jag hoppas det är underhållande att läsa om. Jag har flera roliga idéer på väg, bland annat en om när Igi slängde ut en journalist från restaurangen. En annan idé jag har handlar om vad vi vet om MORDET PÅ OLGAS! Här kommer då en lämpligt cliffhanger: till nästa inlägg... Vi hörs!
p.s. Ett stort tack till alla ni som ringt till restaurangen och mig, mailat och messat som håller med om att artikeln var felaktig. Vänner, gäster och random bloggsurfare: tack. Jag uppskattar verkligen ert stöd! Jag har lärt mig en värdefull läxa. Om inte annat kommer jag i fortsättningen ta allt som skrivs i tidningar med en skottkärra salt.
torsdag 25 juni 2009
När vi äter hälsosamt
Vi skulle ju sluta med att dricka så fasligt mycket kaffe. Jag har hotat köket med flera sorters cancer i och omkring urinvägarna som man kan få om man dricker mycket koffein. Igi insåg att det här med att ha hälsosamma vanor innebär att vi måste sluta dricka cult-cola med 50% mer koffein. Vad ska vi då göra med backen vi har i källaren? Sagt och gjort, Stefan kom förbi för att höra när vi öppnar terrassen och blev raskt erbjuden lite kall, uppfriskande cola. Sen började Igi berätta en massa barnförbjudna historier om sin tid på olika kryssningsfartyg. Då ringde Jonas Lindvall, vår käre arkitekt, och jag blev jätteglad. "Hej Jonas, vad kul att du ringer! Vet du, nu berättar Igi barnförbjudna historier igen", "Jaså, det var ju tråkigt att han envisas med att göra det". Så jag räckte över Jonas till Igi så slapp vi höra mer om det. Stefan såg lättad ut.
Köket har dock inte fattat det här med hälsokost. Jonesey har gjort någon form av risotto till personalmat, typ 1000kcal, men så har han slängt i lite ärtor. För det gör det så mycket bättre.
På tal om mat generellt så pratade vi häromdagen om 15-sekundersregeln. Den gäller inte på Bloom. Vi hade en gång en kökspraktikant som hjälpte till vid tillagning av sås. Han fick för sig att han skulle torka lite runt spishällarna med en disktrasa medan såsen kokade upp. Det är bara det att han tappade disktrasan i såsen. Snabbt som attan ryckte han upp den... men lät såsen stå kvar på hällen. Sen kom en kock förbi för att kolla hur det gick, och smakade på såsen.... och spottade raskt ut den igen. "Vad i hela helvete har du gjort?", det måste ha ekat halvvägs till Sibirien. Därefter fick den kökspraktikanten lära sig att om man tappar något på golvet, eller tappar disktrasor i någon form av mat, så SLÄNGER MAN DEN. I SOPORNA. FÖR DEN SMAKAR ILLA. OCH KAN INTE SERVERAS. Och så hade de komprimerat hela grundkursen för livsmedelshygien i en enda svordomsramsa.
Köket har dock inte fattat det här med hälsokost. Jonesey har gjort någon form av risotto till personalmat, typ 1000kcal, men så har han slängt i lite ärtor. För det gör det så mycket bättre.
På tal om mat generellt så pratade vi häromdagen om 15-sekundersregeln. Den gäller inte på Bloom. Vi hade en gång en kökspraktikant som hjälpte till vid tillagning av sås. Han fick för sig att han skulle torka lite runt spishällarna med en disktrasa medan såsen kokade upp. Det är bara det att han tappade disktrasan i såsen. Snabbt som attan ryckte han upp den... men lät såsen stå kvar på hällen. Sen kom en kock förbi för att kolla hur det gick, och smakade på såsen.... och spottade raskt ut den igen. "Vad i hela helvete har du gjort?", det måste ha ekat halvvägs till Sibirien. Därefter fick den kökspraktikanten lära sig att om man tappar något på golvet, eller tappar disktrasor i någon form av mat, så SLÄNGER MAN DEN. I SOPORNA. FÖR DEN SMAKAR ILLA. OCH KAN INTE SERVERAS. Och så hade de komprimerat hela grundkursen för livsmedelshygien i en enda svordomsramsa.
Det ringer från CNN
Jag har bytt ringsignal. Varför? Jo: vi har en växel nere i katakomberna (kontoret) som vidarebefodrar samtalen antingen till mig eller Igi. Jag har skrivit tidigare om att vi får ca 100 samtal om dagen som gäller allt från bordsbokning till vart kan kan köpa herrskor. När en telefon ringer 100 gånger om dagen kan man bli något lite irriterad på ljudet. Därför bytte jag ringsignal. Första gången Igi hörde det utbrast han "Det låter ju som CNN!".
Vi fortsatte på TV-temat idag då vi hade filminspelning med Eric från tapion. Filmen ska upp på hemsidan och handlar om terrassen. Igi hade på sig svart kostym och ett par solglasögon och tyckte han såg ut som Frank Sinatra. Eric bad Igi göra ett bra avslut på sin lilla monolog, och då gjorde han... en CNN. "This is Igi Vidal, from Bloom in the Park, wishing you a pleasant summer". Vad vi skrattade! Bilder på spektaklet kommer upp senare.
Vi fortsatte på TV-temat idag då vi hade filminspelning med Eric från tapion. Filmen ska upp på hemsidan och handlar om terrassen. Igi hade på sig svart kostym och ett par solglasögon och tyckte han såg ut som Frank Sinatra. Eric bad Igi göra ett bra avslut på sin lilla monolog, och då gjorde han... en CNN. "This is Igi Vidal, from Bloom in the Park, wishing you a pleasant summer". Vad vi skrattade! Bilder på spektaklet kommer upp senare.
Vintage champagne!
Vi öppnade en flaska Bouché Pere & fils från -91 igår! Tyvärr inte en blanc de blancs, men en fin cuvée! Inte lika rolig som den Cristal (Louis Roederer) vi har, men den var alldeles gyllene i färgen och trevligt kittlande på tungan. Cristal är den champagne som föredrars av typ rappare och andra som gillar blingbling. Blingbling är nu ett koncept även på vinmarknaden då Deutz har börjat tillverka ett smycke som sitter på deras Amour de Deutz-flaskor. Amour är förresten den champagne som Madonna sägs föredra... Ja, smaken är som baken - delad. Jag vill ha torr fin champagne som är blekt gyllene med bara ett kittlande bubbel på tungan, mer än gärna blanc de blancs. Blanc de blancs är franska och betyder "vitt från vita", alltså champagne gjort på 100% chardonnay-druvor som är gröna druvor, "vita". Detta till skillnad från champagne som är gjort på till exempel 100% Pinot Noir-druvor, detta kallas blanc de noirs, alltså "vitt från svarta". Det är en viss smakskillnad mellan de två, och meningarna går isär över vad som är bäst. Blanc de blancs anses av många vara lite mer sofistikerat, men till exempel Winston Churchill hade en egen cuvée (blandning av olika druvsorter) som gjordes hos Pol Roger. Dom Perignon från Moët & Chandon och just Cristal är andra exempel på cuvée.
Annars händer något mycket spännande imorgon för oss... Och jag tänker inte säga mer idag. Annat än att något mer i.d. minerals foundation åkte på än vanligt imorse.
