söndag 31 maj 2009
Att klaga eller inte klaga.
Vi får mycket sällan klagomål efter att folk har besökt oss. Sällan, i princip aldrig. Däremot får vi ofta, i princip mellan sju och tio gånger om dagen, klagomål innan folk har besökt oss.
Det gäller alltid följande: vi har ingen pappersmeny, vi har ingen vinmeny, vi har ingen barnmeny, vi har ingen läskmeny, vi har ingen glassmeny, vi har ingen drinklista.
I veckan fick vi dock ett klagomål efter att tre personer hade kommit och gästat oss. En dam ringde upp och beklagade sig å det häftigaste (efter de sedvanliga klagomålen om avsaknaden av diverse menyer) över att vi ställer mineralvatten i fönsterkarmen. Detta hade förstört hennes middagsupplevelse. Hon kunde inte förstå varför flaskorna skulle stå just där, vi har ju ett stort zebranobord mitt i resturangen. Jag förklarade att zebrano är att känsligt trä som inte tål vatten. Detta brydde hon sig inte om. Hennes förslag var då att vi skulle ställa vatten på borden. Jag försökte förklara att detta tycker vi är otroligt lågklass, vattnet ska inte gästerna behöva bekymra sig om utan det sköter vi som serverar. När flaskorna står i fönsterkarmen kan gästerna se på dem om de vill, men de står inte i vägen för dem på bordet.
Men detta spelade ingen roll, hon kunde inte förstå att whiteguide och dess likar gav oss så goda poäng, för hon hade minsann ätit på michelinrestauranger ute i Europa och där hade de inte ställt vattnet så oprofessionellt. Jag undrade lite stilla varför hon inte hade sagt något när hon var där, så hade vi kanske kunnat flytta vattnet om det nu var ett så stort störningsmoment. "Man klagar inte när man är på restaurang", säger människan då. Jag blev alldeles häpen, och undrade "och då menar du att det är okej att ringa och framföra klagomål som dessa en vecka senare när vi inte kan göra något åt dem?". Damen blir jättesur och säger "och så tycker jag inte att det är okej att ni "duar" era gäster", och så lägger hon på. Nähä, grattis till lotterivinsten. Vad ska jag säga? Har man sådana otroliga problem när man går ut och äter bör man kanske överväg att stanna hemma. Eller åtminstone kolla upp i förväg vad det är för restaurang man bokat hos och om de kanske kan flytta på sina vattenflaskor, så slipper vi sådana här missöden i framtiden.
Det gäller alltid följande: vi har ingen pappersmeny, vi har ingen vinmeny, vi har ingen barnmeny, vi har ingen läskmeny, vi har ingen glassmeny, vi har ingen drinklista.
I veckan fick vi dock ett klagomål efter att tre personer hade kommit och gästat oss. En dam ringde upp och beklagade sig å det häftigaste (efter de sedvanliga klagomålen om avsaknaden av diverse menyer) över att vi ställer mineralvatten i fönsterkarmen. Detta hade förstört hennes middagsupplevelse. Hon kunde inte förstå varför flaskorna skulle stå just där, vi har ju ett stort zebranobord mitt i resturangen. Jag förklarade att zebrano är att känsligt trä som inte tål vatten. Detta brydde hon sig inte om. Hennes förslag var då att vi skulle ställa vatten på borden. Jag försökte förklara att detta tycker vi är otroligt lågklass, vattnet ska inte gästerna behöva bekymra sig om utan det sköter vi som serverar. När flaskorna står i fönsterkarmen kan gästerna se på dem om de vill, men de står inte i vägen för dem på bordet.
Men detta spelade ingen roll, hon kunde inte förstå att whiteguide och dess likar gav oss så goda poäng, för hon hade minsann ätit på michelinrestauranger ute i Europa och där hade de inte ställt vattnet så oprofessionellt. Jag undrade lite stilla varför hon inte hade sagt något när hon var där, så hade vi kanske kunnat flytta vattnet om det nu var ett så stort störningsmoment. "Man klagar inte när man är på restaurang", säger människan då. Jag blev alldeles häpen, och undrade "och då menar du att det är okej att ringa och framföra klagomål som dessa en vecka senare när vi inte kan göra något åt dem?". Damen blir jättesur och säger "och så tycker jag inte att det är okej att ni "duar" era gäster", och så lägger hon på. Nähä, grattis till lotterivinsten. Vad ska jag säga? Har man sådana otroliga problem när man går ut och äter bör man kanske överväg att stanna hemma. Eller åtminstone kolla upp i förväg vad det är för restaurang man bokat hos och om de kanske kan flytta på sina vattenflaskor, så slipper vi sådana här missöden i framtiden.
