Linnéa's two cents - how to kidnap a head chef

Stackaren som tänkte sig anordna min möhippa har det verkligen svårt just nu. Alla tjejerna ska ju vara med. Med det sagt inleddes operation ringa-runt-till-hela-telefonboken, och lyckligtvis verkade alla vara tillgängliga på den utsatta dagen. Alla utom en viss kökschef. Det är ju paramount att Titti är med. Kidnappningstips mottages tacksamt, för jag har aldrig hört talas om en kökschef som utan ett års förvarning får ledigt.

Linnéa's two cents - the wonderful English

Nu börjar det verkligen dra ihop sig mot "I do" och nervositeten börjar ge sig tillkänna. Inte för mig eller Mon Cher, utan för vänner, släktingar och brudtärnor. Framförallt börjar det märkas på de stackare som givit sig på att försöka samordna möhippan och svensexan. Jag tycker att deras röster gått upp en oktav varje gång vi talas vid. Det som ligger allra närmast till hands är ett litet strategimöte med våra föräldrar. Man måste tydligen koordinera sig med kläder och tal och sittplatser och sådant. På inbjudningskorten skrev vi nämligen "Klädsel: ja tack!", och detta har orsakat stor förvirring. Alla ringer och vill veta vad de ska ha på sig, men igen vågar riktigt fråga. Man får lite presumtiva spekulationer, typ: "Hawaii-skjorta skulle nog bara sticka ut", och sedan en ängslig tystnad där personen i andra änden väntar på att få detta bekräftat. Men iallafall. Föräldrarna ska träffas och prata och detta över frukost hemma hos oss. Jag blev så inspirerad av frukosten på Bloom's terrass att jag tänkte ge mig på något liknande själv. Jag sa till Mon Cher "Jag tänkte "tea and crumpets" direkt". "Trumpets?", "Nej, CRumpets!". Och så fick jag förklara att jag inte alls hade tänkt odla trumpetsvamp till på lördag, utan istället göra de små muffinspannkakorna som är så essentially English. Och det är ju all well and good, men man bör nog ha något lite matigt också, tänkte jag. Någonting "savoury". Och sen försökte jag förklara för Mon Cher vad savoury är. Merriam-Webster förklarade det så bra så jag skickade helt enkelt bara över deras definition:

Main Entry: 1sa·vory
Variant(s): also sa·voury \ˈsā-və-rē, ˈsāv-rē\
Function: adjective
Date: 13th century
: having savor: as a : piquantly pleasant to the mind "a savory triumph" b : morally exemplary : edifying c : pleasing to the sense of taste especially by reason of effective seasoning d : pungently flavorful without sweetness

Jag blir lika glad varje gång jag hittar ett ord som verkligen slår huvudet på spiken med vad jag menar: "pungently flavorful without sweetness" - och då blir det alltså lite rökt lax till frukosten också. Då känns det som att man har "covered all bases" - sött, salt, savoury. Det är väl diplomatiskt så det räcker till en föräldraträff? På den stora dagen litar jag nämligen på att Igi grejar diplomatin.

Veggie Rights

I’ve been a vegetarian for around 30 years, that’s three-quarters of my life if you were wondering. Inspired by a school friend and the horrifying flyers thrust in my hand by animal rights protestors, as a country girl by birth, it wasn’t difficult for me to give up meat. Although my vegan period was curtailed for love and today I am struggling with the re-introduction of fish into my diet for the same reason, I still have no desire to return to meat. Luckily, when awkward questions, such as “Will you eat it if I just take the meat bits out?” or “But you eat fish, right?” arise, my sambo always steps in and negotiates a vegetable option, as he knows that I will succumb to fish rather than appear difficult or 'special'.

The first Scandinavian Vegetarian Society was founded in Stockholm in 1895 and a survey carried out by UK Food Standards Agency in 2009 found that out of 3,219 respondents in Britain, 3% were completely vegetarian, with a further 5% refusing either fish or certain meats. If there are so many of us, why doesn’t every restaurant in countries such as Sweden and the UK have a vegetarian option, or why not just do as Igi does and ask if anyone has any ‘dietary requirements’? We’re not asking for special treatment, because, after all, as the figures prove, there’s nothing special about being a vegetarian.