Förresten fick jag turen att köra en Fiat 500 igårkväll! En stamkund bad mig parkera hans nya bil. Och vilken liten bil sen! Jag höll på att få hjärtsnörp när jag öppnade förardörren och insåg att han hade en bilmatta från ferrari... Jag sprang in till Igi och sa "Jag klarar inte det där. Tänk om jag kraschar den? Han har en bilmatta från Ferrari...". Igi bara tittade på mig som om jag vore dum i huvudet och sa "Gör nu inte en praktikant. Bilmattan är väl det sista du ska oroa dig för om du kraschar bilen?", och sen föste han ut mig. Så jag åkte iväg och parkerade. Det är annat än en Volvo 740G!
Annars händer något mycket spännande imorgon för oss... Och jag tänker inte säga mer idag. Annat än att något mer i.d. minerals foundation åkte på än vanligt imorse.
Förresten fick jag turen att köra en Fiat 500 igårkväll! En stamkund bad mig parkera hans nya bil. Och vilken liten bil sen! Jag höll på att få hjärtsnörp när jag öppnade förardörren och insåg att han hade en bilmatta från ferrari... Jag sprang in till Igi och sa "Jag klarar inte det där. Tänk om jag kraschar den? Han har en bilmatta från Ferrari...". Igi bara tittade på mig som om jag vore dum i huvudet och sa "Gör nu inte en praktikant. Bilmattan är väl det sista du ska oroa dig för om du kraschar bilen?", och sen föste han ut mig. Så jag åkte iväg och parkerade. Det är annat än en Volvo 740G!
onsdag 24 juni 2009
Så går det när jag lämnar praktikanterna med Igi
Idag hade vi en praktikant. Den stackarn får vara namnlös, varför får historien nedan berätta:
Jag gick iväg i ca 5 min under serveringen idag för att ta ett viktigt samtal. När jag kommer tillbaka ryter Igi: "Nu får du hålla dig här, för den här kan fan inte ens hålla sig ordentligt!" Jag begrep just ingenting, men jag hade en massa vin att hälla upp och prata om så jag fick springa lite. Rainio i köket var på trist humör och kunde inte få sina zucchiniblommor att stå ordentligt så det var inte riktigt läge att börja fråga köket vad som hade hänt heller.
När serveringen hade lugnat ned sig lite bestämde sig praktikanten för att han nog skulle ta det andra jobbet han hade blivit erbjuden, att det här med fine dining inte riktigt var hans grej ännu. Igi klampade omkring som ett åskmoln ett tag tills jag frågade vad som hade hänt. Då hade tydligen praktikanten lyckats välta Rainios zucchiniblommor, och sen gå ut med fel vin till ett bord, och när Igi rosenrasande bad honom hämta smör hade han rivit ned en panel på väggen. Som om detta inte var nog så hade killen gått ut med smöret till Igi, räckt fram det med darrande hand och när Igi vände sig om hade praktikanten fisit. Högt och ljudligt. Så att hela restaurangen hörde. Jag vet inte vad Igi tyckte var värst, att hans serveringspersonal i fin svart kostym bryter så grovt mot etiketten mitt under full servering, eller att större delen av restaurangen nog trodde att det var Igi som fes...
Jag gick iväg i ca 5 min under serveringen idag för att ta ett viktigt samtal. När jag kommer tillbaka ryter Igi: "Nu får du hålla dig här, för den här kan fan inte ens hålla sig ordentligt!" Jag begrep just ingenting, men jag hade en massa vin att hälla upp och prata om så jag fick springa lite. Rainio i köket var på trist humör och kunde inte få sina zucchiniblommor att stå ordentligt så det var inte riktigt läge att börja fråga köket vad som hade hänt heller.
När serveringen hade lugnat ned sig lite bestämde sig praktikanten för att han nog skulle ta det andra jobbet han hade blivit erbjuden, att det här med fine dining inte riktigt var hans grej ännu. Igi klampade omkring som ett åskmoln ett tag tills jag frågade vad som hade hänt. Då hade tydligen praktikanten lyckats välta Rainios zucchiniblommor, och sen gå ut med fel vin till ett bord, och när Igi rosenrasande bad honom hämta smör hade han rivit ned en panel på väggen. Som om detta inte var nog så hade killen gått ut med smöret till Igi, räckt fram det med darrande hand och när Igi vände sig om hade praktikanten fisit. Högt och ljudligt. Så att hela restaurangen hörde. Jag vet inte vad Igi tyckte var värst, att hans serveringspersonal i fin svart kostym bryter så grovt mot etiketten mitt under full servering, eller att större delen av restaurangen nog trodde att det var Igi som fes...
They say the restaurant business is the worst in the world...
... and they're probably right.
http://www.nytimes.com/2009/06/24/dining/24sober.html - mycket tänkvärt. Jag har själv sett konsekvenserna av hur fel det kan bli när man måste dricka alkohol på jobbet, samtidigt som något är fel hemma. Tyvärr blir man full och odräglig på jobbet, även om det inte är där problemen från början ligger så hamnar de snabbt där också. Jag har sagt det förut till några av er som har ätit hos oss, att man ska aldrig lita på en smal kock. Om man överför den tanken till mitt jobb bör man inte heller lita på en nykter sommelier. Tyvärr tror jag inte att jag skulle lita på en full sommelier heller.
Annars välkomnar jag ölrevolutionen som sakta men säkert håller på att ske. http://www.nytimes.com/2009/06/24/dining/reviews/24pour.html Nu krävs bara en matrevolution på pubarna, sen kanske vi har fine dining med öl? Igi kommer att motsätta sig detta å det grövsta, men hey! det är ju faktiskt kockarna som är innovatörerna här. Något ljushuvud hade ju lyckats "tolka" en skogspromenad med 67 olika ingredienser, kan man inte göra det med ett klassiskt brittiskt krogbesök? Jaja, när Igi läser detta kommer jag få höra om hur fel jag har i en vecka. Minst. Men jag ger er denna nöt att knäcka: vilken alkoholhaltig dryck passar bäst till en riktigt stark curry?
http://www.nytimes.com/2009/06/24/dining/24sober.html - mycket tänkvärt. Jag har själv sett konsekvenserna av hur fel det kan bli när man måste dricka alkohol på jobbet, samtidigt som något är fel hemma. Tyvärr blir man full och odräglig på jobbet, även om det inte är där problemen från början ligger så hamnar de snabbt där också. Jag har sagt det förut till några av er som har ätit hos oss, att man ska aldrig lita på en smal kock. Om man överför den tanken till mitt jobb bör man inte heller lita på en nykter sommelier. Tyvärr tror jag inte att jag skulle lita på en full sommelier heller.
Annars välkomnar jag ölrevolutionen som sakta men säkert håller på att ske. http://www.nytimes.com/2009/06/24/dining/reviews/24pour.html Nu krävs bara en matrevolution på pubarna, sen kanske vi har fine dining med öl? Igi kommer att motsätta sig detta å det grövsta, men hey! det är ju faktiskt kockarna som är innovatörerna här. Något ljushuvud hade ju lyckats "tolka" en skogspromenad med 67 olika ingredienser, kan man inte göra det med ett klassiskt brittiskt krogbesök? Jaja, när Igi läser detta kommer jag få höra om hur fel jag har i en vecka. Minst. Men jag ger er denna nöt att knäcka: vilken alkoholhaltig dryck passar bäst till en riktigt stark curry?
tisdag 23 juni 2009
Vi är goda kunder hos kemtvätten
Vi hade ett par som kom in igår och hade helt missat att vi inte är en bistro. De satte sig ned, tog upp laptop och en hög papper i storlek kebnekaise och började jobba. Maten och vinet var de inte vidare intresserade av, utom när jag ställde ned en riesling som vi fyndat hos den gode Ida. Då vaknade killen till. Han grabbade tag i mig när jag kom och skulle fylla på vatten och kläckte ur sig följande: "Jag tänkte prata med din chef om vad det här är för vin, för det förmodar jag att du inte vet." Nähä, men om han utgår ifrån att jag inte vet, varför fråga? Jag svarade lite raskt att Igi inte vet särskilt mycket om mina importer, men visst kan han fråga Igi om det. Han såg oförställt snopen ut. Grattis till att hans bordssällskap sen blängde surt på honom resten av kvällen.