We twitter now.
www.twitter.com/restaurangbloom - take it or leave it.
Jag mår lite dåligt över insikten att "twitter" inte nödvändigtvis bara betyder kvittra. "Twit" är ju ett välkänt engelskt ord för de som inte kan uttrycka sig ordentligt, m.a.o idioter.
Use big words, earthquakes are fun. Hursomhelst finns bloggen kvar för, som Igi den kära uttryckte det, jag kan aldrig hålla käften.
Jag mår lite dåligt över insikten att "twitter" inte nödvändigtvis bara betyder kvittra. "Twit" är ju ett välkänt engelskt ord för de som inte kan uttrycka sig ordentligt, m.a.o idioter.
Use big words, earthquakes are fun. Hursomhelst finns bloggen kvar för, som Igi den kära uttryckte det, jag kan aldrig hålla käften.
onsdag 27 maj 2009
Dieu me pardonne, c'est son métier
Apropå halvtaskiga jobbansökningar så bör alla som funderar på att söka jobb veta detta. Jag läser alla ansökningar och sållar direkt bort ALLA som utelämnar inledande pronomen. Hatar folk som gör det.
Jag citerar Catherine: Dieu me pardonne, c'est son métier. Je vais être un autocrate, qui est la mienne.
Mitt jobb är inte så glamoröst som ni kan tro. Visst vaktar jag min vinkällare, men man kan bara putsa flaskorna en gång i veckan. Att korka upp dem gör mest bara ont, ni skulle se mina fingrar. "Tardives-händer", kallar jag och Igi det. Flaskorna Vendages Tardives har nämligen ett hölje av vass folie runt halsen som när man öppnar det för att förhoppningsvis kunna hälla upp vinet blir det som tusen små rakblad som skär upp mina stackars händer. Vidare är det mitt jobb att svara i Telefonen. Jag har tidigare skrivit om hur det är att ta bokningar på det här stället. Jag ska alltså även ringa i Telefonen och skälla på folk. Oftast blir det att skälla på folk, att ringa och berömma folk har vi liksom inte tid till, fast det kanske borde göras oftare.
Men skäll ska de ha: våra leverantörer lämnar nämligen allt som oftast fil istället för grädde, duka servetter istället för äpplen och ett kilo plommon istället för plommontomater. Och det ska jag tala om, en kock gifter man sig inte med för hans otroliga vokabulär. När killarna blir arga är de otroligt verbala, men orden som uttrycks får här markeras med asterisker. Så när vi måste bli arga och tala om varför, ja då blir det jag som får ringa. Så det ska jag göra nu. Vi behöver ju faktiskt inga plommon.
Jag citerar Catherine: Dieu me pardonne, c'est son métier. Je vais être un autocrate, qui est la mienne.
Mitt jobb är inte så glamoröst som ni kan tro. Visst vaktar jag min vinkällare, men man kan bara putsa flaskorna en gång i veckan. Att korka upp dem gör mest bara ont, ni skulle se mina fingrar. "Tardives-händer", kallar jag och Igi det. Flaskorna Vendages Tardives har nämligen ett hölje av vass folie runt halsen som när man öppnar det för att förhoppningsvis kunna hälla upp vinet blir det som tusen små rakblad som skär upp mina stackars händer. Vidare är det mitt jobb att svara i Telefonen. Jag har tidigare skrivit om hur det är att ta bokningar på det här stället. Jag ska alltså även ringa i Telefonen och skälla på folk. Oftast blir det att skälla på folk, att ringa och berömma folk har vi liksom inte tid till, fast det kanske borde göras oftare.