Linnéa's two cents - the "mancession".

Jag läste nyligen "The Gastronomy of Marriage: A Memoir of Food and Love". Med den stora dagen hägrande i slutet av sommaren känns det skönt att få bekräftat att det finns fler som konstaterat att den största frågan i deras förhållande är vad de ska äta ikväll. När två matglada blir ihop kan det bli katastrof eller en fantastisk resa. Mon Cher och jag tillhör lyckligtvis den senare kategorin, då jag inte har någon konkurrens vid spisen och Mon Cher får mycket lite konkurrens vid ätandet.

Nyligen frågade en vän om Mon Cher och jag inte var ett sådant där "omvänt par". Då menade hon den typen av par som nämns i NYT, där kvinnan tjänar mer än sin man och där ombytta könsroller blir ett faktum. Till del förstår jag hur hon tänker, jag är den som är färdig först när vi ska ut, jag är den som skäller ut folk när det behövs, jag är den som beställer mat och vin när vi är ute, Mon Cher städar, diskar och tvättar. Å andra sidan är det jag som lagar mat, handlar och ställer doftljus i badrummen, har smink och smycken liggande lite varstans och Mon Cher den som sätter upp hyllor och fixar min cykel när den är trasig. Mon Cher tjänar såklart mer som heltidsanställd än jag gör som student. Jag fattar faktiskt inte hela grejen med termen "mancession". Kvinnorörelsen har kämpat hur länge som helst för att vi ska kunna göra vad vi vill och att vi ska ha lika villkor, och då när det är verklighet i vissa delar av världen blir man förvånad när kvinnor gör samma val som män i alla tider kunnat göra. Fånigt.

Mon Cher och jag tillämpar principen att den som kan och vill ska göra det. Jag kan städa och diska. Om jag tycker att det behövs så gör jag det, men oftast hinner Mon Cher före eftersom jag lagar mat eller handlar. Mon Cher kan fixa kvällsmat om jag inte skulle orka.

Jag vet att tiden innan Titti dök upp på Bloom frågade folk hur det skulle bli med en kvinnlig kökschef. "Hon kan ju inte skrika", typ. Jag vet inte hur det är med er, men skrikande för min del hör hemma hos manliga kökschefer som är "lacking in other areas".

Titti är by far den bästa kökschefen jag jobbat med. Det behövs inget skrikande, helt enkelt därför att kvalitetskontrollen är så bra. Jag vet inte hur det är med er, men för mig säger det mer om Titti som person än om könstillhörigheten. Så, kan vi lägga ned det här med "women rising" och "mancession" nu? Det är såå 90-tal.

Going Soft

During a recent dinner at Bloom with some British friends, we were puzzled by a small green jelly placed on our dinner plate. Made with basil essence and filled with a small chunk of mozzarella Titti had audaciously transformed our beloved fruity delicacy into a unique, tasty savoury cube.

I’ve always had a soft spot for jelly, if you’ll excuse the pun. For generations the wobbly mass has been a favourite at Children’s parties throughout Britain. At the risk of sounding ancient, I still remember eating jelly and ice cream with the local kids at a long table that flanked our street during Queen Elizabeth’s Silver Jubilee. While aesthetes lean towards a towering multi-domed mould, nostalgists favour the custard and cream combination, topped with a decorative sprinkling of hundreds and thousands (better known as strössels in this part of the world).

With a mix of curiosity and wistfulness I’ve recently been following the success of London-based jellymongers Bompas & Parr, part of the UK’s burgeoning group of experimental gourmets. Since launching their own jelly making business in 2007, would be politician Sam Bompas and former architect Harry Parr have not only taken the city’s social scene by storm, they are responsible for a renaissance and the reinvention of the quivering dish. Like medieval nobles and Tudor royal Henry VIII – who, according to the duo, favoured plum and mulled wine flavoured Hippocrass - Bompas & Parr create culinary works of art from the gelatinous dish. Quinine filled glow-in-the-dark gin and tonic jellies that give off an eerie glow are a favourite among clubbers, while bespoke moulded renditions of London’s landmarks were the highlight of the city’s Festival of Architecture in 2008. Like Titti and, indeed, our Medieval ancestors, Bompas & Parr also experiment with savoury flavours, such as the outlandish bacon cola jelly, proving that you can’t judge a jelly by its colour.