Man kan säga vad man vill om fenomenet Blondinbella, men jag håller med henne om att bara för att man äger grundförutsättningarna för att föda barn förminskar det på intet sätt ens förmåga att göra saker, typ importera vin.
Givetvis vet Igi långt mycket mer om vin än jag och kan hela källaren utantill, men det är faktiskt mitt jobb att sköra vinet.
Nu drar det ihop sig till min Spanienresa också! Jag läser på flitigt om effekterna av att fermentera vitt vin i ekfat, och blandningar av Viura med andra druvsorter. Mums! De röda vinerna ska vi inte ens tala om. Montsant och Prieto picudo är två jättetrevliga sorter jag råder er att lägga på minnet!
En rolig sak med Montsant är att jag jättelänge gick runt och kallade den för Monsato. Som i företaget som gör genmodifierad majs. Så kan det gå när man blandar två discipliner. Jag är om ett år utexaminerad molekylärbiolog från Lunds Universitet, samtidigt som jag jobbar på Bloom. Och nej, vi har inga viner som är genmodifierade av Monsato eller något annat företag, allt är vinproducenternas egna kloner. Titta på den säkerheten, Greenpeace!
Lovisa fick tillbaka sin kostym från kemtvätten, och sen serverade hon lunch. efter en stund upptäckte hon att hon hade spillt mjölk på byxorna ("i skrevet, usch!"). Sen spillde hon ett glas Vouvray över kostymjackan. Så nu får den hälsa på Lena på kemtvätten igen. Och då har vi ännu inte lämnat in den kostym Igi råkade få grå golvfärg på... Vi är goda kunder på kemtvätten.
Man kan säga vad man vill om fenomenet Blondinbella, men jag håller med henne om att bara för att man äger grundförutsättningarna för att föda barn förminskar det på intet sätt ens förmåga att göra saker, typ importera vin.
Givetvis vet Igi långt mycket mer om vin än jag och kan hela källaren utantill, men det är faktiskt mitt jobb att sköra vinet.
Nu drar det ihop sig till min Spanienresa också! Jag läser på flitigt om effekterna av att fermentera vitt vin i ekfat, och blandningar av Viura med andra druvsorter. Mums! De röda vinerna ska vi inte ens tala om. Montsant och Prieto picudo är två jättetrevliga sorter jag råder er att lägga på minnet!
En rolig sak med Montsant är att jag jättelänge gick runt och kallade den för Monsato. Som i företaget som gör genmodifierad majs. Så kan det gå när man blandar två discipliner. Jag är om ett år utexaminerad molekylärbiolog från Lunds Universitet, samtidigt som jag jobbar på Bloom. Och nej, vi har inga viner som är genmodifierade av Monsato eller något annat företag, allt är vinproducenternas egna kloner. Titta på den säkerheten, Greenpeace!
Lovisa fick tillbaka sin kostym från kemtvätten, och sen serverade hon lunch. efter en stund upptäckte hon att hon hade spillt mjölk på byxorna ("i skrevet, usch!"). Sen spillde hon ett glas Vouvray över kostymjackan. Så nu får den hälsa på Lena på kemtvätten igen. Och då har vi ännu inte lämnat in den kostym Igi råkade få grå golvfärg på... Vi är goda kunder på kemtvätten.
söndag 21 juni 2009
Skatteverket är ett teknikens under
Mitt hittils populäraste inlägg handlar om hur skatteverket och jag delar inkomst. Nu ska jag avslöja ännu en liten godbit som säkert kommer att resultera i knack på dörren från någon som vill kontrollera vår personalliggare.
Jag fick ett brev häromveckan från skatteverket. Det var en sån där barsk uppmaning på byråkratiska att vi måste förklara oss. Skatteverket kunde nämligen inte hitta att vi hade skickat in kontrolluppgifter på två personer som hade varit inskrivna i vår personalliggare den 18e april 2008. Oj oj oj. Personalliggaren är en förteckning av alla som befinner sig på restaurangen, oavsett om de är anställda eller ej. Om jag släpar med mig min mamma för att snabbt fixa strykningen av bordsdukarna och mamma håller i ena kanten, då måste hon skriva in sig. Och nu hade vi alltså inte skickat in kontrolluppgifter för hela två personer som hade varit inskrivna. Den ena var en tjej som jag inte kände till alls. Igi kunde inte heller dra sig till minnes vem det var, vilket i och för sig inte är förvånande med tanke på att han nog har världens sämsta namn-minne. Jättelänge pratade han om en kille som hette Anthony, och ingen visste vem det var förrän killen dök upp en dag. Vi hade alla träffat honom förut, det var bara det att han hette Jonathan. Nåväl, jag ringde iallafall upp en del fd anställda för att få reda på vem det var. Vår förre diskare hade lyckligtvis koll. "Säg till Igi att det var hon som fick gå sidledes in" sa han. När jag sa det till Igi visste han precis vem det var. Hon hade provjobbat en dag men inte tyckt att det var hennes grej riktigt. Och det där med sidledes... ja hon var visst lite rund.
Den andra personen som vi tydligen missat var vår förre sommelier. Jag ringde upp vår revisor, som blev jätteförvånad. "Jag har ju visst skickat in kontrolluppgift på honom". Okej, tänkte jag. Jag formulerade snabbt ett brev där jag förklarade läget, att tjejen hade provjobbat men inte anställts, och att vi visst skickat in kontrolluppgift på vår förre sommelier. Sen är det tyst.
Nu i dagarna dimper ett brev ned från SKV där det står att vårt ärende lagts ned utan vidare åtgärd. Typ: nu hade vi tur, skatteverket hade gjort lite fel men vi slipper smisk iallafall. Skönt!
Jag var ju så klart lite nyfiken ändå på vad som hade hänt, så jag ringde upp. Handläggaren var inte intresserad av att prata om det alls. "Vi har ju lagt ned ärendet". Jo, tyckte jag, men hur kommer det sig att ni ber oss om uppgifter som vi faktiskt skickat in? Eftermycket hummande och haande så medgav hon lite kort att datorn som den uppgiften såsmåningom hade hamnat i hade rensats av någon vän av ordningen. Och då är det ju inte så lätt att veta om vi faktiskt sköter oss. Men sen hade de hittat en kopia, de hade ju fått leta lite då när vi hade sagt att vi faktiskt hade skickat in uppgifter.
Ja, men som det kan vara! Vore det inte bra om man la upp det på revisionsbyråns server och sen skickade dem en .torrent fil för varje lönebesked? Så slipper de leta när de ska rensa sina arkiv. Fest det är säkert ett brott mot Ipred, revisorerna kommer säkert att hävda sin upphovsrätt. Jag kan då rekommendera skatteverket att ladda ned Ipredator från Piratebay så att de slipper ha Pirate Pontén i ryggen i slutet på varje månad.
