Lundsson, you make us proud.

Vi hade finbesök häromdagen, och vi är så glada att våra matäventyr uppskattas! Efter många små konversationer om hur livet BORDE vara (mitt i natten-hobby: läsa böcker, dricka sauternes, äta mörk choklad och sen INTE få hål i tänderna) och sen hur livet ÄR (vinmässor med provningar från de olika lokala producenterna, och sedan kapplöpning med alla andra för att köpa upp de bästa flaskorna) kan vi konstatera att det är den här typen av gäst vi älskar att ha: livsnjutare och polygourmeter.

Ett samtal med två gäster igår hamnade nära meningen med livet: efter att jag spårat ur och föreläst om chablisviner (speciellt grand cru, ketteridge vs portlandian terroir) och de två stackarna som tvingats lyssna undrade vad som driver oss. Det är en manisk glöd som sitter någonstans mitt i bröstkorgen och gör våra ögon lätt rödkantade. Det är vad som får mig att darra på handen när jag ska dekantera en Montrachet, det är vad som får Igi att prata om poesi och magi när han serverar handmatad foie gras, det är vad som får kockarna att hålla andan när de smakar på en sansho button. Det är en upplevelse hos oss som vi förnimmer ända ut i fingerspetsarna, som vi serverar på tallrikar vi alla lagt hand på. Hade själen varit synlig hade det lagts som en skimrande film över maten, och samma skimmer återfinns efter en tugga eller klunk i gästerna ögon. Det är vad som driver oss. Ett par timmar varje kväll har vi vår egen show, och det är bara lite större än resten av livet.