Men skäll ska de ha: våra leverantörer lämnar nämligen allt som oftast fil istället för grädde, duka servetter istället för äpplen och ett kilo plommon istället för plommontomater. Och det ska jag tala om, en kock gifter man sig inte med för hans otroliga vokabulär. När killarna blir arga är de otroligt verbala, men orden som uttrycks får här markeras med asterisker. Så när vi måste bli arga och tala om varför, ja då blir det jag som får ringa. Så det ska jag göra nu. Vi behöver ju faktiskt inga plommon.
tisdag 26 maj 2009
The wise speak only of what they know
Den ganska komplicerade kombinationen av att vara lärling inom vin, karriärist och aspirerande biomedicinare/molekylärbiolog kan vara knepig att förstå sig på. Spä på att jag jobbat lite inom modebranschen, varit tävlingsryttare och har ett ridlärardiplom och varit stipendiat i ledarskap inom sporten, ja då blir det rent obegripligt. Min gymnasieexamen är inom naturvetenskap, men med tillägg för programmering (java), webdesign, latin, retorik, psykologi, filosofi och historia. Que? säger folk på jobbintervju. Jag har gjort lite av varje och kan prata om det mesta. Egentligen handlar det inte om att jag inte vet vad jag vill göra, utan att jag vill göra allt. Helst på en gång. Det kan ju bli lite komplicerat att förklara, som ni kanske förstår. Om jag inte var tvungen att sova och äta lite skulle jag skära ned på det direkt. Med min ganska allmänna arbetsbeskrivning på Bloom (fixare av det mesta, samt kan agera glorifierat tallriksställ och vinkaraff vid behov) lär jag mig något nytt varje dag och kan knappt slita mig från jobbet, förutom när jag inte kan slita mig från mina skolböcker.
Nu till den egentliga poängen med dagens inlägg. Det är det här med sommarjobbare. Pling! säger det i min mobil och så har jag ett sms från en glad 18åring som Igi vidarebefodrat till mig där det står "Hej jag vill ha jobb kan du ringa mig om det imorgon förmiddag, helst vid 11 för då har jag vaknat."
Ett CV ramlar in i mailboxen. "Hej, jag vill jobba två timmar om dagen med servering, gärna ca 150 kr i timmen plus semesterersättning. Jag har aldrig jobbat förut men behöver pengar till ett nytt nintendo."
En lovande pappersansökan hamnade i postboxen: "Jag har jobbat lite på restaurang förut, är trevlig, glad, flexibel och villig att lära. Läser HR på gymnasiet och kan jobba närsomhelst, och hur mycket som helst." Men så dyker dagen upp för provjobb och det första människan frågar är när hon kan få rast. Nästa fråga blir när hon får gå hem.
Alltså, för mig är ett betalt jobb ingen rättighet - speciellt inte om man inte är villig att faktiskt arbeta. Newsflash: att arbeta är jobbigt. Överallt, faktiskt, men speciellt inom restaurangbranschen där dagarna är långa och man jobbar tills man är klar. Vill man bli framgångsrik restauratör måste jobbet vara det man lever för, för i princip utan undantag måste man vara där dygnet runt. Det innebär lite mindre kontakt med vänner. Lite mindre tid att sola. Uppoffringar helt enkelt. Och nu säger jag inte att sommarjobbare bör ge upp precis allt de håller kärt för ett sommarjobb, men varför utgår de från att vi desperat behöver dem? Vi kommer att anställa någon som verkligen vill jobba hos oss. Som uppskattar tiden vi måste lägga ned på träning etc. Som är intresserade av det vi jobbar med.
Kom igen, killar och tjejer, imponera på er arbetsgivare så finns det kanske möjlighet att få ströjobb under hösten!
Nu till den egentliga poängen med dagens inlägg. Det är det här med sommarjobbare. Pling! säger det i min mobil och så har jag ett sms från en glad 18åring som Igi vidarebefodrat till mig där det står "Hej jag vill ha jobb kan du ringa mig om det imorgon förmiddag, helst vid 11 för då har jag vaknat."
Ett CV ramlar in i mailboxen. "Hej, jag vill jobba två timmar om dagen med servering, gärna ca 150 kr i timmen plus semesterersättning. Jag har aldrig jobbat förut men behöver pengar till ett nytt nintendo."
En lovande pappersansökan hamnade i postboxen: "Jag har jobbat lite på restaurang förut, är trevlig, glad, flexibel och villig att lära. Läser HR på gymnasiet och kan jobba närsomhelst, och hur mycket som helst." Men så dyker dagen upp för provjobb och det första människan frågar är när hon kan få rast. Nästa fråga blir när hon får gå hem.
