torsdag 30 april 2009

Painted in place

Det är ett konstant bök med smink som servitris. Lite lättare blir livet nu när man kan gå och bli solbrun i ansiktet, men det är ändå ett bök. Man skulle egentligen behöva betsa fast ansiktet så som man vill ha det. Det ska trots allt hålla för smink, glada leenden, gråt (pga varma tallrikar som bränner händerna), skrik, skratt, konflikter, regn, flirt och pajkastning. Jag har inte ännu sett en reklam där Penelope Cruz får en paj kastad i ansiktet och när detta torkas bort har hon ännu perfekt (!!) mascara kvar under. Eller puder för den delen.
Jag begär egentligen inte mycket, jag vill ha kajal, ögonbrynspenna, foundation och mascara som sitter under en kväll på jobbet. Och egentligen begär jag inte att det ska sitta kvar om man får en paj i ansiktet, för det får väl betraktas som extremt. I min jakt på perfektion till rimligt pris (vill ni att jag ska bättra på sminket får ni allt lämna bättre dricks) använder jag följande: i.d minerals foundation och mineral veil, L'Oreals vattenfasta double extension mascara (paj! gråt! skratt!) och ögonbrynspenna och kajal från maxfactor. Läppglans som håller för en kväll har jag än att hitta, men L'Oreals Glam Shine gör så gott den kan. Det finns inget värre än en servitris med halvtaskigt läppstift (och man bli retad av killarna om man bättrar på det stup i ett) så det hoppar jag över helt. Annars funkar alltid lite ofärgat vaselin.

Puh, det var mitt sminktips. Nu ska jag gå och jobba lite, och bättra på mascaran. Man vet aldrig när pajprovet kommer, det kan vara ikväll.

tisdag 28 april 2009

Servitris som blir serverad

Man märker att man jobbar på restaurang när man själv ringer för att boka bord. Kort och koncist blir det. "Hej, jag heter Linnéa och skulle vilja boka bord för tre personer klockan 1830 ikväll. Vill du ha ett telefonnummer?", killen i andra änden lät alldeles överrumplad. Jag är ett bordsbokningsproffs, just för att jag tar emot femtioelva bokningar om dagen där folk antingen inte vet när de vill komma, hur många de blir, eller vad de har för telefonnummer. Det är sällsynt att de inte vet vad de heter, men det har hänt.
Nåväl, med ett bord bokat för tre på en relativt ny restaurang i Lund klev jag och mina föräldrar iväg på en av mina sällsynta lediga kvällar för att äta lite mat. Fördrink stod först på schemat, och jag ville ha Patrick Regnault champagne (varför förnya något man vet är bra?) medan far min ville ha en dry martini. Min far är ingen novis när det kommer till martinidrickande, det ska jag tala om. Här kom den in i ett glas med både oliv och citronskal. Vilken start på kvällen! Det är lite av ett konststycke att göra en bra dry martini, och brukligt är att man antingen gör den med oliv eller med citron. Bara ett riktigt kanonställe ger sig på båda på en gång! Fyllda av munterhet efter att ha smakat på detta genidrag beställde vi mat. Eftersom jag är ordentligt nedsmittat av Igi's spanska och franska "civilised rustic", beställde jag en plocktallrik med franska ostron, krabbklor, gratinerade Nya Zeelandmusslor och rökta räkor som serverades med chiliaioli och bröd. Mor och far var inte riktigt lika äventyrliga och beställde röding.
Jag vet inte riktigt om ni någonsin har försökt äta krabbklor med kniv och gaffel, men efter att ha flyttat runt allt på bordet typ fem gånger för att få plats med skalbitar, klokött, aioli, gafflar, servetter och knivar gav jag upp och åt helt enkelt med händerna. Jag är helt enkelt kniv-och-gaffel-anarkist. Jag sörplade ostron ur skalen och fick aioli på fingrarna och räkhuvudena hamnade alltsomoftast på golvet. Det är ett sånt där ätande som man inte tar sig för i det etikettglada Sverige. Jag kände mig riktigt glatt radikal där jag satt i hörnet och slickade av fingrarna infor en full restaurang av bestickkonservativa, innan servitrisen kom farande med en fingerskål vatten och en ny servett. Men gott var det.
Vad för mig dock var lite av en gåta är varför de bara hade demi-sec vita viner. Jag valde lite hoppfullt ett vin från Loire och drömde mig glatt bort i en Vouvray sec 2006 chenin blanc-dröm, som gick i kras så fort jag satte glaset till läpparna. Jag hade nog till och med föredragit Shiraz-bubblet från igår, med tillhörande käftsmäll.

