Linnéa's two cents - the "mancession".

Jag läste nyligen "The Gastronomy of Marriage: A Memoir of Food and Love". Med den stora dagen hägrande i slutet av sommaren känns det skönt att få bekräftat att det finns fler som konstaterat att den största frågan i deras förhållande är vad de ska äta ikväll. När två matglada blir ihop kan det bli katastrof eller en fantastisk resa. Mon Cher och jag tillhör lyckligtvis den senare kategorin, då jag inte har någon konkurrens vid spisen och Mon Cher får mycket lite konkurrens vid ätandet.

Nyligen frågade en vän om Mon Cher och jag inte var ett sådant där "omvänt par". Då menade hon den typen av par som nämns i NYT, där kvinnan tjänar mer än sin man och där ombytta könsroller blir ett faktum. Till del förstår jag hur hon tänker, jag är den som är färdig först när vi ska ut, jag är den som skäller ut folk när det behövs, jag är den som beställer mat och vin när vi är ute, Mon Cher städar, diskar och tvättar. Å andra sidan är det jag som lagar mat, handlar och ställer doftljus i badrummen, har smink och smycken liggande lite varstans och Mon Cher den som sätter upp hyllor och fixar min cykel när den är trasig. Mon Cher tjänar såklart mer som heltidsanställd än jag gör som student. Jag fattar faktiskt inte hela grejen med termen "mancession". Kvinnorörelsen har kämpat hur länge som helst för att vi ska kunna göra vad vi vill och att vi ska ha lika villkor, och då när det är verklighet i vissa delar av världen blir man förvånad när kvinnor gör samma val som män i alla tider kunnat göra. Fånigt.

Mon Cher och jag tillämpar principen att den som kan och vill ska göra det. Jag kan städa och diska. Om jag tycker att det behövs så gör jag det, men oftast hinner Mon Cher före eftersom jag lagar mat eller handlar. Mon Cher kan fixa kvällsmat om jag inte skulle orka.

Jag vet att tiden innan Titti dök upp på Bloom frågade folk hur det skulle bli med en kvinnlig kökschef. "Hon kan ju inte skrika", typ. Jag vet inte hur det är med er, men skrikande för min del hör hemma hos manliga kökschefer som är "lacking in other areas".

Titti är by far den bästa kökschefen jag jobbat med. Det behövs inget skrikande, helt enkelt därför att kvalitetskontrollen är så bra. Jag vet inte hur det är med er, men för mig säger det mer om Titti som person än om könstillhörigheten. Så, kan vi lägga ned det här med "women rising" och "mancession" nu? Det är såå 90-tal.