onsdag 30 september 2009
The eagle has landed
Wohooo! Nu är vi igång med det nya köket! Det jag ser nu (och vi har inte ens börjat servera) är heeeelt osannolikt och otrolig. Alla är lite stressade och nervösa och jag har fått en ny leverans vin, denna gång min favoritmuscat, som behöver "matsättas" så nu måste jag springa. Men innan jag springer så måste jag bara säga att så här ska det kännas, så här ska det vara - luften vibrerar. Soon we'll light a match!
måndag 28 september 2009
söndag 27 september 2009
Bubblenight
Bubbel i en bubbla, vi körde hårt, all mat tog slut. Två av våra käraste stammisar kom och hälsade på också - vilken kväll! Vi var supernöjda, och jag tror att Moderna Museet kände detsamma.
Stort tack till alla som hjälpte till, Ida och Astrid för Winetrade's räkning, till och med mon cher drog på sig kostym för konstens skull. Jag och Ida konstaterade att vi borde öppna nattklubb i en bubbla och servera bubbel, för det var vi bra på!
Stort tack till alla som hjälpte till, Ida och Astrid för Winetrade's räkning, till och med mon cher drog på sig kostym för konstens skull. Jag och Ida konstaterade att vi borde öppna nattklubb i en bubbla och servera bubbel, för det var vi bra på!
fredag 25 september 2009
Gallerinatten är imorn!
Hela södra Skånes kulturvärld mobiliserar sig och vi räknar servetter och papperskorgar. Jag har haft den goda Ida här idag för ett kort möte inför imorn och så har vi provat lite viner. Bland annat en Diox! Det ni. Och en storebror (storasyster?) till Vespres, som jag är helt säker på att en av våra favoritkunder kommer att gilla om vi tar in den nu till hösten. På tal om Vespres, läs Livets Goda! Dosterras är hett just nu.
Så imorn gäller det. Vill ni komma förbi och ta er ett glas av Idas goda bubbel och snacka lite med oss? We're the one's in black. Som vanligt.
Så imorn gäller det. Vill ni komma förbi och ta er ett glas av Idas goda bubbel och snacka lite med oss? We're the one's in black. Som vanligt.
torsdag 24 september 2009
What was I just saying? I told you so...
300 flaskor bubbel
Ida har skickat ned 300 flaskor bubbel! Woohoo! Så nu är det upptakt utan like. Har vi glas så att det räcker till ca 1000 pers? Har vi tillräckligt med personal? Hur mycket mango krävs för 200 pers? Den senaste veckan har försvunnit i ett surr av aktivitet.
Jag bloggar snart igen - nu har vi servering att ta tag i!
Jag bloggar snart igen - nu har vi servering att ta tag i!
tisdag 22 september 2009
Gallerinatten
Nu på lördag är det all hands on deck för vi serverar på Moderna Museet i Malmö under gallerinatten! Vill ni komma och kika på deras fantastiska installation eller bara prata lite med oss - eller om ni helt enkelt bara har vägarna förbi - säg hej! Jag lovar att det blir något alldeles... särskilt excetriskt och underbart. Man kan då även få säga hej till Ida från Winetrade om man skulle känna för att prata lite vin!
Armani vs Gordon Ramsay
När du köper en Chanelklänning är du förmodligen mycket medveten om att Ms Chanel är död och att det därför inte är hon som sytt klänningen. När du köpen en Armanikostym gör du förmodligen inte det för att du tror att Giorgio Armani själv suttit och tråcklat ihop den. Nej. Du köper den pga kvalitén, trots att den kommer från ett affärsimperium som förlitar sig på tillverkning i industriform.
Därför stör vi oss på den här killens uttalande i Sydsvenskans söndagsbilaga. Han anser nämligen att Carme Ruscalleda som "kom in till restaurangen vid 22tiden för att visa upp sig. Hon hade inte ens varit i närheten av grytorna". Tydligen så har kockarna som visat sig vara entreprenörer och byggt imperium vare sig intresserade av mat eller gäster. Detta känner han sig mycket kvalificerad att bedöma, trots att bloggen till största del verkar vara en recension av diverse "ammisar" (köket på Bloom ryser kollektivt vid den benämningen) och huruvida kockarna tagit notis om att det just idag kom någon från Sverige som har en blogg. Jag för min del undrar vad han har emot Carme. Är det bara för att hon är kvinna som hon borde stå och slita och svettas framför baksektionen på alla sina restauranger, helst samtidigt, varje dag? Och vad vet han förresten. Kanske hade han just ätit en "ammis" som Carme receptmässigt komponerat? Det är hennes restaurang. Allt som händer och sker där är ju hennes ansvar, och jag för min del tycker att han ska skatta sig lycklig att hon dök upp alls. Uppenbarligen bryr hon sig tillräckligt om maten och gästerna för att dyka upp sent på kvällen för att kolla att allt var ok. Jag tror inte att det var så att hon vaknade vid 22 efter att ha spelat World of Warcraft hela den föregående natten och helt plöstligt fick idéen att kolla upp sitt affärsimperium som bara bär hennes namn.
Så. Ramsay påpekade nyligen i en intervju att han hade öppnat 10 nya restauranger, och därav hade avkastningen från GR Holdings gått ned. Vad tror folk, att det är gratis att öppna restaurang eller? Som att man bara kan springa ned på ICA och köpa det man behöver för kvällen - eller att vi använder de spisar som de säljer på IKEA för 999:-? När man är i branschen handlar allt om vem man jobbat med - och när man är stor nog att öppna eget finns det så mycket annat som tar tid från matlagningen. jag har berättat förut om en god vän som försökte öppna restaurang men som upptäckte att han fick välja mellan att gå i konkurs för att all tid gick åt för att fylla i kommunpapper etc, eller att bli stängd av kommunen för att han bara ägnade tiden åt att laga mat och inte fylla i papper.
Så hur ska ni ha det? En Armani AV Armani (till kostnad av hur många miljoner?) eller en Armani like we know them. Vilket är bäst, och vilket tror du att du villigt betalar för egentligen?
