From all the walks of life

Nu ska jag klaga lite på den pensionerade arbetarklassen. Nu när vi ändå håller på att dela in folk i fack inför stundande val idag så kan jag tala om lite grann hur det ser ut i restaurangvärlden.
Alltså, de klär sig som om de har klass. Uppenbarligen ligger inkomsten över existensminimum. De är 65+. Och de ringer upp och frågar om de inte kan få oxfilé och Bearnaise-sås. De blir upprörda över vårt koncept, i proportion med alla andra brott mot mänskligheten (för en tryckt pappbit är ju var mans rättighet på restaurang, Herr Oberführer), och kan inte för sitt liv förstå sig på logiken i att om man vill ha oxfilé, pappersmenyer och blaskkaffe så går man till Margaretapaviljongen och inte till oss. Man ber ju inte en psykolog utföra lite voodoo, så varför be oss servera pommes frites?
Iallafall. Vi ler. Igi förklarar tålmodigt på sin knackiga svenska, och när människan i andra änden vägrar låta honom prata engelska ber han om ursäkt och räcker över telefonen till mig. Jag förklarar konceptet. De gnäller och undrar om vi skämtar. De bokar ändå. De dyker upp ca 45 minuter tidigt och är alltid en person mindre/mer än vad de bokat för (varför ringa och tala om det för oss? Vi har väl alltid stolar och extra personal som bara dräller runt). De förklarar högfärdigt att de inte äter fisk, för man kan aldrig garantera vart den kommer ifrån. Vi förklarar att vi köper vår fisk direkt från fiskarna. Då förklarar de att de är allergiska mot alla skaldjur, och börjar förklara vad det innebär som om vi aldrig hade sett en mussla förut. Sen blir de arga på mig för att jag föreslår att vi ska välja vin till maten. Hur kan jag, en 21årig flicksnärta med västgötadialekt veta mer om vin än dem? Nä, jag har ju bara siktet inställt på en Master of Wine med allt vad det innebär, en vinkällare större än deras hus och ett utbud de aldrig drömt om...
Nåväl. De äter och dricker och uppskattar servicen. De beställer in mer vin. De beställer in mer kaffe. De beställer in ett tjog avec. De vill betala. De får räkningen och humöret går i botten. Vaddå, är inte allt det där extra, alla femtioåriga cognac och armagnac typ gratis? De krånglar. De vill betala på faktura. Vi nekar, vi behöver en veckas framförhållning till revisorn. De gnäller ännu mer, men ger mig sen ett amexkort (grönt, heja). Jag förklarar att då det är oväder ute så har vår skittaskiga kortterminal från babs lite problem med mobilnätet, så det kommer ta ca 5 minuter att göra transaktionen. Det tar 4 min 30 sek att göra transaktionen. Jag går ut med kvitto, slipar och kort. Då utbrister gubbjäveln "Jag gillar verkligen inte att släppa ifrån mig mitt kort utom synhåll, nä man vet ju aldrig vad de hittar på. Är du nu säker på att du gjorde allt rätt lilla gumman?". Ja ursäkta, det tog lite tid för att kortmaskinen är en sån där revolutionerade teknisk sak som just är väldigt modern men inte fungerar. Du kan ju ringa och kolla att transaktionen gick rätt till på måndag, och sen kan du ju ringa och be mig om ursäkt?

Vi jämför dessa etikett-oupplysta idioter med den faktiska majoriteten av gäster vi har som är alldeles förträffligt underbara människor. Men nästan varje kväll är det ett bord som ser oss servitörer som något mindre mänskliga, typ kökets glorifierade brickställ. De verkar tro att även om de beter sig som apor så ska vi fortsätta le och ge förträfflig service. Newsflash: bara för att vi har svart kostym så försvinner vi inte som personer. Om du behandlar mig med respekt så kommer jag lyda din minsta vink under hela kvällen, jag kommer prata med dig, skratta med dig, ge dig en extra pralin och kakor att ta med hem. It goes two ways, my friend. Dessutom ska jag berätta en liten hemlighet: att lämna lite dricks är det allra bästa sättet att visa att man upskattade servicen, precis som att lämna tallriken barskrapad är ett tecken till köket att man gillade maten. Lite dricks, det behöver verkligen inte vara mycket, är vår uppmuntran. Vi kommer ihåg vilka som lämnade en tjuga extra och vilka som inte gjorde det. Vilka tror ni får en stor kram och ett brett leende från oss när de kommer tillbaka?