Linnéa's two cents - the ultimate wedding breakfast

Jag minns en gång när vi höll på att organisera ett bröllop på Bloom. Igi var eld och lågor över blomarrangemang och mat, och brudparet var mest eld och lågor över maten. Igi, jag och en kock satte oss ned för att skriva ett menyförslag. Jag och Igi som båda har våra rötter i The Empire tänkte inte alls till när vi skrev "This is our suggestion for your wedding breakfast". Vi fick ett oroligt mail tillbaka - det var ju en middag de hade beställt, inget annat! Vi fick skriva tillbaka: "Don't worry, "wedding breakfast" is just what we pommies call the first meal of your married life!"
Och på tal om frukost för nygifta har jag varit på frukost på Bloom igår. Den civiliserade versionen av "a full English", dvs. Man får en rostad bagel med scrambled eggs, och antingen rökt lax eller rostbiff och lyxskinka. Kycklingleverpaté (Kiro gick direkt fram till Igi när vi kom, satte sig framför honom och naglade honom med blicken "var är min mat?") och hemlagad hjortronsylt med toast, en liten sallad samt färska jordgubbar och aprikoser med ett glas bubbel. I bastuhettan var juice välkommet, fast jag kände mig tvungen att intaga lite koffein i form av kaffe också. Mon Cher tyckte att det var en perfekt avslutning på en hektisk vecka, och visst hade han rätt. Vi kanske kan tjata till os Breakfast at Bloom dagen efter vårt bröllop? Som en perfekt start till livet som gifta? #reallybroadhinttoIgi

Linnéa's two cents - Australian Wine Club

Jag har rätt länge vetat om Australian Wine Club och måste nu tuta i luren för att de sträckt ut handen till oss som tillhör facebook-generationen. It kind of makes sense att kunna beställa hem vin man kanske kunnat prova och som kanske inte finns i en 100 000-count upplaga. För säga vad man vill om Systemet, men de har till exempel inte Condrieu. Väl typ ett annat vin med viognier, men inte Condrieu. Man får privatimportera. Min mamma ringde senast i förra veckan för att få reda på hur man gör, för sommarvikarierna på Systembolaget visste tydligen inte. Nä, heja AWC, monopolet kan behöva sig en konkurrent. Och nu har de världens första vinbutiksapplikation. Detta i tider då Lisa Förare Winbladh ordnar det här med världsfreden - på facebook.

Gällande bröllopet hoppas vi att Frog ska komma. Han bor numera i grodlandet och har därför tillgång till allt vi saknar i Sverige i vinväg, och allt vi har i Sverige i vinväg - fast bättre. Om du läser detta, Frog, så vet du vad vi (läs: jag) vill ha i present.