Jag fick ett brev häromveckan från skatteverket. Det var en sån där barsk uppmaning på byråkratiska att vi måste förklara oss. Skatteverket kunde nämligen inte hitta att vi hade skickat in kontrolluppgifter på två personer som hade varit inskrivna i vår personalliggare den 18e april 2008. Oj oj oj. Personalliggaren är en förteckning av alla som befinner sig på restaurangen, oavsett om de är anställda eller ej. Om jag släpar med mig min mamma för att snabbt fixa strykningen av bordsdukarna och mamma håller i ena kanten, då måste hon skriva in sig. Och nu hade vi alltså inte skickat in kontrolluppgifter för hela två personer som hade varit inskrivna. Den ena var en tjej som jag inte kände till alls. Igi kunde inte heller dra sig till minnes vem det var, vilket i och för sig inte är förvånande med tanke på att han nog har världens sämsta namn-minne. Jättelänge pratade han om en kille som hette Anthony, och ingen visste vem det var förrän killen dök upp en dag. Vi hade alla träffat honom förut, det var bara det att han hette Jonathan. Nåväl, jag ringde iallafall upp en del fd anställda för att få reda på vem det var. Vår förre diskare hade lyckligtvis koll. "Säg till Igi att det var hon som fick gå sidledes in" sa han. När jag sa det till Igi visste han precis vem det var. Hon hade provjobbat en dag men inte tyckt att det var hennes grej riktigt. Och det där med sidledes... ja hon var visst lite rund.
Den andra personen som vi tydligen missat var vår förre sommelier. Jag ringde upp vår revisor, som blev jätteförvånad. "Jag har ju visst skickat in kontrolluppgift på honom". Okej, tänkte jag. Jag formulerade snabbt ett brev där jag förklarade läget, att tjejen hade provjobbat men inte anställts, och att vi visst skickat in kontrolluppgift på vår förre sommelier. Sen är det tyst.
Nu i dagarna dimper ett brev ned från SKV där det står att vårt ärende lagts ned utan vidare åtgärd. Typ: nu hade vi tur, skatteverket hade gjort lite fel men vi slipper smisk iallafall. Skönt!
Jag var ju så klart lite nyfiken ändå på vad som hade hänt, så jag ringde upp. Handläggaren var inte intresserad av att prata om det alls. "Vi har ju lagt ned ärendet". Jo, tyckte jag, men hur kommer det sig att ni ber oss om uppgifter som vi faktiskt skickat in? Eftermycket hummande och haande så medgav hon lite kort att datorn som den uppgiften såsmåningom hade hamnat i hade rensats av någon vän av ordningen. Och då är det ju inte så lätt att veta om vi faktiskt sköter oss. Men sen hade de hittat en kopia, de hade ju fått leta lite då när vi hade sagt att vi faktiskt hade skickat in uppgifter.
Ja, men som det kan vara! Vore det inte bra om man la upp det på revisionsbyråns server och sen skickade dem en .torrent fil för varje lönebesked? Så slipper de leta när de ska rensa sina arkiv. Fest det är säkert ett brott mot Ipred, revisorerna kommer säkert att hävda sin upphovsrätt. Jag kan då rekommendera skatteverket att ladda ned Ipredator från Piratebay så att de slipper ha Pirate Pontén i ryggen i slutet på varje månad.
lördag 20 juni 2009
Rioja och vanillin
Röda riojaviner lagras på ekfat som tillför en massa godsaker till vinet. Vanillin bland annat! Heja aldoser, min favorit i organisk kemi.
Jag påminner om att Bloom även har en twitter: www.twitter.com/restaurangbloom
Jag påminner om att Bloom även har en twitter: www.twitter.com/restaurangbloom
fredag 19 juni 2009
Midsommarafton
Midsommarafton och restaurangen är stängd. Då ägnar vi oss åt nöje: http://waiterextraordinaire.blogspot.com/
Nu gillar vi dessutom pata negra. Mer eco/djur/palestinasjalvänligt finns ju inte. Dessa små goda grisar springer ju fritt på en massa hektar och äter bara en massa smaskiga ekollon. Vilket liv! Ingen som skär röven av en för ull eller parasiter eller vad det nu var, ingen som stänger in en i kvadratmeterstora spiltor så att man inte kan vända sig... Bara solsemester och massa mat. Gött. Fram tills man slaktas dvs. Det är ju mindre roligt. Dagens applåd går dock till Sverige som säger nej till obedövad religiös slakt. Nu får vi ändå släppa medeltiden och lära känna vår mat, eller hur? Ska man hålla på att äta djur får man ändå se till att de lever och dör med lite värdighet. Jag hade inte gärna fått halsen avskuren och sedan blivit upphängd för att tömmas på blod, så jag vill inte gärna att min mat ska ha gjort det heller. Jag tror inte att Gud tycker om att plåga grisar, kor eller andra djur. Jag är inte religiös, men för mig är de värsta brotten de som helt enkelt begås av folk som inte bryr sig. När man inte bryr sig om de små grisarna, eller om barnen på barnhem. Hu! Nä, nu ska jag låta bli att äta sill. Jag har aldrig gillat sill. Jag fick lite wakame av Ian häromdagen, jag tror att jag känner för det....
Mina föräldrar åkte ner till Skåne från Kalmar för att fira midsommar härnere. De åkte förbi alla tusen som ska till Öland på fyllerace. Alltså, fest är alltid kul. Men det där med att bli mongolidfull är inte riktigt min grej, vilket är lite töntigt i min ålder. Jag känner ingen som är lika gammal som delar min hobby: att hälla vin i munnen, gurgla och smaka ordentligt och sen spotta ut. På repeat. Det krävs alla typer antar jag.
Ha en glad och trevlig midsommar allihopa, gör inget jag inte skulle!
Nu gillar vi dessutom pata negra. Mer eco/djur/palestinasjalvänligt finns ju inte. Dessa små goda grisar springer ju fritt på en massa hektar och äter bara en massa smaskiga ekollon. Vilket liv! Ingen som skär röven av en för ull eller parasiter eller vad det nu var, ingen som stänger in en i kvadratmeterstora spiltor så att man inte kan vända sig... Bara solsemester och massa mat. Gött. Fram tills man slaktas dvs. Det är ju mindre roligt. Dagens applåd går dock till Sverige som säger nej till obedövad religiös slakt. Nu får vi ändå släppa medeltiden och lära känna vår mat, eller hur? Ska man hålla på att äta djur får man ändå se till att de lever och dör med lite värdighet. Jag hade inte gärna fått halsen avskuren och sedan blivit upphängd för att tömmas på blod, så jag vill inte gärna att min mat ska ha gjort det heller. Jag tror inte att Gud tycker om att plåga grisar, kor eller andra djur. Jag är inte religiös, men för mig är de värsta brotten de som helt enkelt begås av folk som inte bryr sig. När man inte bryr sig om de små grisarna, eller om barnen på barnhem. Hu! Nä, nu ska jag låta bli att äta sill. Jag har aldrig gillat sill. Jag fick lite wakame av Ian häromdagen, jag tror att jag känner för det....
Mina föräldrar åkte ner till Skåne från Kalmar för att fira midsommar härnere. De åkte förbi alla tusen som ska till Öland på fyllerace. Alltså, fest är alltid kul. Men det där med att bli mongolidfull är inte riktigt min grej, vilket är lite töntigt i min ålder. Jag känner ingen som är lika gammal som delar min hobby: att hälla vin i munnen, gurgla och smaka ordentligt och sen spotta ut. På repeat. Det krävs alla typer antar jag.