Därför stör vi oss på den här killens uttalande i Sydsvenskans söndagsbilaga. Han anser nämligen att Carme Ruscalleda som "kom in till restaurangen vid 22tiden för att visa upp sig. Hon hade inte ens varit i närheten av grytorna". Tydligen så har kockarna som visat sig vara entreprenörer och byggt imperium vare sig intresserade av mat eller gäster. Detta känner han sig mycket kvalificerad att bedöma, trots att bloggen till största del verkar vara en recension av diverse "ammisar" (köket på Bloom ryser kollektivt vid den benämningen) och huruvida kockarna tagit notis om att det just idag kom någon från Sverige som har en blogg. Jag för min del undrar vad han har emot Carme. Är det bara för att hon är kvinna som hon borde stå och slita och svettas framför baksektionen på alla sina restauranger, helst samtidigt, varje dag? Och vad vet han förresten. Kanske hade han just ätit en "ammis" som Carme receptmässigt komponerat? Det är hennes restaurang. Allt som händer och sker där är ju hennes ansvar, och jag för min del tycker att han ska skatta sig lycklig att hon dök upp alls. Uppenbarligen bryr hon sig tillräckligt om maten och gästerna för att dyka upp sent på kvällen för att kolla att allt var ok. Jag tror inte att det var så att hon vaknade vid 22 efter att ha spelat World of Warcraft hela den föregående natten och helt plöstligt fick idéen att kolla upp sitt affärsimperium som bara bär hennes namn.
Så. Ramsay påpekade nyligen i en intervju att han hade öppnat 10 nya restauranger, och därav hade avkastningen från GR Holdings gått ned. Vad tror folk, att det är gratis att öppna restaurang eller? Som att man bara kan springa ned på ICA och köpa det man behöver för kvällen - eller att vi använder de spisar som de säljer på IKEA för 999:-? När man är i branschen handlar allt om vem man jobbat med - och när man är stor nog att öppna eget finns det så mycket annat som tar tid från matlagningen. jag har berättat förut om en god vän som försökte öppna restaurang men som upptäckte att han fick välja mellan att gå i konkurs för att all tid gick åt för att fylla i kommunpapper etc, eller att bli stängd av kommunen för att han bara ägnade tiden åt att laga mat och inte fylla i papper.
Så hur ska ni ha det? En Armani AV Armani (till kostnad av hur många miljoner?) eller en Armani like we know them. Vilket är bäst, och vilket tror du att du villigt betalar för egentligen?
måndag 21 september 2009
Söndagstips
På söndag kväll hittar ni mig och min bättre halva på Kin Long. I söndags drack vi ett Frizzante (Italiano) och gick sist av alla. Nästa gång ska jag gå dit med en flaska vin, i rent utbildningssyfte. För mig alltså. Mon cher gick därifrån med en påse av deras fantastiska te (i rent utbildningssyfte?). Så nu vet ni dessutom vad vi dricker på söndagmornar hädanefter.
Women in beverage business
Right - Ida har tipsat. Det finns ett nätverk i Sverige som heter Women in Beverage Business (WIBB) vilket drivs av LiseLotte Wanre Östlund. Ida har lovat att ta med mig på träff nästa gång jag är up north, vilket jag verkligen ser fram emot! Jag kan rekommendera att ni tittar in på Wanrewine!
Nu när jag får förstärkning borde jag kanske dra igång nåt liknande med Titti? Typ "The Star Team" - kvinnor i restaurangbranschen? Det är ju väl inbäddat i tänkandet att vem som helst kan servera en tallrik mat eller steka en hamburgare. Och det stämmer. Vilken idiot som helst kan ställa ned en tallrik mat på ett bord framför någon som sitter ned och väntar på ovan nämnda tallrik. Men att
1. Servera med stil
2. Veta vad en carpaccio är och hur man flamberar något
3. Veta skillnaden på en Café Coretto och en Irish Coffee
4. Kunna lite om vin och sprit
5. Laga mat och driva kök
....Det kan inte alla. Och den här branschen är överfull av uppblåsta primadonnor - vi kanske skulle göra något åt det, inifrån? C'mon girls!
Nu när jag får förstärkning borde jag kanske dra igång nåt liknande med Titti? Typ "The Star Team" - kvinnor i restaurangbranschen? Det är ju väl inbäddat i tänkandet att vem som helst kan servera en tallrik mat eller steka en hamburgare. Och det stämmer. Vilken idiot som helst kan ställa ned en tallrik mat på ett bord framför någon som sitter ned och väntar på ovan nämnda tallrik. Men att
1. Servera med stil
2. Veta vad en carpaccio är och hur man flamberar något
3. Veta skillnaden på en Café Coretto och en Irish Coffee
4. Kunna lite om vin och sprit
5. Laga mat och driva kök
....Det kan inte alla. Och den här branschen är överfull av uppblåsta primadonnor - vi kanske skulle göra något åt det, inifrån? C'mon girls!
lördag 19 september 2009
Retraction
Okej okej. Allright. Mon cher fiancée tycker visst att han vill äta grönsaker. Gurksallad behöver bara utvecklas lite innan det hamnar på zebranoborden hos oss. Vi kanske borde anställa honom, eller vad säger du hjärtat?
Perception
Nu kommer snart en Igi ner och skriker på mig för att jag sitter här och tycker till, men det kan det få vara värt. Jag har ju en hel del läsare nu så jag har ju nästan ett ansvar att blogga. Ungefär.
Jag upptäckte precis att när jag skrev "det kan det få vara värt" så skrev jag egentligen "det kan det la få vara värt". Sådana lapses ner i den bonniga västgötskan har jag skalat av mig när jag har kostym på mig, men tydligen inte när jag skriver. Jag tog bort det.
Iallafall, dagens inlägg handlar om perceptivitet. Mitt jobb består inte bara av att smaka på vin och hälla upp i glas, utan att titta på och läsa av folk. Som damen som förtjust utbrast "nämen, hur visste du att vi ville komma in?" när jag höll upp terrassdörren åt henne efter "efter-huvudrätten-pausen". Hennes rödvinsglas hade varit tomt ett tag, det började bli mörkt och kallt och hon hade börjat trampa och se otålig ut. Enkelt.