Linnéa's countdown to married life

Det är vansinne, det här. Inte att gifta sig, jag menar inte så. Mon Cher är Mr Right. Men vi har gjort en stor upptäckt. Vi har upptäckt problemet ingen av oss har en riktigt bra lösning på. Vi blev lite villrådiga, hur ska man hantera ett ganska major problem om vi båda är ganska clueless? Det har inte hänt förut. Vi har ju varit ihop hur länge som helst, och aldrig förut har vi stått inför en fråga där båda inte har en aning.
Vi ska alltså köpa hus. Vi har sett ut ett trevligt litet ställe och fixat med pengar och papper och sånt, ni vet sånt där man gör när man är ett medelålders par som ska bygga bo/fixa en bas/slå upp en koja. Anti-logiken är att jag som ska ut och härja i min karriär kan behöva en fast punkt i tillvaron (och det här stället har en trappa. Kiro, vår Korean Jindo-valp, älskar trappor). Och nu har vi ett stort problem. Ponera att allt är superfräscht och allmänt excellent på det nya stället. Allt utom spisen/ugnen som är från sena medeltiden och bör omgående flytta in på museum. Vad göra? Mon Cher lagar aldrig mat och skulle därför förmodligen inte märka om den enda köksutrustning som fanns var en mikro och en espressomaskin. Jag har lite högre kulinariska ambitioner och skulle definitivt märka om ugn och spishällar saknades. Och där börjar problemen: gas eller el? "Appliance tower" eller vanlig ugn under spisen á la Elektrolux på 80-talet där man måste krypa in i infernot för att se om maten är klar? Vad är billigt och dyrt i drift? Vad funkar bäst? Vilket märke ska man köpa? Som restauranganställd har man skaffat sig koll på kvalitetsmärken för restaurang som håller i 100 år och vad man kan köpa på second hand utan att produkten för den sakens skull inte fungerar över 150 grader. Men som privatperson? I'm lost. Google har för första gången inget definitivt svar på frågan. Allt ser och låter ungefär likadant och priset varierar lite hur som helst.
Vi är handfallna. Om vi inte hittar på något drastiskt kommer vi att få koka vatten över öppen eld i trädgården.
Mon Cher och jag har nog kommit på lösningen tillsammans. Det tog lite tid, men jag tror at det blir bra. Titti får helt enkelt följa med när vi handlar spis/ugn och provlaga något! Hon om någon borde ju kunna tala om huruvida den tilltänkta lösningen håller måttet.
Det är ju skönt att detta hände innan vi gift oss. Jag vet nämligen förhållanden som tagit slut över trumstorlek på tvättmaskinen.

Jag tror förresten att jag var lite snål med de positiva adjektiv jag använde när jag beskrev Bloom's take-out. Pulpo-salladen var magnifique. Je n'ai pas de mots pour l'excellence de ces. Try it out.

Linnéa's two cents - notre anniversaire et le ultimate take-out

Mon Cher och jag har firat un anniversaire idag. Jag blev hur förvånad som helst när Mon Cher med bestämdhet sa "Jag fixar maten och vinet ikväll älskling" - här pratar vi mannen vars största kulinariska insats i detta förhållandet begränsat sig till att hälla upp en skål yoghurt en gång när jag var sjuk. Äter gör han med största glädje, men laga mat är ju inte hans grej.
Jag blev därför glatt överraskad när han kom hem med en trerätters take-out från Bloom! I praktiska take-out kartonger med fack för bröd och amuse bouche! Vi fick underbar kall pulpo-sallad (min favorit) anka med primörer och en fantastisk dessert med mynta, lite choklad och färska jordgubbar! Till detta hade han med sig en flaska bubbel (BdB såklart). Min karl alltså. Världens bästa.
Eller hoppsan. Bloom in the Park. Världens bästa.

Animal farm

We had quite missed this blog!

New web page up!

Den nya hemsidan är uppe! Jag gillar verkligen bilderna för "The Terrace" - vi har alla medverkat. Jag jobbade lite som linslus en gång i tiden, så det är kul att takterna sitter i än...

My macaron moment

Despite years of snubbing that naughty Parisian delicacy, the macaron, at every opportunity during my time in Paris, I recently succumbed to the tantalisingly sweet sandwich.

After successfully avoiding the nuptials of the HRH brothers Charles and Andy the first time around, I would not fare so well here in Sverige. Our royal Bröllopsfest extravaganza was planned, the invitations were sent and before I could say Mona Sahlin, I too was swapping my monarchist grudge for an apron.

While racking my brain in search of something suitably noble and slightly exotic for our celebratory bash, I remembered the allure of the multi-hued macarons. The scene was set, I would emerge from the kitchen, a vision of sugary perfection, like Nicole Kidman’s glamorous incarnation in The Stepford Wives, serving the most tantalising fresh macarons, lightly dusted with gold powder, à la Ladurée.

Macaron recipes (not to mention my baking skills), are as dubious as its origin (Italians proclaim the little sweet sandwich was born in a monastery in the Veneto around the 14th or 15th century and arrived in France by way of Catherine de Medici in the 1500s as she was on her way to wed Henry the second, while the French fervidly claim their own right to its origin being a convent in Cormery in the late 700s). The adaptations were endless, to leave or not to leave to stand, violet with buttercream filling or chocolate ganache? As I scrolled through the selection I was no longer Nicole’s Joanna Eberhart, but the sizzling, burnt out Claire Wellington (Glenn Close).