Ha en glad och trevlig midsommar allihopa, gör inget jag inte skulle!
tisdag 16 juni 2009
Min väg till beach-formen
Det är säkert väldigt få i detta avlånga land som missat den senaste cirkusen kring vår svenskaste polack Katrin vadhonnuheteriefternamn. Hon har ju tränat i en månad för att komma i form till beach-säsongen 2009(eller så hade det nåt med att göra att hon har en flickfotograf till flickvän (hoppsan, pojkvän) som hon måste se till att hålla intresserad och sysselsatt. Alla vet vi att ljuset är svårare att ställa in på ett skelett än en köttbulle), och lyckats få en tidning som uppenbarligen driver kampanj för utarmning av våra ordförråd och empaticentra att publicera spektaklet.
Jag kan nu avslöja att vi på Bloom har ett ännu bättre sätt att se till att vi passar i våra underkläder, nämligen att jobba på precis som vanligt. Detta gäller för mig iallafall. För efter vin och ölprovningar har man fått i sig mycket lite kalorier samtidigt som man är mätt. När man provar mat blir det små mängder utspritt under dagen. Man pluggar ett par timmar, vilket kräver en del energi. Man dricker 30+ koppar kaffe, vilket är i princip kalorifritt och ser till att man orkar springa runt och bära vikter (ehm, tallrikar och vinlådor). Tadaa, och två veckor senare kommer vilken tjockis som helst kunna klämma sig in i strl 34.
Nä, skämt åsido. Don't try this at home kids. 30+ koppar kaffe om dan sätter sina spår och nu har det sagts mig att kaffe är dååååligt (dooooom, begravingsmusik i bakgrunden) så nu ska jag sluta med det. Det ska resten av personalen också, men det vet de inte än. Nu ska vi ägna oss åt friskvård! Mat på regelbundna tider, mycket frukt och grönt och ingen mer cult-cola med 50% mer koffein. Tänk vad Anna Skipper skulle bli stolt.
Jag kan nu avslöja att vi på Bloom har ett ännu bättre sätt att se till att vi passar i våra underkläder, nämligen att jobba på precis som vanligt. Detta gäller för mig iallafall. För efter vin och ölprovningar har man fått i sig mycket lite kalorier samtidigt som man är mätt. När man provar mat blir det små mängder utspritt under dagen. Man pluggar ett par timmar, vilket kräver en del energi. Man dricker 30+ koppar kaffe, vilket är i princip kalorifritt och ser till att man orkar springa runt och bära vikter (ehm, tallrikar och vinlådor). Tadaa, och två veckor senare kommer vilken tjockis som helst kunna klämma sig in i strl 34.
Nä, skämt åsido. Don't try this at home kids. 30+ koppar kaffe om dan sätter sina spår och nu har det sagts mig att kaffe är dååååligt (dooooom, begravingsmusik i bakgrunden) så nu ska jag sluta med det. Det ska resten av personalen också, men det vet de inte än. Nu ska vi ägna oss åt friskvård! Mat på regelbundna tider, mycket frukt och grönt och ingen mer cult-cola med 50% mer koffein. Tänk vad Anna Skipper skulle bli stolt.
Blooming tactics
%5B1%5D.jpg)
%5B1%5D.jpg)
Vi var inte bäst på fotboll. Men vi var inte sämst på fotboll. Vi var ett mål bättre än Noma, men ett tiotal mål sämre än många andra. Sen var vi nog det mist fotbollsambitiösa laget på plats. Men vi hade en strategi. Då ingen av oss är vidare fit for fight när det gäller att springa runt på en fotbollsplan hade vi följande uppdelning på laget: Igi's stora uppgift är att ramla framför vårt mål och skrika "jag är 50 år! jag är 50 år!" varje gång någon ur motståndarlaget närmar sig med en boll. Rainio spänner armarna och visar sina skräckinjagande tatueringar. Alberto ropar något obegripligt på spanska. Lovisa tappar shortsen och visar sina björn borg-trosor. Viktora "missar" bollen och sparkar någon i knäskålen. Jag, men en läglig bronkit, springer tre meter och hostar sen så att det låter som att jag håller på att dö. Det kallas diversionary tactics! En helt oväntad diversionary tactic vi lyckades med helt utan föregående intentioner var att jag, Lovisa och Victoria var de enda tjejerna som spelade. Utav 13 lag, ett hundratal spelande... och vi tre. Heja!
Vi spelade mot Geranium, som illvilligt stämplade vår minsta spelare (en hittils onämnd tjej gav igen med en vass armbåge); fuego, som slog oss så att det faktiskt var lite pinsamt men höll gentlemannamässigt avstånd till oss tjejer; nimb, vars nummer 11 lyckades stämpla Igi när han låg och sprattlade framför vårt mål.
När det stod klart att vi inte skulle ta hem någon plakett drack killarna upp sin öl och så for vi tillbaka till Malmö. Hela laget knökade in sig på en indisk restaurang på möllan, där vad jag och Igi inte åt i form av hetta lyckades killarna sätta i sig i köttmängd. Typ motsvarande en riktigt stor ko.
Vi tog oss till Danmark i två bilar. Tjejerna och Igi i en bil, med schlager på högsta volym, och killarna i Alberto's bil med Rainios hårdrock i högtalarna. Trots att Alberto's GPS var spansk så hittade den faktiskt till Valbyparken och vi tackar Daniel för en väl anordnad turnering. Nu laddar vi för nästa år, då vi faktiskt planerar att sparka på bollen!
lördag 13 juni 2009
Min häst Rodea
Jag har en häst som heter Rodea. Hon är en mycket säregen dam på 21 bast (ja, vi är lika gamla). Hon gillar inte män. Hon gillar inte sura äpplen. Och hon gillar framförallt inte när folk inte har hyfs nog att hälsa på henne utan direkt sträcker fram händerna och börjar "klappa" på hennes ansikte. Så fundera på det nästa gång du hälsar på en främmande hund, eller häst för den delen. Jag skulle inte gilla att en främmande människa började ta på mitt ansikte. Would you?
Till dagens sparka-bakut. Journalister. Igen.
Borde inte journalisthögskolan ha ett inträdesprov, typ läkarlinjens lämplighetsprov? För nu låter de ju vemsomhelst som fick G i svenska svamla sig igenom utbildningen som senare (tydligen) ger arbete där de får fritt kräkas i det offentliga rummet. Och du och jag äter den spyan. Varje dag.
Nyligen ringde en journalist från dagens nyheter upp en god vän som arbetar inom sjukvården. Denna journalist hade fått för sig att de på denna sjukhusavdelning ägnade sig åt försköning av bokföringen, dvs kortande av vårdköerna på ett sätt som inte riktigt är bra. Utan att vara påläst om hur vårdköerna såg ut innan, utan att ha begripit att det avdelningen ägnade sig åt var att åtgärda de svårast sjuka under en tillfällig period, i kort utan att fatta ett jävla skvatt om någonting ska den här idioten skriva en dundrande artikel som pekar ut maktmissbruk för skattepengar. Ett maktmissbruk som inte finns. Enbart för att sälja löpsedlar. Grattis Dagens Nyheter till att era anställda uppenbarligen kan skriva, men aldrig lärt sig läsa. Min vän bad att få läsa artikeln för att rätta eventuella faktafel, men si det gick sig inte för. Jo för journalisten hade redan skrivit den. Okej - men vad är då poängen med att ringa upp och kolla I EFTERHAND? Jag hoppas att hon blir PO-anmäld.