Vissa dagar går det jättelätt. Jag har fått 8h sömn eller druckit bra mycket mer kaffe än vad som är hälsosamt och har huvudet på plats - då ser man allt och håller koll på allt utan att man måste tänka efter. Eller så har man inte sovit i 8h och inte hunnit dricka flera liter kaffe och huvudet är kvar i labbet, då får man ordna alla grå celler på rad (mycket ansträngande) och hålla ögonen på skaft. Det är nog det som är skillnaden på oss och brickställen.
När man inte vet vad det är som kommer ut på tallriken, då är det som att ha ett tomt papper att börja rita på. Man kan lägga in hur mycket konturer och färger som helst. Eftersom man inte vet så har man inga förväntningar på hur det SKA vara, och därför är man både mer tolerant och lättare att överraska. Så, nu när Titti kommer ska vi omarbeta allt. Menyerna ska bli rena rama pilgrimsvandringen är det tänkt.
Mon cher fiancée upptäckte häromdagen att det där med att vara ihop med någon som jobbar med perception, samt jobbar med Igi som är kung läsa-folk själv, det är jobbigt. Igi hade pratat med min bättre halva om gurksallad. Mon cher fiancée sa att han inte tyckte gurka var Bloom. Igi funderade till lite, ungefär "hur kommer det sig att han blev så himla kunnig helt plötsligt?". Igi åkte tillbaka till Bloom och hittade mig. Jag hade det klart för mig - "Mon cher menar bara att han äter inte grönsaker och vill därför INTE få en gurksallad när han är här och äter nästa gång". We've got you figured out, baby. Och nej, det blir inte gurksallad. Men - no stone unturned, no turn unstoned.
Jag upptäckte precis att när jag skrev "det kan det få vara värt" så skrev jag egentligen "det kan det la få vara värt". Sådana lapses ner i den bonniga västgötskan har jag skalat av mig när jag har kostym på mig, men tydligen inte när jag skriver. Jag tog bort det.
Iallafall, dagens inlägg handlar om perceptivitet. Mitt jobb består inte bara av att smaka på vin och hälla upp i glas, utan att titta på och läsa av folk. Som damen som förtjust utbrast "nämen, hur visste du att vi ville komma in?" när jag höll upp terrassdörren åt henne efter "efter-huvudrätten-pausen". Hennes rödvinsglas hade varit tomt ett tag, det började bli mörkt och kallt och hon hade börjat trampa och se otålig ut. Enkelt.
Vissa dagar går det jättelätt. Jag har fått 8h sömn eller druckit bra mycket mer kaffe än vad som är hälsosamt och har huvudet på plats - då ser man allt och håller koll på allt utan att man måste tänka efter. Eller så har man inte sovit i 8h och inte hunnit dricka flera liter kaffe och huvudet är kvar i labbet, då får man ordna alla grå celler på rad (mycket ansträngande) och hålla ögonen på skaft. Det är nog det som är skillnaden på oss och brickställen.
När man inte vet vad det är som kommer ut på tallriken, då är det som att ha ett tomt papper att börja rita på. Man kan lägga in hur mycket konturer och färger som helst. Eftersom man inte vet så har man inga förväntningar på hur det SKA vara, och därför är man både mer tolerant och lättare att överraska. Så, nu när Titti kommer ska vi omarbeta allt. Menyerna ska bli rena rama pilgrimsvandringen är det tänkt.
Mon cher fiancée upptäckte häromdagen att det där med att vara ihop med någon som jobbar med perception, samt jobbar med Igi som är kung läsa-folk själv, det är jobbigt. Igi hade pratat med min bättre halva om gurksallad. Mon cher fiancée sa att han inte tyckte gurka var Bloom. Igi funderade till lite, ungefär "hur kommer det sig att han blev så himla kunnig helt plötsligt?". Igi åkte tillbaka till Bloom och hittade mig. Jag hade det klart för mig - "Mon cher menar bara att han äter inte grönsaker och vill därför INTE få en gurksallad när han är här och äter nästa gång". We've got you figured out, baby. Och nej, det blir inte gurksallad. Men - no stone unturned, no turn unstoned.
fredag 18 september 2009
Mord nummer 2?
Egentligen är det mycket intressant att Igi har valt två kvinnor att fronta vin och mat på Bloom. En kvinna hade väl inte varit särskilt uppseendeväckande, men nu är vi två.
Jag ser verkligen fram emot att jobba med Titti. Till alla er som undrar hur det kommer att bli: om ni tyckte att vi var bra förut, om ni tyckte att det var helt galna idéer, ja ta då till en tvåsiffrig potens. Så kommer det bli. Hon är skolad in the Fatherland, så det där med precision, disciplin och firepower är hennes grej. Killarna i köket hade shellshock i en hel vecka efter att hon hade provjobbat - she's got so much clit she don't need any balls. Så bered er på sprängkraft, för snart har vi en ny era på Bloom.
Alla som känner Igi känner till ryktet om det andra mordet på Olgas (det som inte hände). När Igi och Ebbe jobbade ihop kunde det ibland vara ett mirakel att väggarna höll och att stället stod upprätt efter en dispyt. Därför tycker jag att det är extra roligt att det är en tjej som tar tyglarna. Titti kommer från ett imponerande stall av Michelin-restauranger, så hon kan det där med vikten av att ligga ett steg före chefen - vilket i det här fallet krävs. Om tjejen kan plocka stjärnor i Tyskland så borde hon med Igi i ryggen kunna plocka en hel galax.
Så, ny era var det. Till kaffet: home made pralines lightly dusted with stardust. See you in heaven.
Jag ser verkligen fram emot att jobba med Titti. Till alla er som undrar hur det kommer att bli: om ni tyckte att vi var bra förut, om ni tyckte att det var helt galna idéer, ja ta då till en tvåsiffrig potens. Så kommer det bli. Hon är skolad in the Fatherland, så det där med precision, disciplin och firepower är hennes grej. Killarna i köket hade shellshock i en hel vecka efter att hon hade provjobbat - she's got so much clit she don't need any balls. Så bered er på sprängkraft, för snart har vi en ny era på Bloom.
