Animal farm

We had quite missed this blog!

New web page up!

Den nya hemsidan är uppe! Jag gillar verkligen bilderna för "The Terrace" - vi har alla medverkat. Jag jobbade lite som linslus en gång i tiden, så det är kul att takterna sitter i än...

My macaron moment

Despite years of snubbing that naughty Parisian delicacy, the macaron, at every opportunity during my time in Paris, I recently succumbed to the tantalisingly sweet sandwich.

After successfully avoiding the nuptials of the HRH brothers Charles and Andy the first time around, I would not fare so well here in Sverige. Our royal Bröllopsfest extravaganza was planned, the invitations were sent and before I could say Mona Sahlin, I too was swapping my monarchist grudge for an apron.

While racking my brain in search of something suitably noble and slightly exotic for our celebratory bash, I remembered the allure of the multi-hued macarons. The scene was set, I would emerge from the kitchen, a vision of sugary perfection, like Nicole Kidman’s glamorous incarnation in The Stepford Wives, serving the most tantalising fresh macarons, lightly dusted with gold powder, à la Ladurée.

Macaron recipes (not to mention my baking skills), are as dubious as its origin (Italians proclaim the little sweet sandwich was born in a monastery in the Veneto around the 14th or 15th century and arrived in France by way of Catherine de Medici in the 1500s as she was on her way to wed Henry the second, while the French fervidly claim their own right to its origin being a convent in Cormery in the late 700s). The adaptations were endless, to leave or not to leave to stand, violet with buttercream filling or chocolate ganache? As I scrolled through the selection I was no longer Nicole’s Joanna Eberhart, but the sizzling, burnt out Claire Wellington (Glenn Close).

After wrecklessly opting for my own fruity adaptation based upon David Lebovitz’s chocolate recipe, I set to work pulverising the almonds. However, my stress levels peaked when I realised we had no scales! My sambo found me slumped in the kitchen with a greasy lump of crushed almonds. Sensing a colossal diva tantrum on the horizon he shot over to bloom and plundered Titti’s freshly made stock of little golden macarons. As our guests arrived, I deviously concealed the Bloom container and sauntered out of the kitchen in a crisp white dress and heels. As we watched Sweden’s own fairytale unfold, our guests not only savoured the moment, but ‘my’ delicious little creations. Thanks to Titti I was queen of the macarons for the day.

Whatever floats your boat

I’m not a particularly inventive person, but whenever I read my favourite website www.psfk.com, my geeky side surfaces as I read in awe about cats with bionic prosthetic limbs and the endless impressive (though ultimately useless) technological feats that can be achieved with an iPhone. Considering I broke my iPhone within the first 30 minutes of ownership by inserting the SIM card the wrong way, I don’t think this will be my particular forte.

This week I was inspired by Rotterdam-based designer Damian O’Sullivan’s concept for floating greenhouses that will traverse the city’s waterways while propogating local produce, which, in turn, would be delivered by bicycle. Imagine the waterways of Malmö filled with verdant tugs and fresh Swedish produce available throughout the city (it could be sold in those lovely little red jordegubben stalls that spring up on every street corner each summer). Maybe even Igi could launch battery operated junks carrying plant beds laden with verdant salad leaves, or little alpine strawberries on Pildammarna. In addition to the ecological advantages, imagine the pleasure of watching the geese fervently chasing a floating bed of ramsons.

See here!

Linnéa is back - stags and hens.

Jag är nyss hemkommen från ett par dagar i Skärgården, närmre bestämt Finnhamn. Midsommarfirande skulle bockas av listan, och det gjordes med besked. Är det inte underligt hur när man kommer bort från hemmaköket och hemmarestaurangerna så släpper man alla kulinariska hämningar och äter med glädje sånt man i vanliga fall skulle rynka på näsan åt? I mitt fall var det korv, hamburgare och sill. Korv blev det hela tre gånger. All mat lite lätt vidbränd och med lätt tändvätskeessens. Underbart. Nu är jag hemma och rynkar därför på näsan medan jag skriver. Sill är definitivt en sån sak jag aldrig äter inomhus. Det finns bara en dag på året som sill är gott (midsommarafton), och förmodligen bara på en plats på jorden: långt långt bort i skogen utanför en stuga som saknar rinnande vatten och toalett.

I vilket fall som helst har nästan de flesta anmält sig till bröllopet nu. Det börjar viskas om svensexa och möhippa bland vännerna och jag har planerat att bo på labbet i ett par veckor innan den stora dagen så jag slipper kidnappningar och får skriva färdigt min examen ifred. Mon Cher hävdar stoiskt att han och hans vänner bara ska ut och äta, i sympati med att jag har så mycket att göra och inte hinner med min fest. Jag tycker att det är jag som väljer att vara en nörd och därför behöver han inte lida för min sak.
På Bloom har vi haft ett antal möhippor och svensexor, allt från stillsamma middagar till galen mat och galna kläder. Bada i Pildammsdammen någon? Igi berättar mer än gärna om den gången en möhippa hade tävling i vem som kunde hänga teskedar längt tid på sina bröstvårtor. En kille fick alla sina favoriträtter dekonstruerade - en annan sina favoritviner serverade.
Jag tar gärna en av våra Chateau D'Yquem från sena -60talet med mig till labbet och firar med mina cellodlingar. Mon Cher bör supas ned (helst någonstans med ett superbra ölsortiment, han är kräsen) och det med besked. Det kan han behöva. Det är ju mig han ska gifta sig med.