Samma sak gäller ju för oss. När folk skriver om oss skriver de antingen om att Igi är utlänning och därför lite lite sämre än alla andra och lite att betrakta som ett djur på zoo. Eller så handlar det om att det finns mygg i pildammarna. Vad, kan man fråga sig, har detta med oss som restaurang att göra?
Min häst Rodea gillar inte folk som inte tänker efter. Det gör inte jag heller. Ni journalister som tycker utan att veta och sen presenterar detta för resten av Sverige som om det vore fakta borde träffa min häst. Hon skulle sparka skiten ur er. No more nonsense. Sen kan ni skriva om en madame som fått utså mycket dumheter men går med på att bli sadlad ändå.
onsdag 10 juni 2009
Trivial pursuits
Vi har storstädning ibland. "Vid behov" heter det enligt min anticimexordlista. Anticimex ger oss en stor pärm som heter Egenkontroll, och där står stora ord såsom "livsmedelshygien" och sånt som restaurangpersonal tydligen väldigt sällan hör talas om.
Nä, skämt åsido. Visste ni att typ 99% av alla anmärkningar som inspektörerna från miljö & hälsa har gäller dokumentation? Typ, hur kall var fisken när vi la den i frysen? -21 eller -22 grader? Är vår gladpack framtagen med avseende på livsmedelsbranschen? Sånt ska man hinna dokumentera som egenkontrollsansvarig. Och idag har vi handlat. Go me! Och sen var det storstädning som sagt. Killarna har rensat i köket, och jag och Lovisa har städat... allt annat, typ. Nu ligger änligen mina bankettglas i rätt kartonger, så att nästa gång vi har en grupp på över 50 pers så slipper vi alla springa fram och tillbaka med snaps-, grappa-, whiskey- och vitvinsglas som ligger i fel kartonger.
Och nu har jag ont i huvudet. Köket och jag har redan bråkat om appellationer, och det ligger till så här: de har fel, och jag har huvudvärk. Samma sak som gällde Jane Austen och Emily Dickinson gäller mig: man behöver inte veta så mycket, huvudsaken är att man känner efter.
Nä, skämt åsido. Visste ni att typ 99% av alla anmärkningar som inspektörerna från miljö & hälsa har gäller dokumentation? Typ, hur kall var fisken när vi la den i frysen? -21 eller -22 grader? Är vår gladpack framtagen med avseende på livsmedelsbranschen? Sånt ska man hinna dokumentera som egenkontrollsansvarig. Och idag har vi handlat. Go me! Och sen var det storstädning som sagt. Killarna har rensat i köket, och jag och Lovisa har städat... allt annat, typ. Nu ligger änligen mina bankettglas i rätt kartonger, så att nästa gång vi har en grupp på över 50 pers så slipper vi alla springa fram och tillbaka med snaps-, grappa-, whiskey- och vitvinsglas som ligger i fel kartonger.
Och nu har jag ont i huvudet. Köket och jag har redan bråkat om appellationer, och det ligger till så här: de har fel, och jag har huvudvärk. Samma sak som gällde Jane Austen och Emily Dickinson gäller mig: man behöver inte veta så mycket, huvudsaken är att man känner efter.
tisdag 9 juni 2009
Singing in the rain
Ny håller allt på att falla på plats på terrassen (i regnet)!
En kul sak till är att ett antal restauranger ska mötas och spela fotboll på söndag - i köpenhamn! Jag och Lovisa har spenderat hela morgonen (och då menar jag hela morgonen) med att tränga oss fram genom myllret av studenter i Malmö och Lund för att hitta tröjor och shorts i vår lagfärg, som är beige. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort, då beige är "ute". Men vi hittade dem tillslut, efter ca 3,5h letande. Jag kommer så klart blogga och ta bilder på söndag!
Vidare har jag blivit uppmuntrad att skriva en bok. Den kommer att heta något i stil med "Ett år i helvetet, sen bloomar det i parken". Där ska avslöjas ALLT som hänt oss under det gångna året. Så nu ska jag bara ha tid att skriva också....
En kul sak till är att ett antal restauranger ska mötas och spela fotboll på söndag - i köpenhamn! Jag och Lovisa har spenderat hela morgonen (och då menar jag hela morgonen) med att tränga oss fram genom myllret av studenter i Malmö och Lund för att hitta tröjor och shorts i vår lagfärg, som är beige. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort, då beige är "ute". Men vi hittade dem tillslut, efter ca 3,5h letande. Jag kommer så klart blogga och ta bilder på söndag!
Vidare har jag blivit uppmuntrad att skriva en bok. Den kommer att heta något i stil med "Ett år i helvetet, sen bloomar det i parken". Där ska avslöjas ALLT som hänt oss under det gångna året. Så nu ska jag bara ha tid att skriva också....
söndag 7 juni 2009
From all the walks of life
Nu ska jag klaga lite på den pensionerade arbetarklassen. Nu när vi ändå håller på att dela in folk i fack inför stundande val idag så kan jag tala om lite grann hur det ser ut i restaurangvärlden.
Alltså, de klär sig som om de har klass. Uppenbarligen ligger inkomsten över existensminimum. De är 65+. Och de ringer upp och frågar om de inte kan få oxfilé och Bearnaise-sås. De blir upprörda över vårt koncept, i proportion med alla andra brott mot mänskligheten (för en tryckt pappbit är ju var mans rättighet på restaurang, Herr Oberführer), och kan inte för sitt liv förstå sig på logiken i att om man vill ha oxfilé, pappersmenyer och blaskkaffe så går man till Margaretapaviljongen och inte till oss. Man ber ju inte en psykolog utföra lite voodoo, så varför be oss servera pommes frites?
Iallafall. Vi ler. Igi förklarar tålmodigt på sin knackiga svenska, och när människan i andra änden vägrar låta honom prata engelska ber han om ursäkt och räcker över telefonen till mig. Jag förklarar konceptet. De gnäller och undrar om vi skämtar. De bokar ändå. De dyker upp ca 45 minuter tidigt och är alltid en person mindre/mer än vad de bokat för (varför ringa och tala om det för oss? Vi har väl alltid stolar och extra personal som bara dräller runt). De förklarar högfärdigt att de inte äter fisk, för man kan aldrig garantera vart den kommer ifrån. Vi förklarar att vi köper vår fisk direkt från fiskarna. Då förklarar de att de är allergiska mot alla skaldjur, och börjar förklara vad det innebär som om vi aldrig hade sett en mussla förut. Sen blir de arga på mig för att jag föreslår att vi ska välja vin till maten. Hur kan jag, en 21årig flicksnärta med västgötadialekt veta mer om vin än dem? Nä, jag har ju bara siktet inställt på en Master of Wine med allt vad det innebär, en vinkällare större än deras hus och ett utbud de aldrig drömt om...