Alltså, för mig är ett betalt jobb ingen rättighet - speciellt inte om man inte är villig att faktiskt arbeta. Newsflash: att arbeta är jobbigt. Överallt, faktiskt, men speciellt inom restaurangbranschen där dagarna är långa och man jobbar tills man är klar. Vill man bli framgångsrik restauratör måste jobbet vara det man lever för, för i princip utan undantag måste man vara där dygnet runt. Det innebär lite mindre kontakt med vänner. Lite mindre tid att sola. Uppoffringar helt enkelt. Och nu säger jag inte att sommarjobbare bör ge upp precis allt de håller kärt för ett sommarjobb, men varför utgår de från att vi desperat behöver dem? Vi kommer att anställa någon som verkligen vill jobba hos oss. Som uppskattar tiden vi måste lägga ned på träning etc. Som är intresserade av det vi jobbar med.
Kom igen, killar och tjejer, imponera på er arbetsgivare så finns det kanske möjlighet att få ströjobb under hösten!
måndag 25 maj 2009
Uti vår hage...
Ombyggnaden på terrassen börjar den här veckan! Det är så otroligt spännande. Det är fler gräl bland personalen än någonsin om koncept, "fingerfood" och absint. (Ja, absint. Ni läste rätt. Förvånandsvärt få vet hur absint egentligen ska drickas, men det kan ni få lära er hos oss. Det är en fräsch drink en varm sommarkväll, ska ni se. Komsi komsi till Madame Linnéa så ska jag visa er hur förföriskt det är!)
Jag lovade förresten bilder på Igi med ett extra öga. Håll till godo:
Nu ringer det dessutom folk stup i kvarten för att prata om det här med scandinavian cuisine. En fluga, och en tramsig sådan. Ska vi hålla till godo med sill och renskav, menar ni? För här finns inga lokala bläckfiskar. När man åker till marknaden köper man ju med sig det bästa hem, det finns liksom ingen poäng med att komma hem med en bläckfisk som ser ut som ett russin (och smakar därefter) bara för att den råkade fångas utanför Danmark, hellre än att köpa de underbara galisiska. Gotländsk tryffel i all ära - Linnéa från Gotland (ja, jag växte upp på ön)håller fanan högt - men är den frusen är det lika bra att importera färsk fransk. Varför kompromissa? I vissa fall ligger dessutom valda delar av Europa närmre oss än Sundsvall. Hur många variationer på sill, dill och potatis ska vi göra? Och vad ska vi göra när potatissäsongen är slut?
Min passion för gamla viner fick sig dessutom en kick i helgen då vi hade en stamkund som hade oss korka upp ett par flaskor från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Sauternes i mitt hjärta. Så ska vin smaka. Jag är kär.
Jag lovade förresten bilder på Igi med ett extra öga. Håll till godo:
Nu ringer det dessutom folk stup i kvarten för att prata om det här med scandinavian cuisine. En fluga, och en tramsig sådan. Ska vi hålla till godo med sill och renskav, menar ni? För här finns inga lokala bläckfiskar. När man åker till marknaden köper man ju med sig det bästa hem, det finns liksom ingen poäng med att komma hem med en bläckfisk som ser ut som ett russin (och smakar därefter) bara för att den råkade fångas utanför Danmark, hellre än att köpa de underbara galisiska. Gotländsk tryffel i all ära - Linnéa från Gotland (ja, jag växte upp på ön)håller fanan högt - men är den frusen är det lika bra att importera färsk fransk. Varför kompromissa? I vissa fall ligger dessutom valda delar av Europa närmre oss än Sundsvall. Hur många variationer på sill, dill och potatis ska vi göra? Och vad ska vi göra när potatissäsongen är slut?
Min passion för gamla viner fick sig dessutom en kick i helgen då vi hade en stamkund som hade oss korka upp ett par flaskor från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Sauternes i mitt hjärta. Så ska vin smaka. Jag är kär.
fredag 22 maj 2009
Cyclops
Jag har lyckats tillskansa mig ett litet sår i pannan. Cyklops-skämt galore från köket och även Igi (!!), som gjorde sig rolig och klistrade fast en pappersbit i pannan med ett öga på. Bilder på detta kommer sen.
Idag ska vi ta en massa roliga bilder så att vi kan uppdatera hemsidan. Jag har alltså garderat mig med både locktång och plattång och hoppas att det blir något bra av det hela.
Vi hörs senare... när och om vi alla lyckas fastna på bild.
Idag ska vi ta en massa roliga bilder så att vi kan uppdatera hemsidan. Jag har alltså garderat mig med både locktång och plattång och hoppas att det blir något bra av det hela.
Vi hörs senare... när och om vi alla lyckas fastna på bild.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
