Perception

Nu kommer snart en Igi ner och skriker på mig för att jag sitter här och tycker till, men det kan det få vara värt. Jag har ju en hel del läsare nu så jag har ju nästan ett ansvar att blogga. Ungefär.
Jag upptäckte precis att när jag skrev "det kan det få vara värt" så skrev jag egentligen "det kan det la få vara värt". Sådana lapses ner i den bonniga västgötskan har jag skalat av mig när jag har kostym på mig, men tydligen inte när jag skriver. Jag tog bort det.

Iallafall, dagens inlägg handlar om perceptivitet. Mitt jobb består inte bara av att smaka på vin och hälla upp i glas, utan att titta på och läsa av folk. Som damen som förtjust utbrast "nämen, hur visste du att vi ville komma in?" när jag höll upp terrassdörren åt henne efter "efter-huvudrätten-pausen". Hennes rödvinsglas hade varit tomt ett tag, det började bli mörkt och kallt och hon hade börjat trampa och se otålig ut. Enkelt.
Vissa dagar går det jättelätt. Jag har fått 8h sömn eller druckit bra mycket mer kaffe än vad som är hälsosamt och har huvudet på plats - då ser man allt och håller koll på allt utan att man måste tänka efter. Eller så har man inte sovit i 8h och inte hunnit dricka flera liter kaffe och huvudet är kvar i labbet, då får man ordna alla grå celler på rad (mycket ansträngande) och hålla ögonen på skaft. Det är nog det som är skillnaden på oss och brickställen.

När man inte vet vad det är som kommer ut på tallriken, då är det som att ha ett tomt papper att börja rita på. Man kan lägga in hur mycket konturer och färger som helst. Eftersom man inte vet så har man inga förväntningar på hur det SKA vara, och därför är man både mer tolerant och lättare att överraska. Så, nu när Titti kommer ska vi omarbeta allt. Menyerna ska bli rena rama pilgrimsvandringen är det tänkt.

Mon cher fiancée upptäckte häromdagen att det där med att vara ihop med någon som jobbar med perception, samt jobbar med Igi som är kung läsa-folk själv, det är jobbigt. Igi hade pratat med min bättre halva om gurksallad. Mon cher fiancée sa att han inte tyckte gurka var Bloom. Igi funderade till lite, ungefär "hur kommer det sig att han blev så himla kunnig helt plötsligt?". Igi åkte tillbaka till Bloom och hittade mig. Jag hade det klart för mig - "Mon cher menar bara att han äter inte grönsaker och vill därför INTE få en gurksallad när han är här och äter nästa gång". We've got you figured out, baby. Och nej, det blir inte gurksallad. Men - no stone unturned, no turn unstoned.