I sann Dr Phil-anda

Igår hade vi en otroligt trevlig kväll, med underbara gäster. Jag och Igi stannade till sent på natten och pratade och berättade historier. Lite som bloggen fast live! En av sakerna som kom på tal var hur vi skiljer oss från en bistro. Annat än det uppenbara (mat, service osv) så hamnar skillnaden i beteende. På en bistro tenderar gästerna att flyta ihop för personalen. Alla gäster får samma behandling. Hos oss ställs högre krav på social kompetens hos personalen då varje bord måste "tas" individuellt. En stor del av det beror på servicen och hur den är utformad. Man lär sig fort att "läsa" borden, när och hur man ska prata, om man ska avbryta. Ofta i slutet på kvällen har vi 25 nya vänner som ringer upp några veckor senare och presenterar sig med förnamn och undrar hur vi har haft det och om de inte kan få samma bord som sist. Detta är det underbara med Bloom, att den diskussionen om vin, eller farmakologi, eller husköp som vi hade för en månad sedan kan tas upp på nytt.
Gästerna skrattade långt och länge åt alla historier vi har med folk som inte riktigt klarar av vårt koncept, eller blir alldeles upprörda av kulturkrocken. Vi kom in på varför sånt kan ske, och hur vi i personalen hanterar det. Allt som oftast handlar det om ett kontrollbehov. Man är inte öppen för nya idéer, och att vi ber gästen lita på oss känns därför som en förolämpning. Frågan för oss är då den samma som alltid: om man nu har en viss form av middag i åtanke, typ en sallad för 65 kronor, varför går man inte till en restaurang som serverar det? Till och med jag kan fixa en hygglig sallad, så då hade vi ju inte behövt 3 kockar i köket.

För att ta till lite satir:

Tänk er en äldre herre, välklädd i kostym och slips, kliver in på apoteket. Han ser ut en farmacist och ber henne om hjälp. Han behöver ett läkemedel. Han har lite ont i bröstet och är stressad, och behöver något för att slappna av. Farmacisten visar honom de receptfria läkemedlen och hjälper honom leta, men de hittar inte vad han har i åtanke. "Det säljs i små påsar", säger han, ett örtläkemedel. Hon hjälper honom bort till natureläkemedlen, men inte heller där kan de hitta det. Han börjar bli arg. "Jag kan ju köpa det här vart som helst på gatan av vilken ruffig ung kille i hoodie-tröja som helst, vad är ni för ett jävla ställe som inte säljer gräs?"