Alla som känner Igi känner till ryktet om det andra mordet på Olgas (det som inte hände). När Igi och Ebbe jobbade ihop kunde det ibland vara ett mirakel att väggarna höll och att stället stod upprätt efter en dispyt. Därför tycker jag att det är extra roligt att det är en tjej som tar tyglarna. Titti kommer från ett imponerande stall av Michelin-restauranger, så hon kan det där med vikten av att ligga ett steg före chefen - vilket i det här fallet krävs. Om tjejen kan plocka stjärnor i Tyskland så borde hon med Igi i ryggen kunna plocka en hel galax.
Så, ny era var det. Till kaffet: home made pralines lightly dusted with stardust. See you in heaven.
torsdag 17 september 2009
Inspired!
Då hade vi vinprovning. Mats hade med sig ett tjugotal flaskor eften en andra evaluering, och nu har vi 8 nya viner vi ska beställa till december! Vi har provat en del av vinerna på en del utvalda gäster, och gissa vilket vin alla gillar bäst? Monte Aman, 5 månader på ekfat och min överlägsna favorit. Monte Aman och Vina Albares, det är två namn att komma ihåg. D'Ornia lika så, vår nya prieto picudo.
Så jag är inspirerad och nymotiverad. Det bästa som finns är att ha en historia bakom vinet man serverar, och det har vi ju verkligen här!
Visste ni förresten att det finns en druva som heter Vidal (Vidal blanc)? Den använda mest till icewine i framförallt Kanada, men en och en annan inspirerad svensk har gett sig på att odla och göra icewine i det glada Sverige. Så nu har vi 12 flaskor Vidal i källaren. Och ja, vi HAR dragit skämtet "12 flaskor Igi"....
Men ibland blir man lite trött. Jag går i skolan hela dagarna och just igår ägnade jag hela dan åt att dissekera äggstockar från bananflugor. Och när jag väl hamnade på jobbet och kom igång med servering har vi ett bord som tyckte att en ung blond tjej som dessutom är sommelier är det roligaste att försöka dissa sen deltagarna i idol. Vanligvis tar jag inte åt mig utan använder mig av något av de tusen knep Igi lärt mig för att avväpna en sådan attityd, men eftersom jag var så trött så kortslöt det sig mest i hjärnan. Man får liksom inte glömma att det inte handlar om mig eller vart jag är utbildad eller om jag faktiskt vet hur man tillverkar banyuls eller macvin d'jura, utan mest om att killen försökte imponera på sitt bordssällskap och kunde inte för sitt liv lista ut vad det var för vin vi serverade. Jag tror jag hade blivit glad om jag blev serverad en prieto picudo som faktiskt inte går att få tag på i Sverige och det råkar vara den enda flaskan, men nej se det blev inte han. Han var mest sur över att det inte var en pinot noir från Burgundy. Och det är ju såklart mitt fel. Ibland har Igi en fördel i att vara en utländsk man. Som tur var var tjejen vid bordet jättetrevlig, så det vägde upp. Men just när man är trött och inte har den där raljerande distansen till andras sårade egon... ja, man blir tröttare, kan vi väl säga.
Så jag är inspirerad och nymotiverad. Det bästa som finns är att ha en historia bakom vinet man serverar, och det har vi ju verkligen här!
Visste ni förresten att det finns en druva som heter Vidal (Vidal blanc)? Den använda mest till icewine i framförallt Kanada, men en och en annan inspirerad svensk har gett sig på att odla och göra icewine i det glada Sverige. Så nu har vi 12 flaskor Vidal i källaren. Och ja, vi HAR dragit skämtet "12 flaskor Igi"....
Men ibland blir man lite trött. Jag går i skolan hela dagarna och just igår ägnade jag hela dan åt att dissekera äggstockar från bananflugor. Och när jag väl hamnade på jobbet och kom igång med servering har vi ett bord som tyckte att en ung blond tjej som dessutom är sommelier är det roligaste att försöka dissa sen deltagarna i idol. Vanligvis tar jag inte åt mig utan använder mig av något av de tusen knep Igi lärt mig för att avväpna en sådan attityd, men eftersom jag var så trött så kortslöt det sig mest i hjärnan. Man får liksom inte glömma att det inte handlar om mig eller vart jag är utbildad eller om jag faktiskt vet hur man tillverkar banyuls eller macvin d'jura, utan mest om att killen försökte imponera på sitt bordssällskap och kunde inte för sitt liv lista ut vad det var för vin vi serverade. Jag tror jag hade blivit glad om jag blev serverad en prieto picudo som faktiskt inte går att få tag på i Sverige och det råkar vara den enda flaskan, men nej se det blev inte han. Han var mest sur över att det inte var en pinot noir från Burgundy. Och det är ju såklart mitt fel. Ibland har Igi en fördel i att vara en utländsk man. Som tur var var tjejen vid bordet jättetrevlig, så det vägde upp. Men just när man är trött och inte har den där raljerande distansen till andras sårade egon... ja, man blir tröttare, kan vi väl säga.
måndag 14 september 2009
Bottle shock
Jag spenderade gårdagskvällen med att öppna ostron. Det visade sig motsvara ett kortare gympass, men gott var det iallafall. En av Igi's favorithistorier är om den gången han åt 36 ostron. Jag skulle kunna äta 36 ostron. Men se, det är finanskris, jag är student och jag orkar nog öppna max 15 innan jag måste pausa så det får vänta till bättre tider.
Ostron är ju en sån där grej där man antingen älskar dem eller hatar dem. Det är ju inte mycket kött, om man säger så, så man äter dem ju inte för att bli mätt. Jag älskar den rena havssmaken som riktigt fina ostron har, om man serverar med en droppe limejuice, ett par flingor havssalt och pyttelite värmd olivolja så har man le perfect amuse. Min bättre halva gillade smaken men hade lite svårt för konsistensen. Han gillar nog inte hajfenssoppa heller, men det är som med belugakaviar. Någon gång måste man smaka, sen kan man låta bli i resten av sitt liv om man vill.
Vi hade dessutom afternoon tea med ett par av våra favoritstammisar i söndags. Det var fantastiskt roligt. Man skaffar sig så bra vänner hos oss. Ni borde komma och provjobba i ett halvår eller så. Man upptäcker efter ett tag att man glidit över på samtalsämnen långt borta från vin och mat, och att det faktiskt gått tre timmar sen alla satte sig till bords. Jag är liksom aldrig på jobbet, jag är hemma. Som tur är får jag betalt för att gå hit, annars hade jag fått sova här också. Jag vet nog vad mon cher hade sagt om det...
