We know where you saw it first

Då sitter man här, nästan ett år efter sista storbråket och hur länge sedan som helst vi postade vårt första inlägg om kvinnor i restaurangbranschen. Vad har hänt? Inte mycket. Vi gillar fortfarande inte att bli omskrivna utan att det föranleds av ett besök, och jämförelser och omnämnanden för sakens skull gör oss inte heller uppspelta. Vi må vara exhibitionister, men vi är inga linsluser. Det blir inget springande i guldkorridoren skrikandes "vi är med i tidningen".
Vad nu? Jo, Titti har fått utmärkelsen "Årets Rising Star", vilket är otroligt smickrande och gör mödan värd: motiveringen slår huvudet på spiken med vad arbetet innebär, långa timmar i en värld som till huvudsak består av män där det krävs mer än ballar av stål för att hävda sig, oavsett kön. Att bli erkänd av kollegor och experter är en ära.
Det som stör oss är det papegojtramsiga upprepande som blir när vi åter igen gästar en viss lista som nummer 6. Med vilken mätstock värderas man här? Bland några servitriser och "penpushers" bakom kulisserna har vi de som faktiskt driver sin egen rörelse, de man faktiskt har hört talas om för sitt arbete. De vars arbete som är ett unikum i restaurangvärlden, och de som faktiskt har en trackrecord i Malmö. Men jag förstår att om man aldrig gjort sig mödan att besöka köket kan man ranka Titti Qvarnström och Marie Pieplow efter några baristor. Varför inte heja på TGI Friday, jag har aldrig sett en manlig servitör på stället. Marie Pieplow är ett utmärkt exempel, hur många årtionden har inte hon funnits i branschen - i Malmö? Hon har vid sidan om sitt framgångsrika företag sitt äktenskap och sin familj, hur många kvinnor eller män för den delen klarar av det? Hon måste känna sig så lyckosam som hamnade som nummer 10 efter ett par baristor som förmodligen inte ens vet vem hon är. Årstiderna och utmärkelsen "Årets Rising Star" står på egna ben, utan bekräftelse från lokala gratisblaskor. Titti och hennes matlagning lika så. Jag är säker på att Marie precis som Titti får brev från unga kvinnliga kockar som talar om hur inspirerande de är. Precis som tjejerna som driver Systrar & Bröder. Att publicera en lista med en nummerordning där relevans lyser med sin frånvaro skriker "utfyllnad mellan annonserna" hos oss. Vi lägger ned otroligt mycket tid på att vara pålästa när det kommer till vårt arbete, och vi tycker att vi har rätt att kräva att vi som professionella yrkesmänniskor bemöts på samma sätt.

När Bloom in the Park öppnade igen i augusti 2008 stod en ung sommelieraspirant och administrationsvirvelvind på plats. I samråd och under mentorskap av Igi Vidal, som sin machoattityd till trots är en stor feminist, skapades en blogg för att ge henne en röst. När kökschef skulle väljas var det lätt, Titti var den bästa och teamet som skapades var vassare än någonsin. Hennes mat behövde ingen blogg, den hördes ändå. Via bloggen har vi rapporterat om vårt arbete och de kvinnliga leverantörer, kollegor och kunder vi stött på under resan.
Vi vet vart detta började. Vet ni vart det slutar? Det slutar där man upprepar ad nauseum en lista på folk därför att de är kvinnor, inte en lista på arbete utfört av kvinnor. Det är sammanhanget vi vill figurera i, och helst när vi vet att det är vårt faktiska arbete som utvärderas, inte en fiktiv hörsägen om insekter eller en urvattnad upprepning av vad vi redan vet.

Titti Qvarnström & Linnéa Taylor