Castilla y Leon, part 1.

När vi landade i Spanien skickade jag snabbt som attan ett sms till Igi: "Estoy en España!". Snabbt som attan kom ett tillbaka: "Mug bien"!

Mats och jag lyckades krångla oss igenom Avis och få ut en volvo S40. Sen låg vi på väg A1 mellan Madrid och Valladolid i ungefär två timmar, tills vi, trötta och åksjuka, hamnade i byn Penãfiel där vi efter att ha åkt vilse på slingrande gator med volvon (som visade sig ha en vändcirkel i storlek nordpolen, uppenbarligen inte byggd för spanska byar ute i obygden) så hamnade vi på hotellet. När vi hade släpat oss ur bilen så insåg vi att det var ett mycket vackert hotell, fyrstjärnigt, och att våra rum hade utsikt över en otroligt vacker fästning som låg högt upp på en kulle. Vi gick ned och åt lite mat (eftersom spanjorerna äter kvällsmat någon gång vid 22-tiden) och jag fick för mig att jag skulle be att få prata med hotellets sommelier. Givetvis pratade han inte engelska, men vi utbytte, sådär kollegor emellan, tips och roliga historier. Min spanska funkade bättre än väntat, trots att jag hela tiden presenterade mig som en svensk man (soy sueco). När vi skulle gå och lägga oss fick jag en flaska vin från Ribera del Duero att ta med hem. Dessutom fick jag en lista på alla lokala bodegor som han tyckte var bra, och erbjöd sig att köra runt mig nästa gång jag kom för att hälsa på.

Morgonen efter möttes vi av den eminenta Maria Jesus Esteban, som driver företaget Aires del Duero, som skulle guida oss runt i Castilla y Leon i två dagar. Maria är en mycket driven och mångsidig kvinna, och efter två dagar med henne där hälften av tiden var i diverse bilar, och den andra halvan i bodegor så kom vi att bli bra vänner! Hennes vän Ivan kom att bli dagens chaufför, och han var mycket imponerad över att volvon klarade de obligatoriska 160 km/h som krävs på de spanska motorvägarna... Första stoppet blev bodegan Resalte som låg precis utanför Peñafiel. Vi blev guidade runt och visade alla ståltankar och ekfat... och sen kom det till det roliga: vinprovningen. Jag och Mats var rörande överens gällande att Reservan var det vi ville ta med oss hem. Vi hade mycket roligt åt att försöka lista ut vad de olika vinerna doftade som, Ivan var inte mycket bekant med vinvärlden så han roade sig med att föreslå den ena efter den andra otroliga doften. När vi väl hade valt ut tre viner att ta med hem så for vi vidare.... till Monte Aman!
Monte Aman var verkligen ett familjeägt ställe. Hela familjen hade samlats för att hälsa oss välkomna, och de körde iväg med oss till vinodlingarna och lät oss samla jord och blad och smaka på druvor. Denna bodegan såg också ut som man vill att de ska: på gammaldagsvis med vitmålade stallväggar, mysig ek-och-vin-lukt i hela trakten och lampor gjorda av rötterna av vinrankor. Här hittade vi också de viner jag nog tyckte mest om! Tolv olika viner provade vi, och sen var det dags för lunch. De bjöd oss på lamm på spanskt vis, med sallad på spanskt vis, med bröd på spanskt vis... jag och så efterrätt på spanskt vis! Vi var så mätta när vi var färdiga att det var svårt att ta sig därifrån! Vi blev så förtjusta i hela familjen att vi bjöd dem alla att komma till Sverige. Ena brodern var kock, och han blev nästan rörd till tårar när vi tyckte att han skulle komma och jobba en vecka på Bloom!

Snart kommer del 2....