Söndagarna är annars en av mina favoritdagar. På lördag kväll går personalen ut ibland efter stängning och pratar skit en stund, sen går man hem och sover. kl 10 dyker jag eller Igi eller båda två upp på jobbet och dricker kaffe och jag brukar äta frukost. Därefter följer ett par timmar av skitprat blandat med nya idéer och visioner och för min del polering av glas och bestick, för hans del fixande med afternoon tea. Sen serverar vi och pratar med lite av våra gäster, och sen stänger vi. Då går vi igenom föregående vecka, vi går igenom nästkommande vecka... och sen åker vi på varsitt håll hem och äter/lagar mat. Vad är en dag på jobbet?
Måndagar är oftast den tråkigaste dagen med en massa imbecill spam och onödiga smågrejer som ska fixas. Men måndagar har också sina ljuspunkter. En lugn måndag kan jag pilla med nya vinidéer hur länge som helst...
Nåja. Vi ser alla fram emot att Titti ska komma och berika köket. Vi har även lite kompetitiva förhoppningar för henne, så no pressure. Här dyker vi med huvudet före, och jag är säker på att det kommer bli tusen gånger bättre än det varit förut. Så håll utkik!
Ostron är ju en sån där grej där man antingen älskar dem eller hatar dem. Det är ju inte mycket kött, om man säger så, så man äter dem ju inte för att bli mätt. Jag älskar den rena havssmaken som riktigt fina ostron har, om man serverar med en droppe limejuice, ett par flingor havssalt och pyttelite värmd olivolja så har man le perfect amuse. Min bättre halva gillade smaken men hade lite svårt för konsistensen. Han gillar nog inte hajfenssoppa heller, men det är som med belugakaviar. Någon gång måste man smaka, sen kan man låta bli i resten av sitt liv om man vill.
Vi hade dessutom afternoon tea med ett par av våra favoritstammisar i söndags. Det var fantastiskt roligt. Man skaffar sig så bra vänner hos oss. Ni borde komma och provjobba i ett halvår eller så. Man upptäcker efter ett tag att man glidit över på samtalsämnen långt borta från vin och mat, och att det faktiskt gått tre timmar sen alla satte sig till bords. Jag är liksom aldrig på jobbet, jag är hemma. Som tur är får jag betalt för att gå hit, annars hade jag fått sova här också. Jag vet nog vad mon cher hade sagt om det...
Söndagarna är annars en av mina favoritdagar. På lördag kväll går personalen ut ibland efter stängning och pratar skit en stund, sen går man hem och sover. kl 10 dyker jag eller Igi eller båda två upp på jobbet och dricker kaffe och jag brukar äta frukost. Därefter följer ett par timmar av skitprat blandat med nya idéer och visioner och för min del polering av glas och bestick, för hans del fixande med afternoon tea. Sen serverar vi och pratar med lite av våra gäster, och sen stänger vi. Då går vi igenom föregående vecka, vi går igenom nästkommande vecka... och sen åker vi på varsitt håll hem och äter/lagar mat. Vad är en dag på jobbet?
Måndagar är oftast den tråkigaste dagen med en massa imbecill spam och onödiga smågrejer som ska fixas. Men måndagar har också sina ljuspunkter. En lugn måndag kan jag pilla med nya vinidéer hur länge som helst...
Nåja. Vi ser alla fram emot att Titti ska komma och berika köket. Vi har även lite kompetitiva förhoppningar för henne, så no pressure. Här dyker vi med huvudet före, och jag är säker på att det kommer bli tusen gånger bättre än det varit förut. Så håll utkik!
söndag 13 september 2009
Gurl powah
Ja, nu är det väl ingen direkt hemlighet längre att Bloom är mer kvinnligt än manligt nuförtiden. Vi importerar en Titti från Rutz i Berlin för att berika och utveckla köket, och hon och jag har redan konstaterat att vi är "the star team". Varför? Vi har båda tatueringar föreställande stjärnor. Eftersom hon är kock och kan vara lite mer utsvävande har hon sina på armen, jag har min på höften där den aldrig ser dagsljus. Men ändå. Utanför restaurangen (men fortfarande med ett fast tygeltag) har vi Gun vår revisor, vi har Cecilia vår bankchef. Annette och Arabela är våra bak- och konfektyransvariga, och Victoria - sist men inte minst - som är vår stjärnservitris. Vad säger vi om PMS, morgonyoga och förfinad krigsföring á la manikyr? Bloom blir vassare, djupare, mer nyanserat. Kvinnor vet inte vad de vill så därför kör vi hårt på det vi var och en kan bäst. Stackars Igi tycker att han blir om- och inringad.
Så, en ny era. Girl power, fast utan blommiga byxor. Detta kan bli hur bra som helst.
Så, en ny era. Girl power, fast utan blommiga byxor. Detta kan bli hur bra som helst.
fredag 11 september 2009
Girlpower
Varför finns inget sådant här i Sverige? Seriöst, män har alltid organiserat sig i små klubbar som håller varann om ryggen och pushar varandra kollektivt upp på karriärstegen... Se på katolska kyrkan till exempel. Klubben för inbördes beundran. Och visst är det en dygd att vara fattig och vara utan materiellt ägande, speciellt om man bor i en liten egen stat med en egen bank och aldrig behöver orora sig för mat eller husrum... och just det. De andra klubbmedlemmarna får inte klaga på att du har mer. För det är ju en synd.
Nä, skämt åsido. Var är Sveriges Women of Wine? Någon som vill vara med och starta klubb? Så vitt jag kan ta reda på genom google har vi bara Britt på bkwine som håller Sveriges flagga högt i det avseendet. For visst har vi kvinnliga sommelierer i Sverige, jag känner flera. Men jag saknar motstycke till Jancis Robinson här, och en organisation som kan hjälpa unga förvirrade tjejer med vinambition (läs: jag). Och då menar jag inte en organisation typ munskänkarna eller nåt, där man träffas en gång i månaden och utvärderar systembolagets senaste. Nej, jag vill ha mer, lite kvinnor med "been there done that". Who's with me?