Nåväl. De äter och dricker och uppskattar servicen. De beställer in mer vin. De beställer in mer kaffe. De beställer in ett tjog avec. De vill betala. De får räkningen och humöret går i botten. Vaddå, är inte allt det där extra, alla femtioåriga cognac och armagnac typ gratis? De krånglar. De vill betala på faktura. Vi nekar, vi behöver en veckas framförhållning till revisorn. De gnäller ännu mer, men ger mig sen ett amexkort (grönt, heja). Jag förklarar att då det är oväder ute så har vår skittaskiga kortterminal från babs lite problem med mobilnätet, så det kommer ta ca 5 minuter att göra transaktionen. Det tar 4 min 30 sek att göra transaktionen. Jag går ut med kvitto, slipar och kort. Då utbrister gubbjäveln "Jag gillar verkligen inte att släppa ifrån mig mitt kort utom synhåll, nä man vet ju aldrig vad de hittar på. Är du nu säker på att du gjorde allt rätt lilla gumman?". Ja ursäkta, det tog lite tid för att kortmaskinen är en sån där revolutionerade teknisk sak som just är väldigt modern men inte fungerar. Du kan ju ringa och kolla att transaktionen gick rätt till på måndag, och sen kan du ju ringa och be mig om ursäkt?
Vi jämför dessa etikett-oupplysta idioter med den faktiska majoriteten av gäster vi har som är alldeles förträffligt underbara människor. Men nästan varje kväll är det ett bord som ser oss servitörer som något mindre mänskliga, typ kökets glorifierade brickställ. De verkar tro att även om de beter sig som apor så ska vi fortsätta le och ge förträfflig service. Newsflash: bara för att vi har svart kostym så försvinner vi inte som personer. Om du behandlar mig med respekt så kommer jag lyda din minsta vink under hela kvällen, jag kommer prata med dig, skratta med dig, ge dig en extra pralin och kakor att ta med hem. It goes two ways, my friend. Dessutom ska jag berätta en liten hemlighet: att lämna lite dricks är det allra bästa sättet att visa att man upskattade servicen, precis som att lämna tallriken barskrapad är ett tecken till köket att man gillade maten. Lite dricks, det behöver verkligen inte vara mycket, är vår uppmuntran. Vi kommer ihåg vilka som lämnade en tjuga extra och vilka som inte gjorde det. Vilka tror ni får en stor kram och ett brett leende från oss när de kommer tillbaka?
Alltså, de klär sig som om de har klass. Uppenbarligen ligger inkomsten över existensminimum. De är 65+. Och de ringer upp och frågar om de inte kan få oxfilé och Bearnaise-sås. De blir upprörda över vårt koncept, i proportion med alla andra brott mot mänskligheten (för en tryckt pappbit är ju var mans rättighet på restaurang, Herr Oberführer), och kan inte för sitt liv förstå sig på logiken i att om man vill ha oxfilé, pappersmenyer och blaskkaffe så går man till Margaretapaviljongen och inte till oss. Man ber ju inte en psykolog utföra lite voodoo, så varför be oss servera pommes frites?
Iallafall. Vi ler. Igi förklarar tålmodigt på sin knackiga svenska, och när människan i andra änden vägrar låta honom prata engelska ber han om ursäkt och räcker över telefonen till mig. Jag förklarar konceptet. De gnäller och undrar om vi skämtar. De bokar ändå. De dyker upp ca 45 minuter tidigt och är alltid en person mindre/mer än vad de bokat för (varför ringa och tala om det för oss? Vi har väl alltid stolar och extra personal som bara dräller runt). De förklarar högfärdigt att de inte äter fisk, för man kan aldrig garantera vart den kommer ifrån. Vi förklarar att vi köper vår fisk direkt från fiskarna. Då förklarar de att de är allergiska mot alla skaldjur, och börjar förklara vad det innebär som om vi aldrig hade sett en mussla förut. Sen blir de arga på mig för att jag föreslår att vi ska välja vin till maten. Hur kan jag, en 21årig flicksnärta med västgötadialekt veta mer om vin än dem? Nä, jag har ju bara siktet inställt på en Master of Wine med allt vad det innebär, en vinkällare större än deras hus och ett utbud de aldrig drömt om...
Nåväl. De äter och dricker och uppskattar servicen. De beställer in mer vin. De beställer in mer kaffe. De beställer in ett tjog avec. De vill betala. De får räkningen och humöret går i botten. Vaddå, är inte allt det där extra, alla femtioåriga cognac och armagnac typ gratis? De krånglar. De vill betala på faktura. Vi nekar, vi behöver en veckas framförhållning till revisorn. De gnäller ännu mer, men ger mig sen ett amexkort (grönt, heja). Jag förklarar att då det är oväder ute så har vår skittaskiga kortterminal från babs lite problem med mobilnätet, så det kommer ta ca 5 minuter att göra transaktionen. Det tar 4 min 30 sek att göra transaktionen. Jag går ut med kvitto, slipar och kort. Då utbrister gubbjäveln "Jag gillar verkligen inte att släppa ifrån mig mitt kort utom synhåll, nä man vet ju aldrig vad de hittar på. Är du nu säker på att du gjorde allt rätt lilla gumman?". Ja ursäkta, det tog lite tid för att kortmaskinen är en sån där revolutionerade teknisk sak som just är väldigt modern men inte fungerar. Du kan ju ringa och kolla att transaktionen gick rätt till på måndag, och sen kan du ju ringa och be mig om ursäkt?
Vi jämför dessa etikett-oupplysta idioter med den faktiska majoriteten av gäster vi har som är alldeles förträffligt underbara människor. Men nästan varje kväll är det ett bord som ser oss servitörer som något mindre mänskliga, typ kökets glorifierade brickställ. De verkar tro att även om de beter sig som apor så ska vi fortsätta le och ge förträfflig service. Newsflash: bara för att vi har svart kostym så försvinner vi inte som personer. Om du behandlar mig med respekt så kommer jag lyda din minsta vink under hela kvällen, jag kommer prata med dig, skratta med dig, ge dig en extra pralin och kakor att ta med hem. It goes two ways, my friend. Dessutom ska jag berätta en liten hemlighet: att lämna lite dricks är det allra bästa sättet att visa att man upskattade servicen, precis som att lämna tallriken barskrapad är ett tecken till köket att man gillade maten. Lite dricks, det behöver verkligen inte vara mycket, är vår uppmuntran. Vi kommer ihåg vilka som lämnade en tjuga extra och vilka som inte gjorde det. Vilka tror ni får en stor kram och ett brett leende från oss när de kommer tillbaka?
fredag 5 juni 2009
Skärp er, journalister.
Hej kära läsare.
Ni har säkert läst nöjesguidens tio-i-topp lista. Vi ligger på sjätte plats. Hos oss är det trevligt, men dyrt, och så finns det mygg i dammen utanför.
Alltså, vad fan är det med journalister nu för tiden? Vi är den enda restaurangen på den där listan som är i svensk mästarklass i white guide. Våra menyer ligger på sk paketpris, ett pris för en hel meny och inte per tallrik alltså. Ska man dela upp det per tallrik hamnar det någonstans på 120 kr. Vilket är billigt (!) om man jämför med övriga restauranger på listan, som till exempel tar 195 kr för nån jävla bake-off. Eller något som är så flottigt och oavrunnet efter fritering att det lämnar "balsam" på läpparna. Fy fan vad äckligt, säger jag bara. Det är ingen restaurang jag kommer att besöka iallafall. Inte heller kommer man se mig på den restaurang där man måste inta lika delar avgaser och mat på uteserveringen. Och då klagar kärringen på lite mygg i dammen UTANFÖR vår restaurang?
Dessutom är det omöjligt så att hon varit och ätit hos oss. För vår terrass har ju inte öppnat ännu, då den ännu är under tillbyggnad.
