Heaven sends us good meat, the devil sends us cooks.

Some folks rail against other folks because other folks have what some folks would be glad of.

Det finns ett uttryck på engelska, "put your money where your mouth is". Det säger vi regelbundet till köket då de ofta häver ur sig de mest skandalösa påståenden som de sen inte kan stå för. (Är det någon som minns "we want a match"?)Jag och Igi vill servera er en modifikation av detta: put your face where your keyboard is, och kom och prata med oss. Vi har fått tusen och åter tusen mail sedan den [lägg till valfritt osmickrande epitet] artikeln i City publicerades, och eftersom vi är vad vi är (en restaurang) och inte ett PR-företag så föreslår vi helt enkelt att om ni har en kommentar, bra, dålig eller annat, så kom och framför den in person. Vi kan inte lova att vi håller med precis alla, men vi kan lova en kopp kaffe och ett par minuter av vår dyrbara tid.

Om nu mot förmodan det skulle dyka upp någon som vill prata med oss (jag lovar, vi är jättesnälla. Igi är lite högljudd ibland, men jag är ju kvinna för guds skull) så säg inte "put your money where your mouth is" framför köket. För Rainio är en skicklig jävel och kommer att spela av er alla era pengar. DET kan jag lova.

House of Cards

Tänk er följande scenario, som är helt fiktionellt:

Vi har organiserat om på restaurangen. För att saker ska gå så effektivt till som möjligt samt vara så kostnadseffektivt som möjligt ska nu serveringspersonalen lägga upp maten på tallrikarna. Kockarna lägger upp färdiga ingredienser på en stor rostfri bänk i köket, och sen är det upp till serveringen att hämta tallrik och lägga upp. Sparrisar ligger på rad, skinkbitar och små rundlar bläckfisk. Kommunikationen mellan kök och servering ska hållas till ett minimum för att spara tid och pengar. Tänk er sedan att vi har fem personer i serveringspersonalen, och att det är fem rätter per gäst. Vidare ska 50 gäster serveras.
Nu till historien, som är helt påhittad. Allt detta är fiktion, eventuella liknelser till verkliga personer är ren tillfällighet (officer).
En stor grupp från ett företag kommer och gästar Bloom. Alla får mat och dricker vin, och är mycket nöjda när de går därifrån. Ett par dagar kommer sen ett samtal till restaurangen: "vi var hemskt nöjda med kvällen, men vi undrar lite. En del personer fick skinka till sin terrin, andra fick sparris. Vissa av tallrikarna såg helt annorlunda ut än andras, skulle det vara så?". Vi bestämmer oss för att undersöka saken. Det visar sig att när det är mycket lite kommunikation mellan köket och serveringspersonalen så lägger serveringspersonalen upp mat som de tycker om på tallriken. Typ Berta gillar skinka, och det passar väl med terrin? Klara gillar sparris för hon är vegeterian, och det passar väl med terrin? Det är ju roligare att servera sådant man verkligen tycker om, och köket har ju egentligen inte sagt vad som ska vara på tallriken mer än att det ska vara en terrintallrik. På med stora klickar sås och skum så att det ser så smaskigt och inbjudande ut som möjligt. Det går ju många människor förbi utanför fönstrarna, och om de ser tallrikarna och tycker att det ser gott ut, så kommer de att komma in och boka. Det innebär i sin tur mer pengar till restaurangen och mer dricks till serveringspersonalen. Och ut serveras tallriken så som var och en av serveringspersonalen tycker att den ska vara. Och gästerna vet ju ingenting, så de äter glatt upp tallriken utan att veta att den inte skulle se ut eller smaka just så.

Dagens citat till dagens satir: The men with muck-rakes are often indispensable to the well-being of society, but only if they know when to stop raking the muck.

Det är det här med smörknivar...

Alltså. Hos oss får man bröd och bretagne-smör till maten. För att slippa äta detta på samma tallrik som man äter resten av sin mat lägger vi ut små sidotallrikar med smörknivar. Ändå envisas säkert tre fjärdedelar av våra gäster att använda matknivarna till att bre smör på brödet. Varför? Då får man ju smör i maten sen. Visst, det skadar inte, men skulle det vara mer smör där hade nog kockarna tillsatt det....

Kom igen, Babs-paylink!

Babs har två bra anställda. Jag har talat länge och väl med en Sebastian idag, och nu har vi löst problemen med vår mobila kortterminal genom att skaffa oss en back-up i form av en vanlig analog terminal nere i katakomberna (kontoret). Det är en rätt bra lösning, men den innebär lite problem. Typ att man inte kan ringa och nå oss när vi gör korttransaktioner. Men i jämförelse så är det ett mycket litet ont.

Les quatre vents

När killarna har ätit bönor är det precis som les quatre vents.

Är det inte roligt hur ursäkter alltid är små i proportion till skymfen? I rest my case...