Sittandes där när vi druckit färdigt kaffet längtade jag tillbaka till Bloom och killarna och framförallt vinkällaren och mina vinböcker. Jag är kanske en bestickanarkist, och jag älskar att äta ute... Men inget går upp emot att munhuggas i köket med grabbarna över en hög räkor som inte ska serveras. Och bråkandet med Igi över vilket vin som hör till vilken rätt. Ni vet vad man säger, borta bra med hemma bäst?


Dry martini med oliv och citronMin jättelika plocktallrik

Straffarbete

64 kg tung, med 32 individuellt handblåsta glaskupoler, upphängd i en pianosträng, hitskeppad hela vägen från italien. 4 h senare och jag har ont i ryggen, ont i armarna, ont i huvudet (pollensäsongen, here we come!) och nästa gång Igi kommer hit och tittar på mig och påpekar att jag "missed a spot" så kommer jag kasta ajaxflaskan på honom. Är det inte sånt här man har praktikanter till?

Nu har jag en paus och dricker kaffe i solskenet som jag sett på genom fönstret och kom på att jag ju lovat att blogga om smink som håller en hel kväll av servering. Men det får bli senare. Nu ska jag njuta av min paus.

måndag 27 april 2009

Mousserande... shiraz?

Jo, så kan det vara tydligen. Idag har vi fått ett prov på underbara bubblor med en efterspark i käften. Barossa Sparkling Shiraz från 2006 (Schild Estate) från Australien har mjuka och fina bubblor, men varför i hela friden valde de en shiraz? Shiraz har tunga, komplexa smaker med relativt hög alkoholhalt. Kylt ska det serveras, och det bubblar vackert skärt skum i glaset när man häller upp. Men sen...
Bubblande för mig har alltid varit eleganta, bräckliga champagner, vitt eller rosé. Här klampar en mäktig shiraz in med hela artilleriet 14,5% alkohol. Pang! sa sparken i käften. Ojdå, tänkte jag. Jag bestämde mig för att äta lite personalmat till, potatis lyonnaise och kalvkött, tillagat av Alberto i egen hög person. Igi och Rainio bråkade under tiden om Rainios hemliga recept på vinaigrette på mörkt bröd. Igi stod och gapade om att det uppfanns på 1800-talet av Escoffier. Rainio gapade tillbaka att historia inte började förrän han föddes (-82, vilket var ett av de bästa vintageåren för vin och när en sk advokat Robert Parker skrev om vin från Bordeaux). Detta distraherade mig lite från min vinupplevelse, så jag bad dem hålla tyst. Det var iallafal fel att äta varmt kött tillsammans med kallt, bubblade vin. Så jag lät det stå lite och bli varmt. Då smakade det himmelsk, men alla bubblor hade försvunnit. C'est le point? Men i Australien där det är olidligt varmt är det kanske knepigt med varmt rött vin. Då kan man ju tänka sig att ett bubblande kylt rödvin är uppfriskande. En upplevelse, även i Sverige om än av annat skäl.

Jag har idag på mig ett par nya svarta kostymbyxor. De är inhandlade på MQ av märket Stockholm. Det ligger en rolig historia bakom detta.
För en lite dryg månad sedan satte jag på mig mina gamla byxor och gick ned till bageriet för att hämta praliner, böjde mig framåt för att titta i kylen och....kras sa det. Hela byxbaken sprack upp. Nu var det inte så att jag hade ätit för mycket, detta var ett par stora kostymbyxor som behöver skärp i midjan för att hålla sig uppe. Jag fick snabbt studsa tillbaka in i omklädningsrummet och byta byxor. När jag tittade lite närmre på de trasiga byxorna insåg jag med häpnad att nån sate hade satt sig och klippt upp sömmarna. Detta visade sig vara en förorättad medlem i personalstyrkan som i uppretad hast hade klippt upp ett par byxor.... som han trodde var Igi's. Ja så kan det gå, restaurangpersonal är inte att leka med.