After wrecklessly opting for my own fruity adaptation based upon David Lebovitz’s chocolate recipe, I set to work pulverising the almonds. However, my stress levels peaked when I realised we had no scales! My sambo found me slumped in the kitchen with a greasy lump of crushed almonds. Sensing a colossal diva tantrum on the horizon he shot over to bloom and plundered Titti’s freshly made stock of little golden macarons. As our guests arrived, I deviously concealed the Bloom container and sauntered out of the kitchen in a crisp white dress and heels. As we watched Sweden’s own fairytale unfold, our guests not only savoured the moment, but ‘my’ delicious little creations. Thanks to Titti I was queen of the macarons for the day.

Whatever floats your boat

I’m not a particularly inventive person, but whenever I read my favourite website www.psfk.com, my geeky side surfaces as I read in awe about cats with bionic prosthetic limbs and the endless impressive (though ultimately useless) technological feats that can be achieved with an iPhone. Considering I broke my iPhone within the first 30 minutes of ownership by inserting the SIM card the wrong way, I don’t think this will be my particular forte.

This week I was inspired by Rotterdam-based designer Damian O’Sullivan’s concept for floating greenhouses that will traverse the city’s waterways while propogating local produce, which, in turn, would be delivered by bicycle. Imagine the waterways of Malmö filled with verdant tugs and fresh Swedish produce available throughout the city (it could be sold in those lovely little red jordegubben stalls that spring up on every street corner each summer). Maybe even Igi could launch battery operated junks carrying plant beds laden with verdant salad leaves, or little alpine strawberries on Pildammarna. In addition to the ecological advantages, imagine the pleasure of watching the geese fervently chasing a floating bed of ramsons.

See here!

Linnéa is back - stags and hens.

Jag är nyss hemkommen från ett par dagar i Skärgården, närmre bestämt Finnhamn. Midsommarfirande skulle bockas av listan, och det gjordes med besked. Är det inte underligt hur när man kommer bort från hemmaköket och hemmarestaurangerna så släpper man alla kulinariska hämningar och äter med glädje sånt man i vanliga fall skulle rynka på näsan åt? I mitt fall var det korv, hamburgare och sill. Korv blev det hela tre gånger. All mat lite lätt vidbränd och med lätt tändvätskeessens. Underbart. Nu är jag hemma och rynkar därför på näsan medan jag skriver. Sill är definitivt en sån sak jag aldrig äter inomhus. Det finns bara en dag på året som sill är gott (midsommarafton), och förmodligen bara på en plats på jorden: långt långt bort i skogen utanför en stuga som saknar rinnande vatten och toalett.

I vilket fall som helst har nästan de flesta anmält sig till bröllopet nu. Det börjar viskas om svensexa och möhippa bland vännerna och jag har planerat att bo på labbet i ett par veckor innan den stora dagen så jag slipper kidnappningar och får skriva färdigt min examen ifred. Mon Cher hävdar stoiskt att han och hans vänner bara ska ut och äta, i sympati med att jag har så mycket att göra och inte hinner med min fest. Jag tycker att det är jag som väljer att vara en nörd och därför behöver han inte lida för min sak.
På Bloom har vi haft ett antal möhippor och svensexor, allt från stillsamma middagar till galen mat och galna kläder. Bada i Pildammsdammen någon? Igi berättar mer än gärna om den gången en möhippa hade tävling i vem som kunde hänga teskedar längt tid på sina bröstvårtor. En kille fick alla sina favoriträtter dekonstruerade - en annan sina favoritviner serverade.
Jag tar gärna en av våra Chateau D'Yquem från sena -60talet med mig till labbet och firar med mina cellodlingar. Mon Cher bör supas ned (helst någonstans med ett superbra ölsortiment, han är kräsen) och det med besked. Det kan han behöva. Det är ju mig han ska gifta sig med.