Nä, skämt åsido. Var är Sveriges Women of Wine? Någon som vill vara med och starta klubb? Så vitt jag kan ta reda på genom google har vi bara Britt på bkwine som håller Sveriges flagga högt i det avseendet. For visst har vi kvinnliga sommelierer i Sverige, jag känner flera. Men jag saknar motstycke till Jancis Robinson här, och en organisation som kan hjälpa unga förvirrade tjejer med vinambition (läs: jag). Och då menar jag inte en organisation typ munskänkarna eller nåt, där man träffas en gång i månaden och utvärderar systembolagets senaste. Nej, jag vill ha mer, lite kvinnor med "been there done that". Who's with me?
onsdag 9 september 2009
women in wine
Nu tänkte jag visa det lilla jag har av anarkofeminism. Håll i er.
I varje persons liv finns ju ett antal personer som betytt extra mycket, som hjälpt en att välja när svåra val uppstått eller som givit goda råd man inte kunde varit utan. Eller helt enkelt en sån där person som när man verkligen behöver det (men minst vill höra det) talar om för en hur det verkligen ligger till. Vidare finns det personer som man träffat och vars liv man får följa, som man kan se upp till och lära av. För mig som ung kvinna, och med tanke på vad jag sysslar med, vem har dessa personer varit för mig?
Jo, mest män. Tro mig, jag har läst Virginia Woolf's "A room of one's own", så jag antar att jag vet varför. Men ändå. Om man ska ta vinvärlden, vem lär jag mig av? En man (eller, ja, flera män). Igi är den bästa jag mött när det gäller vin, men han förstår inte problematiken med att få ont i huvudet av tannin, eller att vissa dagar i månaden vill man ha vendage tardives till allt. Även popcorn.
Så, därför tänkte jag börja rota i det här. Kvinnor i vinvärlden, och vad de gör annars. Jag har ju berättat om Maria Jesus Esteban som driver Aires del Duero vinexport i Castilla y Leon. Maken till entreprenör har världen inte skådat sen Blondinbella. Vi har ju vår alldeles egen Ida på Winetrade. Sen finns det ett antal framstående kvinnor som tillverkar vin i kända och okända vinhus. Så, så fort jag har hittat något intressant så tänker jag tala om vem hon är och varför jag blir glad av att veta att hon finns. Hur många kvinnliga Maste of Wine finns det egentligen? Och varför så få? Kom igen tjejer. Rent biologiskt (och det här vet jag eftersom jag läser biomedicin på Lunds Universitet) har kvinnor bättre lukt och smaksinne än män. Use it.
I varje persons liv finns ju ett antal personer som betytt extra mycket, som hjälpt en att välja när svåra val uppstått eller som givit goda råd man inte kunde varit utan. Eller helt enkelt en sån där person som när man verkligen behöver det (men minst vill höra det) talar om för en hur det verkligen ligger till. Vidare finns det personer som man träffat och vars liv man får följa, som man kan se upp till och lära av. För mig som ung kvinna, och med tanke på vad jag sysslar med, vem har dessa personer varit för mig?
Jo, mest män. Tro mig, jag har läst Virginia Woolf's "A room of one's own", så jag antar att jag vet varför. Men ändå. Om man ska ta vinvärlden, vem lär jag mig av? En man (eller, ja, flera män). Igi är den bästa jag mött när det gäller vin, men han förstår inte problematiken med att få ont i huvudet av tannin, eller att vissa dagar i månaden vill man ha vendage tardives till allt. Även popcorn.
Så, därför tänkte jag börja rota i det här. Kvinnor i vinvärlden, och vad de gör annars. Jag har ju berättat om Maria Jesus Esteban som driver Aires del Duero vinexport i Castilla y Leon. Maken till entreprenör har världen inte skådat sen Blondinbella. Vi har ju vår alldeles egen Ida på Winetrade. Sen finns det ett antal framstående kvinnor som tillverkar vin i kända och okända vinhus. Så, så fort jag har hittat något intressant så tänker jag tala om vem hon är och varför jag blir glad av att veta att hon finns. Hur många kvinnliga Maste of Wine finns det egentligen? Och varför så få? Kom igen tjejer. Rent biologiskt (och det här vet jag eftersom jag läser biomedicin på Lunds Universitet) har kvinnor bättre lukt och smaksinne än män. Use it.
tisdag 8 september 2009
Kin Long
Jag och mon cher fiancée gick och åt på Kin Long i söndags, nu när jag ändå hade lite ledigt. (Där ser man hur ledig jag är i huvudet. Jag spenderar merparten av mina dagar på en av Malmös bästa restauranger, och är jag är ledig... spenderar jag merparten av min dag på en av Malmös bästa restauranger... om så än med min bättre halva, som inte vågar sig till Bloom när jag jobbar.) Vad ska man säga? Ni som inte fattat hur bra den här restaurangen är... Ja ni vet då inte mycket om mat. Bong håller faktiskt med mig. Se här och här. Underbart. Och en vinkällare som verkligen föll mig i smaken. Jag och älskling delade på en flaska Amarone som inte gick av för hackor, och lite champagne, kinesiskt öl och underbart gott te (inklusive hela proceduren) så var det verkligen med sorg i hjärtat vi gick därifrån. (Vi kommer att besöka snart igen, I promise)
Jag gör ju alltid som vi vill att folk gör på Bloom. Jag låter servitören bestämma. Vi är mycket goda vänner med ägarna (ännu mer så nu) så jag överlät till och med vinvalet till dem. Jag måste säga att det var klokt. Jag hade kanske valt ett vitt vin, eller något som inte behövde dekanteras, och då hade vi missat deras underbara dekanteringskaraff som jag nu har börjat hinta till Igi om att jag vill ha.
Underbart var det iallafall. Och om jag får som jag vill kommer vi att köpa te genom dem. Här pratar vi riktiga teblad, inte nåt jävla pulver i påse. Nä, det var så bra att vi måste gå dit en gång till för att kolla att det är sant.