Nä, nu skriker Igi att vi har folk i matsalen och här sitter jag och bloggar. Som straff säger han att jag imorn kommer att få rengöra den hela 62 kg tunga ljuskronan vi har, som hålls uppe av en pianosträng och har 32 individuella glaskupoler som behövs rengöras. Mitt favoritjobb, som tar fyra timmar att fixa, och ytterligare om man ska polera jääääätttenoga.... Jag förklarar mer imorn.

söndag 26 april 2009

Igi's uppfattning om smink

Ibland kan man förundras över hur en människa som är tokigt allmänbildad i allmänhet kan vara totalt ovetande när det kommer till vissa vardagliga saker. Jag ska ge två exempel som skedde ikväll.

Först ut har vi den käre Igi, som inte heller idag tyckte att Spätlese passade till menyn. När gästerna hade gått för kvällen och vi höll på att polera glas upptäckte jag ett glas som lyckats med bedriften att diskas i industriellt diskmedel vid 85 grader utan att bli av med sitt läppstiftsmärke. Detta tyckte jag såklart var jätteroligt så jag höll upp glaset och sa ”det måste vara maxfactor” precis som de gjorde på reklamen någon gång för många år sen. Igi började skratta och i min enfald trodde jag att han hade fattat skämtet, men så sa han ”jag trodde att du skulle säga ”det måste vara mascara”, haha vad roligt”. Det har sina nackdelar att vara ensam kvinna på en restaurang, och en av dem är att killarna alltid lämnar toasitsen uppe, och en annan är total oförståelse för smink och nylonstrumpbyxor. Och benrakning, bantning, choklad... ja när man tänker efter så begriper de inte en enda sak som är viktig för en kvinna. Men det kanske är generellt för män överallt.

Sist men inte minst hade vi ett trevligt par ikväll som kunde en hel del om Spinozas filosofier, men hade missat konceptet med svamp/fungus helt och hållet. Vi serverade en roquefort med tomatconfit, och när de ätit upp och tallrikarna skulle tas bort frågade damen, som var i 30-års åldern, vad det var för bakterie som fanns i osten egentligen. Jag menade att efter pastörisering är det meningen att det inte alls ska finnas några bakterier i osten. De var jätteförvånade och undrade varför inte osten då blev svart? Jag förklarade att bakterier är mikroorganismer och inte synliga för blotta ögat, dessutom lyserar de (spricker) vid den behandling de får och därför finns det inget att se. Då undrade damen varför osten då var grön, man ser dem ju visst menade hon. Jag fattade inte riktigt vad hon menade förrän hon sa, ”ja, man ser ju mögelbakterierna”. Då kan jag göra klart för världen att mögel är en eukaryot organism som är närmare besläktad med människan än med bakterier. Damen var ännu mer förvånad över denna information och trodde mig först inte. Men när jag lovade att jag faktiskt läser molekylärbiologi på universitetet och kan sådana här saker trodde hon mig.
Förövrigt har jag nu inhandlat en acer aspire one mini dator så att jag kan blogga på jobbet, på bussen, på vinresan och hemma. Så nu får man följa med mig överallt! ”På toaletten också?” undrade killarna i köket, men det ska jag bespara er. Jag lovar.
Imorgon har vi 33 pers som ska komma och äta på en timme. Det blir jag, Igi, Ian, diskmaskinen och kaffemaskinen. På 33 personer går minst 4 kannor bryggkaffe. För att servera 33 personer en varmrätt och dessert går det 3 kannor kaffe, varav 48% dricks av mig, 49% dricks av ian och 3% av Igi. Och detta är inte decaf vi pratar om. Restaurangbranschen är hård. (för den oupplysta allmänheten ska jag klargöra att en kanna bryggkaffe hos oss är 10 koppar.)

