ett slag för 21-åringarna

Jag berättar aldrig, eller rättare sagt med mycket få undantag, hur gammal jag är. Det är nämligen en katastrof för min trovärdighet. Inte så mycket för att jag vandrar runt med små rosa tofsar i håret eller så, utan för att fördomarna om folk i de tidiga tjugo är värre än om muslimer som råkar bo i Tora Bora och försörja sig på att valla getter. Ett exempel, s'il vous plaît.
Ett bord på fyra herrar har varit jättenöjda med de tre första rätterna och tillhörande vin. Vi börjar prata rödvin. Jag börjar prata om Monte Aman i Castilla y Leon. Alla är överens med mig om att Vespres passar bättre till carbonaran än vad, säg, en Beaujolais nouveau hade gjort. Men så kommer frågan om hur gammal jag är egentligen. Om jag skulle få för mig att berätta, att säga 21 och sträcka på ryggen, ja då får jag strax igen. Jag serverar sen ett sött vin till osten. Det är då det kommer. "Lilla vännen, såna här nymodigheter funkar inte. Jag vill ha ett stort glas rött vin till min ost, sånt vill man i den traditionella skolan. Jag vet inte vad ni lär er på sommelierskolan nuförtiden, men när du blir lite äldre och har utvecklat dina smaker lite mer, då kommer du hålla med mig."
Tack. Givetvis får var och en ha eget tycke och smak, men varför skulle jag gilla banyuls mindre om sisådär 10 år?
Om jag inte berättar och låter dem tro att jag är närmre de 30 så ifrågasätter de inte alls mitt val av banyuls.
Oftast blir det inte heller bättre av att Igi ibland får för sig att berätta att jag läser molekylärbiologi/biomedicin på Lunds universitet, för då blir jag genast en sån där student som går på champagnegalopp varje lördag och håller på med obskyra men vodka/punsch-relaterade nationsritualer på kvällarna.

Så, då slår vi ett slag för 21-åringarna. Vi kan. Vi vet ännu inte allt, men vi är hungriga. Må vi aldrig bli en del av systemet där vi följer villavovvevolvo-grejen och jobbar som socialsekreterare från 25 till 65 och därefter blir pensionärer som åker på bussresor till östeuropa. När jag blir pensionär tänker jag köpa en fjordhäst, flytta till en vingård i frankrike och förhoppningsvis bota cancer. Men för att detta ska gå så måste jag vara 21, jobba, plugga och fundera på livet. Snart fyller jag 22. Då är jag förhoppningsvis på god väg i WSET's kurser och är snart klar med min kandidat. Resten av livet kvar, jobba på. Och jag är säker på att banyuls fortfarande kommer att passa bra till ost.