Jag gör ju alltid som vi vill att folk gör på Bloom. Jag låter servitören bestämma. Vi är mycket goda vänner med ägarna (ännu mer så nu) så jag överlät till och med vinvalet till dem. Jag måste säga att det var klokt. Jag hade kanske valt ett vitt vin, eller något som inte behövde dekanteras, och då hade vi missat deras underbara dekanteringskaraff som jag nu har börjat hinta till Igi om att jag vill ha.
Underbart var det iallafall. Och om jag får som jag vill kommer vi att köpa te genom dem. Här pratar vi riktiga teblad, inte nåt jävla pulver i påse. Nä, det var så bra att vi måste gå dit en gång till för att kolla att det är sant.
I'm interested in the future, as I'm going to spend the rest of my life there.
Snacka om höst-upptakt! Restaurangen är typ fullbokad hela veckan och alla skiter i att vi håller på och förbereder höstmenyerna. Jag har föreslagit kollektiv yoga kl1630 innan serveringen började men ni kan ju tänka er hur väl det gick ned bland de testosteronhöga. Jag för min del börjar nu också på utvecklingsbiologi på dagarna, vilket är jättespännande. Nu ska vi bara komma ihåg att aaaaandaaaas....
söndag 6 september 2009
Gewurztraminer
Vad att servera till kålpudding? Jag äter inte kålpudding så jag får gissa. En torr gewurztraminer kanske? Eller en torr riesling, gärna Alsace-typ. Inte vendages tardives, dock. Men who's offended by a riesling liksom? Inget rödvin iallafall. Eller tja, det beror sig väl på vad man ska ha i kålpuddingen. Fläskkött, till exempel, då skulle man behöva tanniner och mer alkohol.
Så. Dagens vinlära. Det är söndag, jag tvättar med mon cher fiancée och är LEDIG. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till, knappt. Så kålpuddingsfunderingar, mat på en annan restaurang än Bloom och min älsklings sällskap hela dagen. Jag tror inte det är sant. Jag får ta mig in till jobbet mitt i natten och svara på lite mail, då blir det som vanligt igen.
Och så var det det där med bilder. Telia har inte fixat min klorinstinna telefon än, så jag har en seg nokia från förra århundrandet istället för min high-tech businesstelefon. Suck. Så det kommer. När datorn har fattat att telefonen inte är ett modem, och telefonen har fattat att den kan agera databas. Och just det, man måste ju ha tid att stå och vänta på att telefonen ska ta en bild. Och i restaurangbranschen står vi sällan stilla så länge. Det där med att "catch the moment" blir en underdrift om det tar en halvtimme att få till en bild.
Så. Dagens vinlära. Det är söndag, jag tvättar med mon cher fiancée och är LEDIG. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till, knappt. Så kålpuddingsfunderingar, mat på en annan restaurang än Bloom och min älsklings sällskap hela dagen. Jag tror inte det är sant. Jag får ta mig in till jobbet mitt i natten och svara på lite mail, då blir det som vanligt igen.
Och så var det det där med bilder. Telia har inte fixat min klorinstinna telefon än, så jag har en seg nokia från förra århundrandet istället för min high-tech businesstelefon. Suck. Så det kommer. När datorn har fattat att telefonen inte är ett modem, och telefonen har fattat att den kan agera databas. Och just det, man måste ju ha tid att stå och vänta på att telefonen ska ta en bild. Och i restaurangbranschen står vi sällan stilla så länge. Det där med att "catch the moment" blir en underdrift om det tar en halvtimme att få till en bild.
fredag 4 september 2009
ett slag för 21-åringarna
Jag berättar aldrig, eller rättare sagt med mycket få undantag, hur gammal jag är. Det är nämligen en katastrof för min trovärdighet. Inte så mycket för att jag vandrar runt med små rosa tofsar i håret eller så, utan för att fördomarna om folk i de tidiga tjugo är värre än om muslimer som råkar bo i Tora Bora och försörja sig på att valla getter. Ett exempel, s'il vous plaît.
Ett bord på fyra herrar har varit jättenöjda med de tre första rätterna och tillhörande vin. Vi börjar prata rödvin. Jag börjar prata om Monte Aman i Castilla y Leon. Alla är överens med mig om att Vespres passar bättre till carbonaran än vad, säg, en Beaujolais nouveau hade gjort. Men så kommer frågan om hur gammal jag är egentligen. Om jag skulle få för mig att berätta, att säga 21 och sträcka på ryggen, ja då får jag strax igen. Jag serverar sen ett sött vin till osten. Det är då det kommer. "Lilla vännen, såna här nymodigheter funkar inte. Jag vill ha ett stort glas rött vin till min ost, sånt vill man i den traditionella skolan. Jag vet inte vad ni lär er på sommelierskolan nuförtiden, men när du blir lite äldre och har utvecklat dina smaker lite mer, då kommer du hålla med mig."
Tack. Givetvis får var och en ha eget tycke och smak, men varför skulle jag gilla banyuls mindre om sisådär 10 år?
Om jag inte berättar och låter dem tro att jag är närmre de 30 så ifrågasätter de inte alls mitt val av banyuls.
Oftast blir det inte heller bättre av att Igi ibland får för sig att berätta att jag läser molekylärbiologi/biomedicin på Lunds universitet, för då blir jag genast en sån där student som går på champagnegalopp varje lördag och håller på med obskyra men vodka/punsch-relaterade nationsritualer på kvällarna.
Så, då slår vi ett slag för 21-åringarna. Vi kan. Vi vet ännu inte allt, men vi är hungriga. Må vi aldrig bli en del av systemet där vi följer villavovvevolvo-grejen och jobbar som socialsekreterare från 25 till 65 och därefter blir pensionärer som åker på bussresor till östeuropa. När jag blir pensionär tänker jag köpa en fjordhäst, flytta till en vingård i frankrike och förhoppningsvis bota cancer. Men för att detta ska gå så måste jag vara 21, jobba, plugga och fundera på livet. Snart fyller jag 22. Då är jag förhoppningsvis på god väg i WSET's kurser och är snart klar med min kandidat. Resten av livet kvar, jobba på. Och jag är säker på att banyuls fortfarande kommer att passa bra till ost.