The devil can cite Scripture for his purpose

Först och främst vill jag börja med att tacka det par från Island som gästade oss igår som visade sitt stöd för mig och min blogg efter tidningsartikeln i City. Ni anar inte hur rörd och tacksam jag blev. Det finns ett uttryck på engelska, "today's paper is tomorrow's fish and chip wrapping", men det var ändå ett hårt slag mot mig. Att bli utpekad på det viset leder ju på nåt vis till ett visst mått av agorafobi, och därför betyder era ord extra mycket.

Jag upptäckte igår att när man har en full vinkällare, då får man inte plats med mer vin. Sen jag tillträdde på min post i början på april har jag och Igi hamstrat trevliga viner, uppenbarligen lite ur proportion till åtgång. Vilket i och för sig är som det ska, vi ska ju ha ett lager och ett brett utbud. Det är bara det att det börjar bli lite knepigt med plats, och nu tar jag ju snart hem nya viner! Därför har jag börjat med en omfattande planering och inventering. Det inbegriper ekvationer över eventuell åtgång av våra vintageviner, diagram över hur mycket vi säljer över sommaren/ vintern ställt mot vilken sorts mat vi serverar i säsongerna och därför vilka vin som kommer att behövas. Kort sagt fattar ingen utomstånde alls vad jag pysslar med och jag tror att resten av restaurangen tror att det är en ursäkt från min sida att sitta och gulla med mina flaskor. Till det har jag inga kommentarer... Men jag erkänner att jag är en nörd. Och att det innebär att jag kommer släpa med mig en väska fullproppad med olika rödviner som jag ska analysera sönder, och jag kan inte förvara vinerna hemma. Då skulle jag aldrig åka till jobbet...

Jag bestämde igår att det var dags för lite personalaktivitet och bjöd därför ut Lovisa och Viktoria efter jobbet. Ni vet hur de säger, "those who work hard play even harder", och vi kan verkligen vara ett mirakel av underhållning. Det är viktigt tycker jag att man har goda relationer till sina arbetskamrater, och att man gör skillnad på jobb och privat. Ibland kan det ju verkligen hetta till på en restaurang, och då får man se till att det håller sig på jobbet, och att man kan relatera till varandra privat. Prata mera! Jag lovar att arbetspasset blir roligare om man jobbar med vänner.

I sann Dr Phil-anda

Igår hade vi en otroligt trevlig kväll, med underbara gäster. Jag och Igi stannade till sent på natten och pratade och berättade historier. Lite som bloggen fast live! En av sakerna som kom på tal var hur vi skiljer oss från en bistro. Annat än det uppenbara (mat, service osv) så hamnar skillnaden i beteende. På en bistro tenderar gästerna att flyta ihop för personalen. Alla gäster får samma behandling. Hos oss ställs högre krav på social kompetens hos personalen då varje bord måste "tas" individuellt. En stor del av det beror på servicen och hur den är utformad. Man lär sig fort att "läsa" borden, när och hur man ska prata, om man ska avbryta. Ofta i slutet på kvällen har vi 25 nya vänner som ringer upp några veckor senare och presenterar sig med förnamn och undrar hur vi har haft det och om de inte kan få samma bord som sist. Detta är det underbara med Bloom, att den diskussionen om vin, eller farmakologi, eller husköp som vi hade för en månad sedan kan tas upp på nytt.
Gästerna skrattade långt och länge åt alla historier vi har med folk som inte riktigt klarar av vårt koncept, eller blir alldeles upprörda av kulturkrocken. Vi kom in på varför sånt kan ske, och hur vi i personalen hanterar det. Allt som oftast handlar det om ett kontrollbehov. Man är inte öppen för nya idéer, och att vi ber gästen lita på oss känns därför som en förolämpning. Frågan för oss är då den samma som alltid: om man nu har en viss form av middag i åtanke, typ en sallad för 65 kronor, varför går man inte till en restaurang som serverar det? Till och med jag kan fixa en hygglig sallad, så då hade vi ju inte behövt 3 kockar i köket.

För att ta till lite satir:

Tänk er en äldre herre, välklädd i kostym och slips, kliver in på apoteket. Han ser ut en farmacist och ber henne om hjälp. Han behöver ett läkemedel. Han har lite ont i bröstet och är stressad, och behöver något för att slappna av. Farmacisten visar honom de receptfria läkemedlen och hjälper honom leta, men de hittar inte vad han har i åtanke. "Det säljs i små påsar", säger han, ett örtläkemedel. Hon hjälper honom bort till natureläkemedlen, men inte heller där kan de hitta det. Han börjar bli arg. "Jag kan ju köpa det här vart som helst på gatan av vilken ruffig ung kille i hoodie-tröja som helst, vad är ni för ett jävla ställe som inte säljer gräs?"