Imorgon ska jag beräta om hur man som servitris sminkar sig för att behålla ansiktet på hela kvällen, men nu sitter jag på bussen hem, klockan är midnatt och jag ska läsa lite farmakologi eftersom vi har gruppmöte på måndag.

lördag 25 april 2009

En ljuvlig riesling...

Igår hade vi nästan fullt hus. I och med detta och att vi hade möten gällande öppnandet av vår terrass blev det lite stressigt för oss kring 5-tiden. En lätt dispyt uppstod mellan moi och Igi angående vad vi skulle servera för vin till en av förrätterna. Klart stod att vi skulle servera en riesling, men vilken? Jag tyckte att en Spätlese passade fint, men det höll Igi inte med om. Det blev en rolig och abstrakt diskussion som skulle kunnat handla om Picassos blå period precis lika mycket om den handlade om vin. "Den himmelsblå fräschören passar bättre till de lite kantiga smakerna"...

Nåväl, nu blev det som Igi ville och det var ingen som klagade på det. Nu ska jag snabbt susa iväg till jobbet och polera glas innan jag ska försöka mig på att övertala Igi om Spätlese till en av de andra förrätterna....

torsdag 23 april 2009

Champagnedagen


Igår var det Champagnedagen på Elite i Malmö. Jag och Igi stressade iväg kl 16 efter att ha hämtat upp ett par pinfärska (levande!) humrar som köket ville ha till kvällen. De stackarna kröp omkring i sin hink och såg ledsna ut (tyckte jag) och när vi överlämnade dem till killarna försäkrade jag mig både en och fem gånger om att de inte skulle släppa ned dem levande i kokande vatten. Till slut blev de så irriterade på mig att jag fick mig en föreläsning och en demonstration om hur man snabbt och smärtfritt tar livet av dem innan de hamnar i grytan. Men nu var det ju inte humrar det här inlägget skulle handla om.
Väl framme på Elite träffade vi Mårten från Deutz som hade ett flertal trevliga sorter med sig. Jag är speciellt förtjust i Blanc de Blancs, och på Bloom är vi otroligt bortskämda med Partick Regnault. Mårten hade med sig en från 2004 som var förvånandsvärt seduktiv! Lätt kittlande på tungan med lätt citruston, mm! Min favorit måste ändå vara Amour de Deutz från -99, en ljust gyllene champagne med både djup och komplexitet med lätt nötton. Aah! Jag har haft turen att få smaka en Deutz Aÿ från -75 och jag är otroligt imponerad av hur elegant den är, speciellt då den är 100% Pinot Noir. Jag ska allt sätta mig ned med Igi och prata lite. Vi ska ju snart öppna på terassen och då kan vi behöva lite ny champagne.
Moët hade mycket lite kvar när vi tog en tur ditåt. Jag gillar deras rosé från -96...
Annars saknade jag en del hus, och det serverades bubbel av blandad kvalitet till en mycket blandad skara. En del var uppenbarligen oupplysta om att det är meningen att man ska spotta ut drycken när man har smakat färdigt, och för dess oupplysta själar fanns en skål frukt (champagne älskar äpplen, eller är det tvärt om?) och små kanapéer. Gratis är alltid gott, eller? Branschfolk var det iallafall, allt från reportrar till hotellpersonal.

Sen bar det av till restaurangen där mina kära humrar hade funnit sig i att bli tillagade. Sällskapen bestod både av nya ansikten och gamla bekanta, och champagne diskuterades livligt. Hummer och champagne är ju en kombination som inte går av för hackor. Då saknas det bara fyrverkerier och ett tunt snötäcke, så har man bakat sig en nyårsafton! Fast nu ska jag inte prata om snö, risken är att sommarvädret bli förolämpat och drar sig tillbaka från dit det kom.

Jag lägger upp bilder så fort kameran finner sig i att bli kopplad till datorn.
Vi hörs/ses snart!
Många kramar
Linnéa