Ett bord på fyra herrar har varit jättenöjda med de tre första rätterna och tillhörande vin. Vi börjar prata rödvin. Jag börjar prata om Monte Aman i Castilla y Leon. Alla är överens med mig om att Vespres passar bättre till carbonaran än vad, säg, en Beaujolais nouveau hade gjort. Men så kommer frågan om hur gammal jag är egentligen. Om jag skulle få för mig att berätta, att säga 21 och sträcka på ryggen, ja då får jag strax igen. Jag serverar sen ett sött vin till osten. Det är då det kommer. "Lilla vännen, såna här nymodigheter funkar inte. Jag vill ha ett stort glas rött vin till min ost, sånt vill man i den traditionella skolan. Jag vet inte vad ni lär er på sommelierskolan nuförtiden, men när du blir lite äldre och har utvecklat dina smaker lite mer, då kommer du hålla med mig."
Tack. Givetvis får var och en ha eget tycke och smak, men varför skulle jag gilla banyuls mindre om sisådär 10 år?
Om jag inte berättar och låter dem tro att jag är närmre de 30 så ifrågasätter de inte alls mitt val av banyuls.
Oftast blir det inte heller bättre av att Igi ibland får för sig att berätta att jag läser molekylärbiologi/biomedicin på Lunds universitet, för då blir jag genast en sån där student som går på champagnegalopp varje lördag och håller på med obskyra men vodka/punsch-relaterade nationsritualer på kvällarna.
Så, då slår vi ett slag för 21-åringarna. Vi kan. Vi vet ännu inte allt, men vi är hungriga. Må vi aldrig bli en del av systemet där vi följer villavovvevolvo-grejen och jobbar som socialsekreterare från 25 till 65 och därefter blir pensionärer som åker på bussresor till östeuropa. När jag blir pensionär tänker jag köpa en fjordhäst, flytta till en vingård i frankrike och förhoppningsvis bota cancer. Men för att detta ska gå så måste jag vara 21, jobba, plugga och fundera på livet. Snart fyller jag 22. Då är jag förhoppningsvis på god väg i WSET's kurser och är snart klar med min kandidat. Resten av livet kvar, jobba på. Och jag är säker på att banyuls fortfarande kommer att passa bra till ost.
Fler fiskhuvuden
Jag fick kasta mig på bussen från Lund för att hinna till personalmaten med Igi och en familj som själva äger en restaurang här i Malmö. Jag anlände med andan i halsen, hann precis bli varm i kläderna när vi diskuterade Malmös matkultur när Babs ringde. Sen blev jag fast i luren ett tag, och missade därför te och ost. Dumma Babs. Och inte kunde de lösa våra problem heller.
Under veckan har jag upptäckt följande:
1. Frystorkat espressokaffe med soyamjölk i smakar ingenting om man druckit juice precis innan.
2. En kaffe latte är mer än bara bryggkaffe, och en café coretto är mer än en modifikation av en irish. OCH det låter lite mindre bonnigt.
3. Servering a la Japonaise kan vara riktigt kul att säga fem gånger jättesnabbt.
4. Att vissa faktiskt föredrar mandarinvodka istället för grand marnier till sina crepes suzette. Fast då är de ju inte crepes suzette längre. Vad blir de då? Crepes Anastacia? Absolut Crepes?
5. Att även om ett vin inte är korkat så kan det "lose its life". Det är då det egentligen inte smakar illa, eller luktar illa för den delen. Det bara luktar och smakar inget alls. Och nej jag är inte förkyld. Och jag hade inte druckit juice precis innan.
6. Immanuel Kant hade helt lugnt blivit en super servitör, med alla de idéerna om plikttrogenhet.
7. Ingen städar toaletter gratis.
Tydligen ligger nya personalfilmen uppe nu. Jag har inte tittat. Men mon cher fiancée säger att jag ser mycket förvånad ut när Igi pratar med mig. Jag vet inte varför. It was rehersed, och sen fick vi göra typ 100 tagningar, så jag borde ju inte ha varit förvånad... Men som sagt, jag har inte sett den.
Under veckan har jag upptäckt följande:
1. Frystorkat espressokaffe med soyamjölk i smakar ingenting om man druckit juice precis innan.
2. En kaffe latte är mer än bara bryggkaffe, och en café coretto är mer än en modifikation av en irish. OCH det låter lite mindre bonnigt.
3. Servering a la Japonaise kan vara riktigt kul att säga fem gånger jättesnabbt.
4. Att vissa faktiskt föredrar mandarinvodka istället för grand marnier till sina crepes suzette. Fast då är de ju inte crepes suzette längre. Vad blir de då? Crepes Anastacia? Absolut Crepes?
5. Att även om ett vin inte är korkat så kan det "lose its life". Det är då det egentligen inte smakar illa, eller luktar illa för den delen. Det bara luktar och smakar inget alls. Och nej jag är inte förkyld. Och jag hade inte druckit juice precis innan.
6. Immanuel Kant hade helt lugnt blivit en super servitör, med alla de idéerna om plikttrogenhet.
7. Ingen städar toaletter gratis.
Tydligen ligger nya personalfilmen uppe nu. Jag har inte tittat. Men mon cher fiancée säger att jag ser mycket förvånad ut när Igi pratar med mig. Jag vet inte varför. It was rehersed, och sen fick vi göra typ 100 tagningar, så jag borde ju inte ha varit förvånad... Men som sagt, jag har inte sett den.
tisdag 1 september 2009
Till alla konstintresserade
Jag har fått massvis med mail om hur man kommer i kontakt med Cecilia som gjorde den fina tavlan till min bättre halvas 30-årsdag (Och min bättre halva är lite google-handikappad så han hittar henne inte själv). Så här har ni en länk till hennes blogg! Besök, absolut läsvärd! Cecilia, har du fler tavlor i temat film så vet jag någon som vill börja samla....
Tid, tid, tid
Nu är jag också tillbaka på universitetet, så om jag hade mycket att göra förut är det inget mot vad jag har att göra nu. Vi börjar hårt med bioetik, en veckas intensivkurs.
Note to self: läs Kant. Läs om "Consequentialism". Läs om utbrändhet. Sen bör terminen vara slut.
Note to self: läs Kant. Läs om "Consequentialism". Läs om utbrändhet. Sen bör terminen vara slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
