Servitris som blir serverad

Man märker att man jobbar på restaurang när man själv ringer för att boka bord. Kort och koncist blir det. "Hej, jag heter Linnéa och skulle vilja boka bord för tre personer klockan 1830 ikväll. Vill du ha ett telefonnummer?", killen i andra änden lät alldeles överrumplad. Jag är ett bordsbokningsproffs, just för att jag tar emot femtioelva bokningar om dagen där folk antingen inte vet när de vill komma, hur många de blir, eller vad de har för telefonnummer. Det är sällsynt att de inte vet vad de heter, men det har hänt.
Nåväl, med ett bord bokat för tre på en relativt ny restaurang i Lund klev jag och mina föräldrar iväg på en av mina sällsynta lediga kvällar för att äta lite mat. Fördrink stod först på schemat, och jag ville ha Patrick Regnault champagne (varför förnya något man vet är bra?) medan far min ville ha en dry martini. Min far är ingen novis när det kommer till martinidrickande, det ska jag tala om. Här kom den in i ett glas med både oliv och citronskal. Vilken start på kvällen! Det är lite av ett konststycke att göra en bra dry martini, och brukligt är att man antingen gör den med oliv eller med citron. Bara ett riktigt kanonställe ger sig på båda på en gång! Fyllda av munterhet efter att ha smakat på detta genidrag beställde vi mat. Eftersom jag är ordentligt nedsmittat av Igi's spanska och franska "civilised rustic", beställde jag en plocktallrik med franska ostron, krabbklor, gratinerade Nya Zeelandmusslor och rökta räkor som serverades med chiliaioli och bröd. Mor och far var inte riktigt lika äventyrliga och beställde röding.
Jag vet inte riktigt om ni någonsin har försökt äta krabbklor med kniv och gaffel, men efter att ha flyttat runt allt på bordet typ fem gånger för att få plats med skalbitar, klokött, aioli, gafflar, servetter och knivar gav jag upp och åt helt enkelt med händerna. Jag är helt enkelt kniv-och-gaffel-anarkist. Jag sörplade ostron ur skalen och fick aioli på fingrarna och räkhuvudena hamnade alltsomoftast på golvet. Det är ett sånt där ätande som man inte tar sig för i det etikettglada Sverige. Jag kände mig riktigt glatt radikal där jag satt i hörnet och slickade av fingrarna infor en full restaurang av bestickkonservativa, innan servitrisen kom farande med en fingerskål vatten och en ny servett. Men gott var det.
Vad för mig dock var lite av en gåta är varför de bara hade demi-sec vita viner. Jag valde lite hoppfullt ett vin från Loire och drömde mig glatt bort i en Vouvray sec 2006 chenin blanc-dröm, som gick i kras så fort jag satte glaset till läpparna. Jag hade nog till och med föredragit Shiraz-bubblet från igår, med tillhörande käftsmäll.

Sittandes där när vi druckit färdigt kaffet längtade jag tillbaka till Bloom och killarna och framförallt vinkällaren och mina vinböcker. Jag är kanske en bestickanarkist, och jag älskar att äta ute... Men inget går upp emot att munhuggas i köket med grabbarna över en hög räkor som inte ska serveras. Och bråkandet med Igi över vilket vin som hör till vilken rätt. Ni vet vad man säger, borta bra med hemma bäst?

Dry martini med oliv och citronMin jättelika plocktallrik