Linnéa is back - historiska händelser

Tydligen höll vår nye prins ett riktigt fint tal igår, den stora dagen till ära. Jag missade det hela. Mon Cher och jag har spenderat veckoslutet långt ute i skogen, den unga studenten behövde varva ned ett par tusen rev i minuten. Så istället för att inspireras av årtiondets största bröllop (fyra personer har redan grälat på mig) har jag bakat rabarberpaj och grillat lamm och druckit vin. Datorn hade ingen plats därute så jag läser alla bloggar och tidningsartiklar nu.
Det har diskuterats mångt och mycket om afrodisiakum. Ostron, muskot, choklad - you name it.
För mig har matminnen mycket större inverkan på mitt humör än den möjliga kemiska påverkan man kan få av mat. Foie gras är en sån sak. Jag har många foie gras-minnen. Första terrinen, första vändstekta biten med vaniljglass, banyuls... Vem var jag då? Vem delade jag stunden med?
Mon Cher har inte lagat mat sedan vi blev ihop. Han är helt utlämnad till min kostdiktatur. Jag är honom oändligt tacksam över att han låter mig och Titti bestämma menyn till bröllopet. Därför blir det till exempel ingen sjöborre på vår bröllopsmeny. Första gången jag smakade det var tillsammans med ett pucko. Jag älskar sjöborre, men jag vill inte ha en misslyckad kväll på minnet under min bröllopsmiddag.

Just nu är den stora organisatoriska frågan vad vi ska göra av Kiro under själva ceremonin. Jag tycker att Kiro kan vara med, som en liten extra tärna eller nåt. Problemet är bara att Kiro är ett litet busfrö när andra än matte och husse ska bestämma.

På tal om vinupplevelser på Bloom kan ni läsa Vinlusens blogg här.

Linnéa is back - trying it out

Jag hade inte insett att jag tydligen behövde göra en scrapbook med allt jag vill ha med på vårt bröllop. Det säger väl allt? Alla runt omkring mig pratar bröllop och jag lär mig något nytt varje dag. Det var ju dumt av mig att tro att jag planerar mitt bröllop med Mon Cher. Jag har tydligen bröllopsplaner med fastrar, mostrar, kusiner, gudföräldrar, vänner och kollegor. Alla har nämligen något att säga om saken. Tyvärr är jag väldigt irriterande att prata bröllop med, har man en fråga får man oftast ett "jag har ingen aning" som svar. Största delen av planeringen har jag lämnat till Mon Cher och Igi som gemensamt får fixa färgkombinationer och bordsdekorationer. Sånt skiter nämligen jag i. Jag har köpt en klänning - helt själv på en ledig eftermiddag - men hur svårt är det att klä sig i vitt?
Vad jag bryr mig om är maten och vinet. Jag vill veta vad vi ska äta och vad vi ska dricka. Eftersom jag känner alla våra vinleverantörer och har någorlunda god koll på deras sortiment vet jag precis vad jag vill ha i vinväg, och menyn är planerad med Titti. Tårtan ska en mycket god vän till mig baka själv, efter ett recept vi själva satt ihop. Då var min del klar!
När man väljer restaurang tycker jag absolut att man ska begära att få prova en del eller hela menyn, vid ett eller flera tillfällen om man är osäker. Första steget kan vara att gå dit och äta helt anonymt, och efter middagen be att få veta namnet på den man ska prata med om bröllopsbokning. På det viset får man en grundläggande uppfattning om atmosfären och hur lokalen fungerar - och inte minst hur mat, vin och servering är under en vanlig kväll!
När man sätter ihop en meny är det viktigt att tänka på vem det är som ska äta den. Jag tror inte att Igi hade rekommenderat råbiff eller fiskhuvuden, även om jag verkligen älskar båda delarna. Annars kan det vara jättekul att välja ett tema på maten: kanske en plats, eller en årstid - eller en råvara. Kockarna har säkert tusen idéer. I vårt fall la Titti fram ett förslag som lät superbra direkt. Jag kommer inte att avslöja vad det är ännu. Igi la fram ett förslag på vin, vilket också blev godkänt direkt. De vet vad vi gillar, helt enkelt!
Så klart är det viktigt att alla gäster informerar i god tid om vilka allergier de har. Det blir så dumt när man står där på den stora dagen med tre extra vegeterianer och så någon som inte tål röd frukt och grönsaker.

Sen har vi den stora frågan som är så het just nu: barn. Vi har såklart nära vänner med små barn. Vad ska de äta? Vart ska de sitta? Vem tar hand om dem om de börjar skrika och slänga mat på väggarna? Allt detta får man givetvis avhandla med föräldrarna innan. För restaurangpersonal kan jag tala om att det inte finns något värre än osnutna ungar som springer runt och skriker och stör, eller föräldrar som förväntar sig att alla gourmetrestauranger har ett reservlager av Mamma Scans köttbullar till barn som vägrar äta annat. Det går såklart att anpassa så att det finns en barnmeny, men det är väldigt viktigt, precis som när det gäller gäster med specialkost, att restaurangen meddelas detta innan så att det finns tid att ordna detta. Jag hade också rekommenderat att man lämnar ett bord som "barnbord" med en eller två vuxna som håller koll, samt att det finns ritblock och pennor att tillgå när det börjar bli långtråkigt för barnen.

Nu ska jag återgå till min artikel. Forskning är roligt, ska ni veta. Varje gång jag hittar nåt kul som kanske har med mat att göra (eller skulle kunna ha med mat och servering att göra) så ringer jag Igi och berättar. Vi får se vad det blir av det...