The wise speak only of what they know

Den ganska komplicerade kombinationen av att vara lärling inom vin, karriärist och aspirerande biomedicinare/molekylärbiolog kan vara knepig att förstå sig på. Spä på att jag jobbat lite inom modebranschen, varit tävlingsryttare och har ett ridlärardiplom och varit stipendiat i ledarskap inom sporten, ja då blir det rent obegripligt. Min gymnasieexamen är inom naturvetenskap, men med tillägg för programmering (java), webdesign, latin, retorik, psykologi, filosofi och historia. Que? säger folk på jobbintervju. Jag har gjort lite av varje och kan prata om det mesta. Egentligen handlar det inte om att jag inte vet vad jag vill göra, utan att jag vill göra allt. Helst på en gång. Det kan ju bli lite komplicerat att förklara, som ni kanske förstår. Om jag inte var tvungen att sova och äta lite skulle jag skära ned på det direkt. Med min ganska allmänna arbetsbeskrivning på Bloom (fixare av det mesta, samt kan agera glorifierat tallriksställ och vinkaraff vid behov) lär jag mig något nytt varje dag och kan knappt slita mig från jobbet, förutom när jag inte kan slita mig från mina skolböcker.
Nu till den egentliga poängen med dagens inlägg. Det är det här med sommarjobbare. Pling! säger det i min mobil och så har jag ett sms från en glad 18åring som Igi vidarebefodrat till mig där det står "Hej jag vill ha jobb kan du ringa mig om det imorgon förmiddag, helst vid 11 för då har jag vaknat."
Ett CV ramlar in i mailboxen. "Hej, jag vill jobba två timmar om dagen med servering, gärna ca 150 kr i timmen plus semesterersättning. Jag har aldrig jobbat förut men behöver pengar till ett nytt nintendo."
En lovande pappersansökan hamnade i postboxen: "Jag har jobbat lite på restaurang förut, är trevlig, glad, flexibel och villig att lära. Läser HR på gymnasiet och kan jobba närsomhelst, och hur mycket som helst." Men så dyker dagen upp för provjobb och det första människan frågar är när hon kan få rast. Nästa fråga blir när hon får gå hem.

Alltså, för mig är ett betalt jobb ingen rättighet - speciellt inte om man inte är villig att faktiskt arbeta. Newsflash: att arbeta är jobbigt. Överallt, faktiskt, men speciellt inom restaurangbranschen där dagarna är långa och man jobbar tills man är klar. Vill man bli framgångsrik restauratör måste jobbet vara det man lever för, för i princip utan undantag måste man vara där dygnet runt. Det innebär lite mindre kontakt med vänner. Lite mindre tid att sola. Uppoffringar helt enkelt. Och nu säger jag inte att sommarjobbare bör ge upp precis allt de håller kärt för ett sommarjobb, men varför utgår de från att vi desperat behöver dem? Vi kommer att anställa någon som verkligen vill jobba hos oss. Som uppskattar tiden vi måste lägga ned på träning etc. Som är intresserade av det vi jobbar med.
Kom igen, killar och tjejer, imponera på er arbetsgivare så finns det kanske möjlighet att få ströjobb under hösten!