Allt är sant på internet, och nu säger jag dagens sanning till er vars pennskrap/tangentknatter hörs på mittupslagen. Antingen kan ni komma hit, sätta er ner och prata med oss och ha en vettig diskussion om hur vi arbetar, eller så kan ni hålla er borta. Vi lagar bra mat även utan era åsikter. Vi kör vårt race från scratch, och vi gör det med passion. Ska ni kritisera oss, så gör det med lite ambition.
Ni har säkert läst nöjesguidens tio-i-topp lista. Vi ligger på sjätte plats. Hos oss är det trevligt, men dyrt, och så finns det mygg i dammen utanför.
Alltså, vad fan är det med journalister nu för tiden? Vi är den enda restaurangen på den där listan som är i svensk mästarklass i white guide. Våra menyer ligger på sk paketpris, ett pris för en hel meny och inte per tallrik alltså. Ska man dela upp det per tallrik hamnar det någonstans på 120 kr. Vilket är billigt (!) om man jämför med övriga restauranger på listan, som till exempel tar 195 kr för nån jävla bake-off. Eller något som är så flottigt och oavrunnet efter fritering att det lämnar "balsam" på läpparna. Fy fan vad äckligt, säger jag bara. Det är ingen restaurang jag kommer att besöka iallafall. Inte heller kommer man se mig på den restaurang där man måste inta lika delar avgaser och mat på uteserveringen. Och då klagar kärringen på lite mygg i dammen UTANFÖR vår restaurang?
Dessutom är det omöjligt så att hon varit och ätit hos oss. För vår terrass har ju inte öppnat ännu, då den ännu är under tillbyggnad.
Allt är sant på internet, och nu säger jag dagens sanning till er vars pennskrap/tangentknatter hörs på mittupslagen. Antingen kan ni komma hit, sätta er ner och prata med oss och ha en vettig diskussion om hur vi arbetar, eller så kan ni hålla er borta. Vi lagar bra mat även utan era åsikter. Vi kör vårt race från scratch, och vi gör det med passion. Ska ni kritisera oss, så gör det med lite ambition.
torsdag 4 juni 2009
Prata svenska, din dummer!
Hört på stan:
Kille 1: Jag vill ha glejs.
Kille 2: Va?
Kille 1: Glejs.
Kille 2: Vad fan är det?
Kille 1: Som i GB-glejs, din dummer!
Okej, glace må vara franska för glass, men man låter bara dum om man uttalar det på trendriktig "kanal5"-engelska. Glace uttalas just... glass. Puckon! Kom igen och visa att ni har nåt mellan öronen.
Kille 1: Jag vill ha glejs.
Kille 2: Va?
Kille 1: Glejs.
Kille 2: Vad fan är det?
Kille 1: Som i GB-glejs, din dummer!
Okej, glace må vara franska för glass, men man låter bara dum om man uttalar det på trendriktig "kanal5"-engelska. Glace uttalas just... glass. Puckon! Kom igen och visa att ni har nåt mellan öronen.
tisdag 2 juni 2009
Man blir glad när någon är förstående
För ett tag sen skrev jag på en väns facebook: "bitterfittor, unite!". Det var dock med avseende på småbarnsföräldrar som envisas med att bilda en barnvagnsmaffia i skoaffärer på lördag förmiddag. Vi unga barnlösa karriärkvinnor som vill köpa skor kommer inte in, fram, förbi, emellan, över, under eller ut. Med eller utan nya skor. Detta leder till en kaskad av klagomål på lördag eftermiddag när man fortfarande går omkring i sina gamla pumps, fortfarande 500 kr rik. Men hör och häpna, ingen tycker synd om oss. Ingen är förstående. Ingen bryr sig. Folk byter samtalsämne. Mumlar något om PMS och dagens stress och köphets. Vilket leder till fler sura miner och ännu mer PMS-mumlande. Jag har inte riktigt funderat på denna onda cirkel förut förrän idag när jag för femtielfte gången ringde upp Babs-Paylink för att få rätt på vår kortterminal. Jag fick tag på en mycket förstående Fredrik som vänligt lyssnade på alla våra otroliga problem och sedan ojade sig ikapp med mig om att dessa ännu inte var lösta. Och vad glad jag blev! Här var det någon som förstod! Som höll med om att så här kan det ju inte vara! Låt vara att de flesta problemen inte än är lösta, men ändå!
Tänk om alla män kunde vara lika förstående som Fredrik i allt, inklusive barnvagnsmaffior. Detta leder fram till dagens vet hut: http://vet.hut.nu/?id=11.
Nu ska jag ägna mig lite åt min inkorg som börjar se väldigt full ut.
Tänk om alla män kunde vara lika förstående som Fredrik i allt, inklusive barnvagnsmaffior. Detta leder fram till dagens vet hut: http://vet.hut.nu/?id=11.
Nu ska jag ägna mig lite åt min inkorg som börjar se väldigt full ut.
måndag 1 juni 2009
Pinsamt, Babs-Paylink!
Okej, nu är det inte roligt längre. Jag har feber, ont i knät och vår kortmaskin har krånglat i en vecka och Babs-Paylink skiter i det.
Överhuvudtaget begriper jag inte varför de fortfarande finns som företag. Om vi som restaurang hade skitit så fullständigt i våra kunder hade vi fått stänga innan vi ens hade öppnat. Vår kortläsare kan inte göra det den finns till för, alltså läsa kort. Tänker de byta ut den? Näpp. Vadå, vi kan ju ringa in transaktionerna! Jo, men det tar ju sin lilla tid. Och vi kan inte med gott samvete ta dricks av våra kunder när de måste vänta på att få betala i 30 min... Är det då inte myyycket bättre att vi har en kortläsare som fungerar? Då la de på luren i örat på mig. Tack.
Vad tycker ni vi ska göra, Babs-Paylink? Be alla kunder ta ut kontanter innan de kommer hit? Fakturera dem alla? Jo, för det har vi tid och råd med, en sån liten restaurang som oss. Jag är ju redan här 12 h om dagen, Igi ännu mer. Ge oss mer jobb, för vi har så lite att göra!
Nu byter vi ämne.
Jag och Igi har utmanat köket på TP. Det har därför varit väldigt tyst från köket på ett tag. Varje gång de säger något skanderar vi "we want a match", och då faller en tung ridå av tystnad ned. Som det kan vara.
Överhuvudtaget begriper jag inte varför de fortfarande finns som företag. Om vi som restaurang hade skitit så fullständigt i våra kunder hade vi fått stänga innan vi ens hade öppnat. Vår kortläsare kan inte göra det den finns till för, alltså läsa kort. Tänker de byta ut den? Näpp. Vadå, vi kan ju ringa in transaktionerna! Jo, men det tar ju sin lilla tid. Och vi kan inte med gott samvete ta dricks av våra kunder när de måste vänta på att få betala i 30 min... Är det då inte myyycket bättre att vi har en kortläsare som fungerar? Då la de på luren i örat på mig. Tack.
Vad tycker ni vi ska göra, Babs-Paylink? Be alla kunder ta ut kontanter innan de kommer hit? Fakturera dem alla? Jo, för det har vi tid och råd med, en sån liten restaurang som oss. Jag är ju redan här 12 h om dagen, Igi ännu mer. Ge oss mer jobb, för vi har så lite att göra!
Nu byter vi ämne.
Jag och Igi har utmanat köket på TP. Det har därför varit väldigt tyst från köket på ett tag. Varje gång de säger något skanderar vi "we want a match", och då faller en tung ridå av tystnad ned. Som det kan vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
